adbpdhd

Senaste inläggen

Av Felicia - Fredag 14 juni 13:05

Fett som dallrar, för mjuk hud
valkar som rubbar min figur.
Onda tankar livet ut,
en kropp så förstörd,
en kamp som är slut.
Undviker spegeln,
men ser allt i vrån.
Siffror som ökar,
snälla, gå härifrån.
Magen är hungrig
men jag får inte äta,
trots hår som förtvinar
i min tunna, glesa fläta.

ANNONS
Av Felicia - Fredag 14 juni 11:52

Spring nu, spring
året runt.
Stå ej still
för en sekund.
Slutar andas,
kropp så tung.
Bitter blodsmak
i min mun.

ANNONS
Av Felicia - Lördag 11 maj 17:48

Nedstämdheten har lämnat djupa revor i mitt skinn och på något vis längtar jag efter dess beröring. Lätta, mjuka drag med min pensel. Förtrollad och hänförd utav den varma, klibbiga färgen som får pulsen att slå hårdare. Bara ett steg ifrån, konstnären i mig exploderar av  kreativitet men jag vägrar ge med mig. Måla min kropp, måla den nu - den är min att förgöra.

Varför stå emot impulsen när jag kan surfa på röda vågor? 

Av Felicia - Torsdag 9 maj 16:45

Jag skulle till gymmet idag, för andra gången denna vecka. Jag hade kämpat länge med flätan i spegeln, sprayat hjässan mörk med torrschampo och kammat över håret i ett desperat försök att täcka spåren utav min ätstörning. Jag frågade mammas sambo innan vi gick om det var tillräckligt förtäckt och om man kunde se min ljusa skalle igenom gliporna. Han stannade upp i sina rörelser och tystnade, jag visste att han funderade på vad han skulle säga.. hur han skulle formulera sig för att inte göra mig ledsen.


"Ja, det.. det beror ju såklart på hur håret ligger och.. det är inte så farligt. Men du Felicia, du måste börja äta igen." Hans nervösa stämma sade mig att det inte alls såg bra ut. Och jag visste ju det, jag visste det redan innan jag frågade. Men jag hade hoppats på ett mirakel utan att tänka på det faktum att magi inte existerar i min vardag. Fan vad korkad jag är. 

o

Av Felicia - Torsdag 9 maj 16:18

En vecka. I en vecka har vi pratat, varje dag - ofta i telefon. Du säger att du inte bryr dig om min kala hjässa, om mitt fett eller mitt groteska utseende. Du pratar om mig som om att jag vore en gudinna, som om att jag vore felfri, helt utan brister. Om du bara visste, O. Jag är livrädd för att träffa dig, du kommer bli så besviken och känna en bitter smak i käften när du ser vilket monster du har konverserat med. Du kommer ångra den tid du lagt ned på mig, jag kommer äckla dig och det kommer synas så väl i ditt ansikte sekunden du möter min blick. Vem vill ha en tjej utan hårsvall? Du tror att du vill ha mig, du tror att jag är värd dig... du tror till och med att jag spelar i en annan liga. Vilken liga, O? Jag är bottenskrap, avskum, samhällets missanpassade missfoster. Och du har ingen aning.

Av Felicia - Onsdag 8 maj 15:45

Jag försöker bli bättre nu, förlusten av mitt hår fick mig att vakna upp igen. Jag försöker öka mitt matintag även fast det ger mig sådan ångest att jag knappt kan andas, jag pendlar fram och tillbaka mellan styrka och svaghet - jag lever i en krigszon och bomberna haglar över mig. Detta hinder är något jag måste ta mig över, men det är svårt och det känns ofta som om att jag är påväg att förlora mig själv. Trots att tallriken är fylligare och gaffeln snuddar vid mina läppar oftare så blir det inte lättare, jag vill ju inte gå upp i vikt, men samtidigt klarar jag inte av att se på när slingor utav mitt hår slits loss utav min hårborste. Eller de slits ju inte loss, de faller bara av. Enkelt, som om att det vore normalt. Hur kunde jag blunda för verkligheten så länge? Hur kunde jag låta det gå så långt? Varje dag är en kamp för mig, jag försöker verkligen överleva men det känns omöjligt när livet spottar mig i ansiktet. Vill jag ens finnas längre? Jag tror inte det. 

v

Av Felicia - Måndag 6 maj 16:56

Vi skriver som om att det vore normalt, som om att åldersskillnaden och den knepiga situationen vi sitter i inte skulle existera... men verkligheten skakar om mitt huvud varje gång skärmen lyser upp av ditt namn. Jag blir så glad, för jag vet att du redan vet hur jag ser ut och ändå väljer du att skriva till mig. Som om att mitt utseende inte skulle vara äckligt nog för att avskräcka dig - och jag gillar den känslan. Men jag kan inte hoppas på rosor i en öken utan oaser... det är ett misstag som inte bör återupprepas. Ändå väcker du hopp i mitt hjärta och det är tillräckligt för att få mig att kliva över den uppenbara gränsen mellan oss. Hjälp mig, jag förlorar kontrollen igen.

Av Felicia - Söndag 5 maj 15:23

Låt oss prata om mitt hår - ett ämne som är väldigt jobbigt för mig just nu. På grund utav min ätstörning har jag tappat ungefär hälften av mitt hår. Jag kan inte längre ha uppsatt, då syns gliporna som mest och det ser vidrigt ut. Att dela med mig utav dessa bilder gör ont i hela själen, jag skäms så himla mycket och jag kan knappt se igenom tårarna när jag skriver detta. Men det är också viktigt, för ni som läser detta och kanske tänker att ni vill gå ner i vikt på samma sätt som mig - titta på dessa bilder och fråga er själva om det är viktigare att vara smal än att ha hår på huvudet. Skammen går inte att beskriva med ord, jag är tjugotre år gammal och håller på att bli flintskallig. Är det verkligen värt det? 


     


     

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se