Det är fruktansvärt obehagligt det här med känslor.

Mina är så plötsliga och intensiva, jag hinner liksom inte förbereda mig. 

Markens alla vibrationer tycks ebba ut i takt med mina hjärtslag. Jag kan inte delta, er värld är inte verklig för mig. Även fast jag vissa dagar tycks existera. Jag finns inte här, inte med er.

Jag är så ensam i ett hav utav människor. Tusentals. Olika, men ändå så lika. Och aldrig som jag.

Det enda som är verkligt för mig är Oliver. Han fångar upp mig när jag driftar iväg.

Den lilla markyta jag lyckats finna är i ständig rörelse, det är som att jag står mitt i en tornado och förväntas hålla mig kvar. Bitarna faller inte på plats. Det går inte ihop. Nitton år senare och jag talar fortfarande inte samma språk. Hur kan man vara så äckligt jävla ledsen att hjärtat brister och aldrig slutar blöda? Varför är jag så arg? Hur sätter man ord på något som omöjligt kan förklaras?

Frågorna är oändliga och meningarna oavslutade.

Ett öppet sår. Det är allt jag är. Trots att jag ska föreställa människa.