Den där kaffeautomaten som står där i väntrummet,
mittpunkten för alla andras fokus.
Den där kaffeautomaten som låter dig välja vad du vill ha,
med de 6 knapparna som finns tillgängliga bara för dig.

Choklad. Choklad var det mina smaklökar skrek efter
och mitt finger rörde sig emot just den knappen.
Sedan kom jag på, mitt i min klumpiga rörelse, 
det där är ingenting för mig, vad håller jag på med?
En tjockis kan inte välja något med socker i, inte i ett rum fullt av människor.

Jag behöver definitivt inte fler kalorier,
min kropp skriker det högt så att alla ska höra,
att jag, mitt äckliga jag, skamligt nog tänkte tanken.
Och alla de dömande ansiktena här i väntrummet visste redan om det,
de såg det sekunden jag nervös och svettig klev in innanför dörren.

En blaskig kaffe i handen och oroliga,skakande ben, 

mitt misstag hänger fortfarande kvar i luften och färgar mitt ansikte rött. 

Rätt åt mig, tänker jag och försöker göra mig osynlig. 

För vem som helst förstår att choklad är till för alla,

alla förutom en tjockis. 

Bränn dom, bränn dom tänker jag och vinden piskar, men helt förgäves
vatten droppar ifrån arken och ett ord flyter ihop med ett annat.

Bränn dom då! skriker jag, lyckligt ovetandes om att 

en emulsion ej kan ske mellan eld och vatten.