Vad tänker du på när du hör ordet "offerkofta"? Hur smakar ordet, vad betyder det för dig?

Under många års tid fick jag höra att jag klädde mig i just en offerkofta. Varför?

För att jag tyckte synd om mig själv.

Och jag tänker inte skämmas när jag skriver det. Eller säger det. Eller pratar om det.

För jag tycker det är synd att en tioårig flicka ska behöva drabbas utav psykoser, att en fjortonårig vilsen själ inte ser en morgondag, att man väljer rakbladet framför skola, familj, hopp och vänner. Jag tycker det är synd att en sjuttonårig tjej behöver läggas in på sjukhus för att hon inte orkar leva en dag till. Att man inte vågar gå utanför dörren till sitt hus för att omvärlden skrämmer livet ur en. Att man inte orkar möta sin egen blick i spegeln för att man fullständigt hatar det man ser.  

Men mest utav allt tycker jag synd om den människa som väljer att trycka ner istället för att lyfta upp.

Jag tycker synd om den som inte kan se skillnad på rätt och fel, självklarheter och medmänsklighet.

Jag tycker det är synd om de som inte förstår bättre, inte själva kan tänka efter eller reflektera över sina handlingar. Jag tycker synd om de som ser ner på sina medmänniskor bara för att de mår dåligt, har det svårt, eller helt enkelt bara inte tänker eller beter sig som du.

Jag är inte svag för att jag mår dåligt. Jag är inte mindre värd för att jag har ett par diagnoser, ärr längs mig kropp och ett tungt bagage att bära på. Och jag är långt ifrån ett jävla offer.

Jag är en krigare.

Så varsågod, räck över offerkoftan, jag kommer ta på mig den och bära den med stolthet. För i mina ögon är det inte längre något att skämmas för, offerkoftan var ett redskap, en bidragande faktor till min överlevnad. Och här sitter jag, livs levande - vilket betyder att jag lyckades.

Du skulle väl inte släppa in en hjärtlös människa i ditt liv? Någon som bara vill förstöra, trycka ned eller såra?
Nej, när du möter en person för första gången analyserar du, tänker efter, reflekterar. Du är försiktig.

Och oftast, träffar du rätt. Oftast, kan du se skillnaden på människa och monster. Oftast.

Men ibland är du så fokuserad på de få ljusglimtarna du har i ditt liv, att du missar fläckarna av mögel.

De som expanderar och blir mörkare för varje dag som går. För varje bråk som uppstår.

Ibland är du för god för att se hemskheterna. Iallafall innan det är för sent.

I sju år fördes vi bakom ljuset.

Tills det en dag bara kokade över och allting tog slut.

Visst anade jag att något inte stod rätt till, när min styvfar sedan sju år tillbaka inte kom och besökte mig på sjukhuset där jag låg inlagd för självmordsförsök. Eller när han slutade prata med mig strax efter att jag fått min ADHD diagnos. När han vägrade gratulera mig på min födelsedag, när han slutade se åt mitt håll, inte svarade på tilltal. När bråk som inte ens hade med mig att göra helt plötsligt handlade om allt jag gjort för flera år sedan. Hur familjen gick sönder bara för att jag hade ADHD.

Visst förstod jag då egentligen att något var fel. Jag ville bara inte inse det.

För min mammas skull, kanske. Eller för att jag litade på honom.

En förebild, en del utav mitt liv.. en såkallad förälder. Det måste vara ett misstag.

Men det enda misstaget vi gjorde, var att lita på honom.

Den 14 februari fick jag och hela min familj ta del utav hans innersta tankar.

Han hade läst min blogg och var rasande över att jag försökt ta mit liv för lite mer än ett år sedan, han kallade mig egoistisk, äcklig, patetisk, en borderlinefitta, en äcklig jävla chilenare. Han bad mig dra åt helvete, sa att  jag skulle gå och cutta mig (cutta betyder skära), stängas in på sjukhus och försvinna ur hans hus. "Ingen vill ha dig här."

Därefter knuffade han mig, jag stötte in i en köksbänk och mamma försökte lugna ner mig.

"Lyssna inte på det han säger, andas, andas."

Hur fan ska jag kunna andas när lungorna inte samarbetar? När hjärtat brister samtidigt som att vreden härjar i mig? Hur ska jag kunna hålla mig lugn när världen rasar under mina fötter?

När jag är en äcklig jävla borderlinefitta som borde gå och skära mig i armarna? När jag borde försvinna?

Hur ska jag vara lugn?

Han försvann han mitt i natten. Det var slut, hade han sagt. Mamma grät, min syster grät. Jag grät.

Vi har precis sålt huset och vi ska flytta ut om 3 månader. 3 månader.

Jag har 3 månader kvar i min trygghet, min tillflyktsort. Sedan tas den ifrån mig. Igen.

Jag har inte orkat blogga, inte kunnat samla tankarna.. inte förrän nu. Och inte ens hälften av det som hände kunde jag skriva ner. Jag saknar ord. För första gången i mitt liv saknar jag ord.