Det spelar ingen roll vilka siffror som står på vågen, för när du ser den där groteska, vidriga kroppen i spegeln så är de som bortglömda. 

Hur kan ni inte se hur äcklig min kropp är? Hur kan ni inte se hur stor jag är?

HUR VIDRIG JAG ÄR?

Visst är det svårt att lita på vad andra säger? Jag menar, det du ser själv måste väl ändå vara sanningen,eller?

Har man aldrig haft en förvrängd självbild kommer man aldrig kunna förstå just hur läskigt det är att leva med en hjärna som ljuger för dig. På en daglig basis.

Vad är sanning? Vad är lögn? HUR SER JAG UT EGENTLIGEN?

Man vet inte. Så man väljer att tro på det logiska, du tror på dig själv och du ser den här tjocka människan i spegeln som definitvt behöver gå ner i vikt.
För det logiska ÄR att en spegel talar sanning, ögonen kan inte ljuga.

Och du kanske är underviktig, men ser dig själv som större.

Eller tvärtom, att du är överviktig och inte ser just hur stor du är. Och det är också skitläskigt.
Jag har varit i båda positionerna. Jag har aldrig bara varit åt det ena hållet,

jag har pendlat mellan att hetsäta utan kräkning, hetsäta med kräkning och självsält.

Under skiftningarna av dessa persioder brukar jag gå upp eller ner ca 30 kg.

Detta är då under en väldigt kort period.
Och jag är så jävla medveten om mitt problem, men jag kan bara inte sluta.

För rädslan för att gå upp i vikt i nuläget är så överväldigande att det är allt jag kan tänka på, då det är dessa kilon som definierar mig, de avgör vem jag är som person - inte riktigt, men det är så visan går. Och den är alltid där, rädslan, oavsett hur tjock jag blir.

För även när jag går upp i vikt handlar det inte om att jag släpper på tyglarna,
utan om att jag FULLSTÄNDIGT förlorar kontrollen.

Så, hetsätning. Hur kan jag beskriva det? Maten blir till en tröst, jag äter mina känslor helt enkelt.

Allt jag väljer att äta smakar bra, även om JAG inte mår bra.
Och när jag väl börjar äta, hur ska jag förklara.. det är som knark, jag blir fullständigt manisk

och måste äta varje liten tugga utan paus. Allt måste jag ha, maten kommer att göra mig lycklig.
För en stund iallafall, för skammen är aldrig långt borta när man lider utav en ätstörning.

Har jag köpt någon typ av föda och förvarar det i kylskåpet till exempel, så måste jag äta det. Idag, nu, helst igår. Jag kan liksom inte vänta tills imorgon, det spelar alltså ingen roll just hur mätt jag är.

Och när de omkring dig ser hur pass mycket du äter och kanske börjar pika eller ge dig blickar, så slutar du. Endast för att gå upp igen på natten när de andra har lagt sig.

Du står alltså patetiskt nog i mörkret och trycker i dig mat medan du konstant ser dig över axeln. Fördödmjukande. Du skäms och du vet att det är fel, du kan bara inte sluta.

Jag gör inte detta för att jag vill bli tjock som sagt, men med mina förutsättningar lägger jag på mig väldigt fort och helt plötsligt är jag grovt överviktig igen. Och den skammen..wow.. din egen spegelbild får ögonen att tåras. För du ser, men du KAN. INTE. SLUTA.

Tänk såhär, du mår så sjukt dåligt att du inte vill leva, du är konstant nedstämd med mycket ångest,du har knappt några vänner och ditt liv verkar stå stilla. 

Och sedan hittar du den här fantastiska drogen, som tar bort ALLT för en stund.

En drog som finns med överallt, varje dag, oavsett vart du går.
En drog du måste få i dig, självklart i en måttlig mängd. Och det kanske en normal person klarar av, att hålla det på en bra nivå menar jag. Men du? Du som inte har någonting annat som lyfter dig i din vardag? Du var körd redan innan du förstod det, du är en fånge i din egen hjärna och du äter för att bedöva den känslan. 

Det är så jävla lätt att bli beroende. Och hur enkelt är det att ge upp något som temporärt tystar rösterna som skriker i ditt huvud? 
I ett liv där allt du vill är att få en paus. Hur lätt är det då att sluta? Ju längre tid som går, desto svårare blir det.

Jag kommer inte ihåg senaste gången jag hade en sund relation till mat, jag kan verkligen inte minnas.

Det hände mycket tidigt i mitt liv och jag minns att jag var överviktig redan som 10 åring.

Mat var min tröst, mat fanns alltid där. Wow, jag tyckte det var fantastiskt.
Ett år senare började jag skära mig, jag lade alltså till ett beroende på listan.

Två beroenden som följde mig länge i livet.. ett beroende som fortfarande hänger kvar.
Rakblad får du inte uppkörda i ansiktet varje dag om du går utanför dörren eller kikar in i kylskåpet, men så är det tyvärr med mat. Tyvärr? Haha, nu är det nog min ätstörning som talar igen.

Jag har ingen kontroll och det gör mig livrädd, jag faller handlöst och just nu finns det inget som kan fånga mig.
Mat, du är min fiende och jag hatar att jag älskar dig. Eller kan det kallas kärlek? Knappast.

Jag hatar dig, jag rent av hatar dig.

- hetsätning

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...