Det är för mörkt för att skriva just nu.
Eller bländas jag av ljuset? Jag vet inte.

Med mig kan man aldrig vara säker.

Inte på någonting.

Ibland blir jag så rädd för mig själv att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Hur gör jag nu? 

"You were given this life because you are strong enough to live it."

Nej. NEJ. NEEEEEEEEJ.

Jag är inte stark. Jag kan inte leva såhär. JAG KAN INTE LEVA.

JAG KAN INTE ANDAS. Jag kan inte blinka utan att själen går sönder.

När någon tar i mig spricker jaget. När ni ser på mig raseras hoppet.

Viljan. Orken. Allt. 

Lämna mig med min olycka. 

Hur känns de nya medicinerna då, Felicia?

Jag blir totalt överrumplad av hur fullständigt bortkommen, patetisk och hjälplös jag känner mig. Inombords haglar det tankar och jag drunknar i en tsunami utav känslor. Orden förvandlas till aska på tungan och lämnar en bitter eftersmak i hela munnen. Vart är jag? Vem är jag? Vad gör jag?

Samtidigt som det stormar inombords kluckar vågorna lugnt mot stranden.

Och det är då jag inser, ni ser verkligen inte vad som finns här under.

Inte ens om jag karvade bort min hud, delade på mitt skal eller spräckte skallen framför er skulle ni se.

Och bara det krossar den lilla flotte jag så desperat klänger mig fast vid.

Så jag går och drunknar i mina vågor medan ni njuter av att känna sanden mellan tårna.

Det är som om att jag betraktar världen under stängda ögonlock. Ögongloberna fortsätter rulla i huvudet fastän det är nattsvart.

Men när man sluter ögonen är det ju inte bara mörker man möts av.

Jag vet vad jag ser men jag kan inte beskriva det.

Ljus, färger, rörelser, symboler. Det finns där men jag kan inte riktigt ta på det.

Och det är så jag upplever världen. Som färger, rörelser, ljud, upplevelser, händelser och symboler jag inte förstår mig på.

Ser din värld ut som min när du sluter dina ögon?

Förr var jag inte ens värd att titta på, den lilla energi man valde att lägga ner på mig var alltid i form utav en rutten kommentar eller en förintande blick.

Jag fick aldrig känna hur det kändes att bli tittad på med omsorg, kärlek och beundran i blicken.

Jag var så avundsjuk på de där blickarna. På ett par sketna blickar!

Och jag var så fruktansvärt less på att bli ratad innan jag ens hann öppna munnen.

Hade jag fått en chans hade jag kunnat visa hur rolig, smart och skön jag kunde vara!

Men ni hade inte ens hjärta nog att besvara mina leenden.

Men är man fet, så är man fet, det finns ju ingenting man kan göra åt saken.

Vem vill hänga med någon som är överviktig?

Det sa man kanske aldrig rakt ut, det hade väl varit en hemsk sak att säga.

Att garva lite och kalla någon tjockis är ju inte så farligt, men man kan ju inte säga rakt ut att man inte vill umgås med ett fetto.

Nej, kanske inte, men era blickar talade för sig själva.

Idag väger jag 25 kg mindre, men jag mår inte bättre.

Tillslut blev er bild av mig, min egen.

Och alla kilon föll av, men bilden förblir densamma.

Idag tittar ni på mig. Skrattar, ler, hälsar.

Idag gråter jag när jag ser mig själv i spegeln.Idag tar jag medicin för att stå ut med mig själv i en dag till.Idag går jag hem ifrån jobbet med en ångestattack. Idag är jag så jävla trasig. Idag hatar jag mig själv mer än någonsin.

Men idag är jag åtminstone smalare.

Idag ser jag ut som jag borde i era ögon, mitt yttre är inte längre frånstötande, jag är tilltalande, kanske till och med söt. Jag borde glädjas för att jag äntligen passar in.

Men att ha förlorat 25 kg själ gör mig inte lycklig.

Så idag när ni ler emot mig och vinkar, får ni ursäkta om jag inte ler tillbaka.

De dagar han inte valde att trakassera mig, satte läraren guldstjärnor på hans bänk.

De lös om dem, de få stjärnorna han skrapat ihop igenom att frysa ut mig. De var kanske 40 stycken..

jag gick i samma klass som honom under två års tid och han lyckades skrapa ihop 40 stjärnor.

Vissa kanske skulle hurra för fyrtio mobbningsfria dagarna, glädjas åt att han ändå lyckats kontrollera sig själv och inte använt mig som hackkyckling. Under fyrtio dagar. Men tyvärr kunde jag bara se de resterande 316 dagar då han valde att göra mitt liv till ett rent helvete.

De där stjärnorna som skulle motivera den här 2 år äldre killen till att sluta förstöra en osäker, tjock, ensam liten 11årig flicka, var bara ytterligare ett nedslag för mig. Han vann och jag förlorade.

Och jag menar inte bara status, vänner, självförtroende och betyg. Jag förlorade mig själv någonstans i den där natthimlen där alla hans stjärnor glödde lika starkt som min vilja att inte längre finnas kvar.

Jag kan fortfarande se dom idag. De där jävla stjärnorna. Sju år senare kan jag fortfarande se dom.

Många dagar är jag bitter, förbannad, olycklig.. Jag kan inte förstå.

Men mest utav allt, undrar jag hur denna lärare tänkte.

Hur kan man belöna ett barn med guld när det andra barnet får betala i blod?

För det var exakt det jag gjorde.

Det var här mitt självskadebeteende började.