adbpdhd

Senaste inläggen

Av Felicia - Fredag 22 feb 16:50

Det är definitvit inte en tablett en ätstörd människa vill stoppa i sig, lika lite som ett mål mat.
Jag vill verkligen inte, men min psykiska ohälsa måste också bli behandlad. Är den viktigare än min viktnedgång? Helt ärligt så vet jag inte.
Just nu känns det inte värt det. Det känns inte värt det när kroppen skriker efter mat och hjärnan skriker efter höftben, efter en hunger som går att kontrollera. Du får ju inte direkt en smal kropp igenom att äta, det är inte så det fungerar.
Jag funderar på att sluta, jag funderar på att kasta burkarna åt helvete och istället fokusera på att bli vacker.
Just nu är jag så hungrig att jag till och med äter tre små mål om dagen och jag skäms som ett djur över det.
Det är som om att jag förlorar kontrollen över mina handlingar, hungern driver mig. Och jag blir vansinnig, för ångesten tar kål på mig efteråt.
Det gick ju så bra, jag var ju verkligen påväg, alla dessa kilon som jag kunde lämna bakom mig, de som slutade tynga ner mig. Iallafall till en viss del.
För resten väger fortfarande tungt och jag behöver desperat skaka av mig dem.
Så hur kan de förvänta sig att jag ska fortsätta stoppa i mig de där vidriga medicinerna som försöker förstöra mitt liv?
De raserar allt jag har byggt upp, mitt framför näsan på mig och allt jag kan göra är att stå och titta på.
Vad kan jag göra? Jag behöver bantningspiller och jag behöver dem nu. Helst igår. Men för att få tag i såna måste man ha pengar, något jag inte har haft på månader. Så vad gör jag?
Snälla, kan någon säga vad jag ska göra? Jag vill inte mer.

ANNONS
Av Felicia - Onsdag 20 feb 22:02


Och när han kysste mig för första gången så reste sig håret i min nacke, lyckligt ovetandes om att han inom en snar framtid skulle använda det för att hålla ner mig mot marken.


Så att mina ben aldrig skulle kunna bära mig ifrån honom. Så att han skulle ha fullständig kontroll över mig. Och jag lät honom, för i mina ögon var detta kärlek.


Rå, barsk kärlek, något jag var tvungen att vänja mig vid då jag var en känslig själ som möttes utav en brutal verklighet, en brutal verklighet i form av honom.


Osäker. Han gjorde mig osäker, för jag visste aldrig vilket humör han skulle vara på. Om han blev arg för att en knarkaffär hade gått dåligt kunde han sula iväg sin telefon emot min ansikte. Hårt.


Han kunde gå ifrån ömma kyssar till att dunka in mitt huvud i väggen, med ett stryptag kring min hals och sitt knä mellan mina ben. Han var galen, jag såg det.


Arg. Arg för något jag inte kunde sätta fingret på. Och jag förstod aldrig riktigt varför, för jag försökte ju ständigt att vara honom till lags. Jag var inte min egen person längre.


Jag blev beroende och snart satt jag där och väntade vid telefonen på hans samtal, ett sms eller vad som helst. Han kunde försvinna i veckor och sedan komma tillbaka som om att ingenting hade hänt.


Jag visste innerst inne att han hade en annan.Nej, jag var den andra. Jag fick utstå allt detta och jag var inte ens först på listan. 


Men denna djävul var mitt allt och mitt inre väsen hade redan färgats svart av hans beröring. Vi båda visste det. Skillnaden var bara att han njöt medan jag pinades.


De märken han lämnade längs min kropp sitter kvar än idag. Han märkte mig med sitt mörker.

ANNONS
Av Felicia - Onsdag 20 feb 21:48

Doften utav honom, doften utav cannabis och hud, utav cigaretter och något jag inte kan identifiera kommer för all framtid att hemsöka mig.

För det var bland dessa lukter jag förlorade mig själv, jag förlorade min oskuld.

Jag stönade och försökte fäkta bort honom under stängda ögonlock, jag vill inte, jag vill inte.

Jag ville hålla mig kvar men hans droger lät mig inte.

Cannabis var ingenting i jämförelse med tabletterna han smög ner i mitt glas, mannen jag älskade.


Åh, som jag älskade honom. Så mycket att jag lät mig själv tro på allt han sa, att jag ville det där.

Att jag ville förlora mig själv, att jag ville ligga ner på golvet, lika bortkastad som kondomen han precis hade använt.


Och i denna sjuka situation, tänkte min tvistade hjärna ”han älskar mig, det är vi nu" och mina läppar formade ett sorgset leende. 

Sedan höll denna sadistiska man kvar mig i sitt grepp i ytterligare fem år. Kanske fler än fem 


för jag föreställer mig ofta hans ansikte framför mig med sorg i själen och kärlek i hjärtat.

Av Felicia - Onsdag 20 feb 13:04


Oliver, min älskade Oliver.


När han kom till mig var världen nattsvart, jag höll på att gå under och han tassade lyckligt in med sin fuktiga nos och andades liv i mig igen. Min pappa sa det en gång, att han inte trodde jag hade klarat mig hit utan honom. Och det är sant, det är så jävla sant. Som jag älskar min hund, jag har aldrig känt en sådan kärlek förut - bara en titt på honom och hjärtat gör volter i bröstkorgen.


Det är för Olivers skull som jag kämpar på, det är han som får mig att stiga upp på morgonen och det är tack vare honom jag är den jag är. Han ser alltid det bästa i mig, han tror på mig och räknar med mig, något jag aldrig har gjort själv. Och han vet det. Han kan känna det, för vi är inte två... vi är en. Han är min saknade pusselbit och jag kan inte se ett liv utan honom.


Det är livsfarligt, för jag vet att jag kommer ta livet av mig den dagen han går bort. Bara den tanken ger mig panikångest, jag sitter ofta och tänker på det med smärta i hela kroppen, för jag vet ju att det kommer inträffa någon gång.


Jag kan bara inte förstå.. Vem är jag utan honom? Hur kan jorden ens fortsätta snurra utan hans sträva päls under mina fingertoppar? Hur kan blommor fortsätta blomma när han inte ligger och drömmer bredvid mig? Och doften av hans tassar.. doften utav popcorn. Hur kan jag leva utan den? Tårarna bara rinner när jag skriver detta, för utan honom.. finns här ingenting för mig. Färger kommer att upphöra att existera, ljud, rörelse, ljus..kärlek.. han kommer ta det med sig. Inga mediciner kan någonsin komma i närheten utav hans dagliga dos av kärlek och lycka, inget kommer kunna rädda mig då. Oliver är min livboj.


Så därför är det så läskigt att han har fått problem med båda sina bakben.
Jag ska till veterinären den 27/2 och jag får magknip bara jag tänker på det, för tänk om det är dags att säga hejdå? Hur ska jag kunna säga hejdå, när vi knappt har sagt hej? Han är bara fyra, jag vill ha fler år, jag vill ha mer tid. Jag måste ha det, snälla ge mig det. Jag skiter fulltsändigt i mig själv, men jag kan inte ta livet av mig nu.. för min familj skulle gå under.

Snälla, jag kan inte göra så emot dem.. tvinga mig inte att säga farväl till livet.

Av Felicia - Onsdag 20 feb 11:15


Kan en tjock människa verkligen vara anorektisk?


Svaret på denna fråga är för mig väldigt uppenbart och jag hoppas att det är det för er med.
Baserat på det jag har skrivit tidigare om ätstörningar så lär ni nog redan ha klurat ut mitt svar.
Ja, en överviktig människa kan vara anorektisk. En ätstörning handlar ju inte alls om kroppsstorleken, som många människor/psykiatriker får det att låta som. Självklart är en mager, döende kropp en varningsklocka som skvallrar om diagnosen anorexi men det är inte bara utseendet det handlar om. För en större person kan vara exakt lika ätstörd som en person utan ett uns fett på kroppen. En ätstörning handlar om din relation till mat, om hur mat får dig att känna och hur pass mycket det kontrollerar ditt liv.


Givetvis leder svält till viktnedgång, det är ganska givet, men månaderna innan dess, åren innan med det enorma självhatet, svälten som provas på för första gången och sedan blir ett mönster några gånger i veckan... är personen i fråga då inte ätstörd, för att hen är fet?
Tycker ni det verkar sunt att en människa, oavsett vikt, förvägrar sin egen kropp näring? För att hen hatar sig själv, sitt eget utseende och allt som kretsar kring det? Även om denna människa endast svälter sig själv några dagar i veckan och inte varje dag, är det okej då?


För om du frågar en läkare på psykiatrin, kommer de konstatera för dig att en människa med diagnosen anorexi måste ha en viss kroppstyp. En viss kroppstyp krävs alltså för att uppfylla kritierierna för diagnosen och är alltså anledningen till att du inte kan få hjälp. För att du är tjock, det är i princip vad de säger och det är exakt vad en ätstörd människa hör.


För mig är detta helt sinnessjukt. Söker du hjälp för din ätstörning, men blir nekad den endast på grund utav ditt utseende, utan en tanke på den skada du faktiskt utsätter dig själv för... då lär du tappa förtroendet för dessa människor som egentligen borde finnas där för att fånga upp dig. Du har ju gjort det så lätt för dem, du har ju gått dit frivilligt för att du vet att något inte står rätt till. Men allting är okej, för det är det de säger till dig.


Du hatar din kropp och tycker att du är för stor för dagens samhälle, för din familj, dina vänner, din partner och dig själv. Nu är du inte heller tillräckligt smal för hjälpen du så desperat sträcker dig efter. Jag blir så arg,så arg. För det är så fel, hur kan de vilja att det ska gå så långt innan de väljer att rycka in? Ju längre tid som går, desto hårdare greppar ätstörningen dig och hela ditt liv. Sen då? Tänk om det är för sent?


Här är den första utav diagnoskriterierna för anorexi:


"Otillräckligt energiintag i förhållande till behoven vilket medför en signifikant låg kroppsvikt med beaktande av ålder, kön, tillväxtkurva och kroppslig hälsa. Med signifikant låg kroppsvikt avses en vikt som understiger lägsta normalnivå, eller, för barn och ungdomar, understigerden lägsta normalt förväntade kroppsvikten."


Tycker ni detta är korrekt? Måste en anorektiker verkligen vara undernärd?
Jag påstår inte att en människa med fetma kan vara anorektisk, det vet jag faktiskt ingenting om. Men en överviktig eller en tjock människa, som svälter sig själv, utan att hamna på just denna nivå. Kan de inte vara anorektiska?

Jag menar, jag hittade en beskrivning av anorexi på BUP's hemsida som ser ut såhär:


"Anorexi är en ätstörning som innebär att man försöker svälta sig själv för att gå ner i vikt. För personer med anorexi tar vikt, mat och ätande upp en väldigt stor del av ens tankar och liv.
Det är vanligt att anorexi börjar med tankar om att man vill ändra sin kropp. Ibland stannar det vid tankar, men om man börjar göra saker för att kontrollera sin kropp, kan det handla om en ätstörning. Då går man för långt i sin vilja att äta nyttigt eller motionera och utvecklar istället ett osunt beteende. Det är också vanligt att man hoppar över måltider. Ofta försöker man göra detta i smyg. Det är vanligt att personer med anorexia även har symtom av bulimi. Då tappar man ibland kontrollen över sitt ätande och hetsäter för att sedan kräkas."


Tycker ni då det är rimligt med dessa kriterier? Jag var såhär när jag var som störst, jag var såhär när jag vägde som minst. Men jag har varit lika ätstörd båda gångerna.


Så jag frågar igen, kan en tjock människa verkligen vara anorektisk?


Och jag hoppas av hela mitt hjärta att du svarar ja.

Av Felicia - Tisdag 19 feb 21:33

 

Denna ätstörning är ett väldigt känsligt ämne för mig just nu, texten skrev jag utan att tänka efter så den kanske inte är optimal - men det är såhär jag känner och allting bubblade inom mig när fingrarna gled över tangenterna.

Jag hoppas ni har förståelse för detta. 



Det här med självsvält.. det är riktigt svårt. Det är nog en av de värsta ätstörningarna att skriva om, för det är så känsloladdat men så få ord dyker upp i mitt huvud när jag ska försöka förklara. Och för mig, är det också den ätstörning som är aktuell - jag har hittills rasat 16,5 kg på 2,5 månad och det känns fantastiskt. Även om rädslan för att gå upp i vikt igen ofta ger mig såna ångestattacker att det känns som om jag kommer kollapsa - jag dör lite inombords när jag tänker på det.


Och jag vet för tillfället att jag måste ha gått upp i vikt, för jag har ätit mer och rört mig mindre. Jag skäms för det, jag skäms för att skriva om det - om mitt misslyckande. Jag önskar att jag kunde skriva om en större viktnedgång eller om hur duktig jag är som faktiskt sköter mig och inte äter. Wow, jag blir tårögd.. då skulle jag kunna känna stolthet.

Och ännu bättre skulle det väl vara om jag hade lite ben att visa upp, revben, höftben.. ni vet, det vackra på en kropp? Åh som jag vill att allt ska sticka fram, jag vill bara ta mitt fett och slita det i stycken, ta en kniv och karva bort allt. Fan vad jag hatar fett.


Men, jag ska försöka förklara hur det är att leva med denna ätstörning iallfall.
Ensamt, det är riktigt ensamt att leva i värld utan mat då ditt inre på något sätt slutar fungera. Dina händer och fötter är alltid frusna, ditt hår börjar lossna i duschen och du ser slingor dras ner i avloppet mellan dina fötter. Men så ser du din nakna kropp i spegeln och du vet, du bara vet att det är värt det. Du blir fjunig, mörka ringar formas under dina ögon och du ser konstant sjuk ut, men återigen - helt värt det.


Bristen på mat gör dig håglös och du blir lättare arg, vilket gör det svårt med det sociala samspelet. Jag är ju inte riktigt här, jag är inte med i matchen, jag är konstant hungrig och upptagen med att tänka på hur äcklig jag är. Jag är upptagen med att hata mig själv.


Men oavsett hur många kilo jag gör mig av med, så syns det inte. Hur kan jag vara lycklig då, över något som inte syns? För jag är fortfarade så jävla fet, ingenting klär mig och jag kan fortfarande inte se min egen spegelbild utan att vilja kräkas och slå sönder allt omkring mig.


VARFÖR. ÄR. JAG. SÅ. JÄVLA. TJOCK? Och ful? Varför måste jag vara så vidrig? Så motbjudande? Kan jag inte bara se ut som alla andra? Titta på deras kroppar, de är så smala, så vackra, fantastiska.. perfekta. Jag vill ha det, jag vill ha allt det de har och jag vill ha det nu. Jag kan inte vänta, jag kan inte vänta. Vem vill leva i en kropp som denna? Jag står inte ut, jag står inte ut. Jag står fan inte ut längre...


Har du någon gång försökt att stå emot att äta? Om du nu har det, vet du hur svårt det är att hålla sig när hungern river i magen och sliter dig i stycken. Då vet du vilken otrolig huvudvärk man drabbas utav och hur skakiga händerna blir, de darrar som asplöv.
Har du sedan tillåtit dig själv att äta igen och tagit en tugga av något du verkligen tycker om? Den där explosionen i munnen, livets färger träder fram igen och helt plötsligt känner du munterheten rycka i mungiporna. Den känslan, den är fantastisk.

Men jag står emot den.. åh som jag försöker stå emot den, hela tiden. Mitt problem är att jag älskar mat och alltid längtar efter den där smakupplevelsen, mättnaden den medför.
MEN, jag är tjock och att vara smal är viktigare än den känslan.


Tro inte att alla ätstörda med denna problematik kommer kunna svara på dina frågor eller ens erkänna att de har problem. Jag har accepterat det faktum att jag är ätstörd och har varit det under flera års tid.. jag kan inte sluta och för tillfället vill jag inte, det är så himla effektivt och petar mig i rätt riktning. Hetsätning? Nej tack. Självsvält? Absolut.
Vad som helst för att bli vacker.

Av Felicia - Tisdag 19 feb 19:37

Att hetsäta med inslag av svält och kräkning.


Vet ni hur mycket en människa måste hata sig själv för att framkalla sin egen uppkastning?
Mycket skulle jag säga, jävligt mycket.

Jag undrar om jag ens kan klä det massiva hatet i ord? Jag tror inte det, det gör jag bara inte.
Och nu pratar jag inte om den där gången du var för full på en fest och behövde spy för att nyktra till en aning, när din kropp vägrade hosta upp alkoholen utav sig själv.


Utan om när du får så mycket ångest att du tror att du kommer dö över den där måltiden som råkade bli en buffé. Maten måste BORT.Du har panik, vad gör du nu?

Du blir manisk, du blir som besatt av att få bort den där vidriga skammen, du måste bara få hålla i din toalettring och ställa allt till rätta, du måste göra det okej igen. 


Du kanske vet om den här känslan, vad vet jag? Den där när man kräks så mycket att det känns som om allt på insidan fräts sönder i takt med din emalj? Då snackar vi inte bara mun, mage och hals.. utan också din självrespekt, din självkänsla och självkontroll. Det äts upp i samma stund som du sätter dig där på knä framför toalettstolen med tårar som inte slutar rinna. 


Det är fruktansvärt. Det är ingenting jag tycker om att göra, det gör ont, smakar illa och det förstör dina tänder - något en bulimiker ofta är väl medveten om. Men vi väljer ändå att göra det, gång på gång. Varför? I mitt fall brukade det inte bara vara ångestrelaterat, min kropp brukade även skrika efter näring. För att jag hade svält mig själv innan, ätit så små portioner att mitt huvud konstant dunkade, så små att mina kroppsdelar skakade och så minimala att min mage rent utav ylade av den dagliga misshandeln.


Och sedan händer något, helt plötsligt erbjuds du ett helt kakfat och du kan bara inte stå emot det, det är fysiskt omöjligt. Och nu undrar ni kanske, varför inte bara en kaka?
Jag kan inte bara ta en kaka, för som med hetsätningen jag tidigare skrev om så förlorar jag fullständigt kontrollen. Och denna gång inte bara över mitt intag, jag förlorar även kontrollen över vad som kommer upp. Jag skäms, oj vad jag skäms. För vem tycker inte det är äckligt att en person trycker i sig mat för tre? Och så hetsigt? Ja, hetsigt, för någon som äter med just denna ätstörning är ingen vacker syn, det är inte en människa som njuter utav maten utan någon som skyfflar i sig den. I mängder, abnorma mängder. Det måste se vidrigt ut, ja, rent av frånstötande. Ellerhur?


Och det är så jag ser på mig själv efteråt. Avskyvärd, jag är avskyvärd. Och jag ber till vem som helst om att få det ogjort, om att min vidriga handling ska raderas ur historien... men ingen hör mig. Jag blir kvar med detta enorma självförakt, jag rent av äcklas av mig själv och allt jag kan göra då.. är att lätta på min ångest, med två fingrar i min hals.

Av Felicia - Fredag 15 feb 21:46

Tankar efter ett läkarmöte med fysisk utan psykisk närvaro. 


Jag kom fram till att dessa människor inte alls kommer kunna hjälpa mig

och att nya tabletter är deras svar på det mesta, då medicinering är allt jag erbjuds. 

"Testa den här" säger de och stirrar på mig igenom tjocka,tunga glas -

som om att det vore glass och inte en portion råttgift i bägaren framför mig. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se