Denna ätstörning är ett väldigt känsligt ämne för mig just nu, texten skrev jag utan att tänka efter så den kanske inte är optimal - men det är såhär jag känner och allting bubblade inom mig när fingrarna gled över tangenterna.

Jag hoppas ni har förståelse för detta. 

Det här med självsvält.. det är riktigt svårt. Det är nog en av de värsta ätstörningarna att skriva om, för det är så känsloladdat men så få ord dyker upp i mitt huvud när jag ska försöka förklara. Och för mig, är det också den ätstörning som är aktuell - jag har hittills rasat 16,5 kg på 2,5 månad och det känns fantastiskt. Även om rädslan för att gå upp i vikt igen ofta ger mig såna ångestattacker att det känns som om jag kommer kollapsa - jag dör lite inombords när jag tänker på det.

Och jag vet för tillfället att jag måste ha gått upp i vikt, för jag har ätit mer och rört mig mindre. Jag skäms för det, jag skäms för att skriva om det - om mitt misslyckande. Jag önskar att jag kunde skriva om en större viktnedgång eller om hur duktig jag är som faktiskt sköter mig och inte äter. Wow, jag blir tårögd.. då skulle jag kunna känna stolthet.

Och ännu bättre skulle det väl vara om jag hade lite ben att visa upp, revben, höftben.. ni vet, det vackra på en kropp? Åh som jag vill att allt ska sticka fram, jag vill bara ta mitt fett och slita det i stycken, ta en kniv och karva bort allt. Fan vad jag hatar fett.

Men, jag ska försöka förklara hur det är att leva med denna ätstörning iallfall.
Ensamt, det är riktigt ensamt att leva i värld utan mat då ditt inre på något sätt slutar fungera. Dina händer och fötter är alltid frusna, ditt hår börjar lossna i duschen och du ser slingor dras ner i avloppet mellan dina fötter. Men så ser du din nakna kropp i spegeln och du vet, du bara vet att det är värt det. Du blir fjunig, mörka ringar formas under dina ögon och du ser konstant sjuk ut, men återigen - helt värt det.

Bristen på mat gör dig håglös och du blir lättare arg, vilket gör det svårt med det sociala samspelet. Jag är ju inte riktigt här, jag är inte med i matchen, jag är konstant hungrig och upptagen med att tänka på hur äcklig jag är. Jag är upptagen med att hata mig själv.

Men oavsett hur många kilo jag gör mig av med, så syns det inte. Hur kan jag vara lycklig då, över något som inte syns? För jag är fortfarade så jävla fet, ingenting klär mig och jag kan fortfarande inte se min egen spegelbild utan att vilja kräkas och slå sönder allt omkring mig.

VARFÖR. ÄR. JAG. SÅ. JÄVLA. TJOCK? Och ful? Varför måste jag vara så vidrig? Så motbjudande? Kan jag inte bara se ut som alla andra? Titta på deras kroppar, de är så smala, så vackra, fantastiska.. perfekta. Jag vill ha det, jag vill ha allt det de har och jag vill ha det nu. Jag kan inte vänta, jag kan inte vänta. Vem vill leva i en kropp som denna? Jag står inte ut, jag står inte ut. Jag står fan inte ut längre...

Har du någon gång försökt att stå emot att äta? Om du nu har det, vet du hur svårt det är att hålla sig när hungern river i magen och sliter dig i stycken. Då vet du vilken otrolig huvudvärk man drabbas utav och hur skakiga händerna blir, de darrar som asplöv.
Har du sedan tillåtit dig själv att äta igen och tagit en tugga av något du verkligen tycker om? Den där explosionen i munnen, livets färger träder fram igen och helt plötsligt känner du munterheten rycka i mungiporna. Den känslan, den är fantastisk.

Men jag står emot den.. åh som jag försöker stå emot den, hela tiden. Mitt problem är att jag älskar mat och alltid längtar efter den där smakupplevelsen, mättnaden den medför.
MEN, jag är tjock och att vara smal är viktigare än den känslan.

Tro inte att alla ätstörda med denna problematik kommer kunna svara på dina frågor eller ens erkänna att de har problem. Jag har accepterat det faktum att jag är ätstörd och har varit det under flera års tid.. jag kan inte sluta och för tillfället vill jag inte, det är så himla effektivt och petar mig i rätt riktning. Hetsätning? Nej tack. Självsvält? Absolut.
Vad som helst för att bli vacker.

Att hetsäta med inslag av svält och kräkning.

Vet ni hur mycket en människa måste hata sig själv för att framkalla sin egen uppkastning?
Mycket skulle jag säga, jävligt mycket.

Jag undrar om jag ens kan klä det massiva hatet i ord? Jag tror inte det, det gör jag bara inte.
Och nu pratar jag inte om den där gången du var för full på en fest och behövde spy för att nyktra till en aning, när din kropp vägrade hosta upp alkoholen utav sig själv.

Utan om när du får så mycket ångest att du tror att du kommer dö över den där måltiden som råkade bli en buffé. Maten måste BORT.Du har panik, vad gör du nu?

Du blir manisk, du blir som besatt av att få bort den där vidriga skammen, du måste bara få hålla i din toalettring och ställa allt till rätta, du måste göra det okej igen. 

Du kanske vet om den här känslan, vad vet jag? Den där när man kräks så mycket att det känns som om allt på insidan fräts sönder i takt med din emalj? Då snackar vi inte bara mun, mage och hals.. utan också din självrespekt, din självkänsla och självkontroll. Det äts upp i samma stund som du sätter dig där på knä framför toalettstolen med tårar som inte slutar rinna. 

Det är fruktansvärt. Det är ingenting jag tycker om att göra, det gör ont, smakar illa och det förstör dina tänder - något en bulimiker ofta är väl medveten om. Men vi väljer ändå att göra det, gång på gång. Varför? I mitt fall brukade det inte bara vara ångestrelaterat, min kropp brukade även skrika efter näring. För att jag hade svält mig själv innan, ätit så små portioner att mitt huvud konstant dunkade, så små att mina kroppsdelar skakade och så minimala att min mage rent utav ylade av den dagliga misshandeln.

Och sedan händer något, helt plötsligt erbjuds du ett helt kakfat och du kan bara inte stå emot det, det är fysiskt omöjligt. Och nu undrar ni kanske, varför inte bara en kaka?
Jag kan inte bara ta en kaka, för som med hetsätningen jag tidigare skrev om så förlorar jag fullständigt kontrollen. Och denna gång inte bara över mitt intag, jag förlorar även kontrollen över vad som kommer upp. Jag skäms, oj vad jag skäms. För vem tycker inte det är äckligt att en person trycker i sig mat för tre? Och så hetsigt? Ja, hetsigt, för någon som äter med just denna ätstörning är ingen vacker syn, det är inte en människa som njuter utav maten utan någon som skyfflar i sig den. I mängder, abnorma mängder. Det måste se vidrigt ut, ja, rent av frånstötande. Ellerhur?

Och det är så jag ser på mig själv efteråt. Avskyvärd, jag är avskyvärd. Och jag ber till vem som helst om att få det ogjort, om att min vidriga handling ska raderas ur historien... men ingen hör mig. Jag blir kvar med detta enorma självförakt, jag rent av äcklas av mig själv och allt jag kan göra då.. är att lätta på min ångest, med två fingrar i min hals.