Och när han kysste mig för första gången så reste sig håret i min nacke, lyckligt ovetandes om att han inom en snar framtid skulle använda det för att hålla ner mig mot marken.

Så att mina ben aldrig skulle kunna bära mig ifrån honom. Så att han skulle ha fullständig kontroll över mig. Och jag lät honom, för i mina ögon var detta kärlek.

Rå, barsk kärlek, något jag var tvungen att vänja mig vid då jag var en känslig själ som möttes utav en brutal verklighet, en brutal verklighet i form av honom.

Osäker. Han gjorde mig osäker, för jag visste aldrig vilket humör han skulle vara på. Om han blev arg för att en knarkaffär hade gått dåligt kunde han sula iväg sin telefon emot min ansikte. Hårt.

Han kunde gå ifrån ömma kyssar till att dunka in mitt huvud i väggen, med ett stryptag kring min hals och sitt knä mellan mina ben. Han var galen, jag såg det.

Arg. Arg för något jag inte kunde sätta fingret på. Och jag förstod aldrig riktigt varför, för jag försökte ju ständigt att vara honom till lags. Jag var inte min egen person längre.

Jag blev beroende och snart satt jag där och väntade vid telefonen på hans samtal, ett sms eller vad som helst. Han kunde försvinna i veckor och sedan komma tillbaka som om att ingenting hade hänt.

Jag visste innerst inne att han hade en annan.Nej, jag var den andra. Jag fick utstå allt detta och jag var inte ens först på listan. 

Men denna djävul var mitt allt och mitt inre väsen hade redan färgats svart av hans beröring. Vi båda visste det. Skillnaden var bara att han njöt medan jag pinades.

De märken han lämnade längs min kropp sitter kvar än idag. Han märkte mig med sitt mörker.

Doften utav honom, doften utav cannabis och hud, utav cigaretter och något jag inte kan identifiera kommer för all framtid att hemsöka mig.

För det var bland dessa lukter jag förlorade mig själv, jag förlorade min oskuld.

Jag stönade och försökte fäkta bort honom under stängda ögonlock, jag vill inte, jag vill inte.

Jag ville hålla mig kvar men hans droger lät mig inte.

Cannabis var ingenting i jämförelse med tabletterna han smög ner i mitt glas, mannen jag älskade.

Åh, som jag älskade honom. Så mycket att jag lät mig själv tro på allt han sa, att jag ville det där.

Att jag ville förlora mig själv, att jag ville ligga ner på golvet, lika bortkastad som kondomen han precis hade använt.

Och i denna sjuka situation, tänkte min tvistade hjärna ”han älskar mig, det är vi nu" och mina läppar formade ett sorgset leende. 

Sedan höll denna sadistiska man kvar mig i sitt grepp i ytterligare fem år. Kanske fler än fem 

för jag föreställer mig ofta hans ansikte framför mig med sorg i själen och kärlek i hjärtat.

Oliver, min älskade Oliver.

När han kom till mig var världen nattsvart, jag höll på att gå under och han tassade lyckligt in med sin fuktiga nos och andades liv i mig igen. Min pappa sa det en gång, att han inte trodde jag hade klarat mig hit utan honom. Och det är sant, det är så jävla sant. Som jag älskar min hund, jag har aldrig känt en sådan kärlek förut - bara en titt på honom och hjärtat gör volter i bröstkorgen.

Det är för Olivers skull som jag kämpar på, det är han som får mig att stiga upp på morgonen och det är tack vare honom jag är den jag är. Han ser alltid det bästa i mig, han tror på mig och räknar med mig, något jag aldrig har gjort själv. Och han vet det. Han kan känna det, för vi är inte två... vi är en. Han är min saknade pusselbit och jag kan inte se ett liv utan honom.

Det är livsfarligt, för jag vet att jag kommer ta livet av mig den dagen han går bort. Bara den tanken ger mig panikångest, jag sitter ofta och tänker på det med smärta i hela kroppen, för jag vet ju att det kommer inträffa någon gång.

Jag kan bara inte förstå.. Vem är jag utan honom? Hur kan jorden ens fortsätta snurra utan hans sträva päls under mina fingertoppar? Hur kan blommor fortsätta blomma när han inte ligger och drömmer bredvid mig? Och doften av hans tassar.. doften utav popcorn. Hur kan jag leva utan den? Tårarna bara rinner när jag skriver detta, för utan honom.. finns här ingenting för mig. Färger kommer att upphöra att existera, ljud, rörelse, ljus..kärlek.. han kommer ta det med sig. Inga mediciner kan någonsin komma i närheten utav hans dagliga dos av kärlek och lycka, inget kommer kunna rädda mig då. Oliver är min livboj.

Så därför är det så läskigt att han har fått problem med båda sina bakben.
Jag ska till veterinären den 27/2 och jag får magknip bara jag tänker på det, för tänk om det är dags att säga hejdå? Hur ska jag kunna säga hejdå, när vi knappt har sagt hej? Han är bara fyra, jag vill ha fler år, jag vill ha mer tid. Jag måste ha det, snälla ge mig det. Jag skiter fulltsändigt i mig själv, men jag kan inte ta livet av mig nu.. för min familj skulle gå under.

Snälla, jag kan inte göra så emot dem.. tvinga mig inte att säga farväl till livet.

Kan en tjock människa verkligen vara anorektisk?

Svaret på denna fråga är för mig väldigt uppenbart och jag hoppas att det är det för er med.
Baserat på det jag har skrivit tidigare om ätstörningar så lär ni nog redan ha klurat ut mitt svar.
Ja, en överviktig människa kan vara anorektisk. En ätstörning handlar ju inte alls om kroppsstorleken, som många människor/psykiatriker får det att låta som. Självklart är en mager, döende kropp en varningsklocka som skvallrar om diagnosen anorexi men det är inte bara utseendet det handlar om. För en större person kan vara exakt lika ätstörd som en person utan ett uns fett på kroppen. En ätstörning handlar om din relation till mat, om hur mat får dig att känna och hur pass mycket det kontrollerar ditt liv.

Givetvis leder svält till viktnedgång, det är ganska givet, men månaderna innan dess, åren innan med det enorma självhatet, svälten som provas på för första gången och sedan blir ett mönster några gånger i veckan... är personen i fråga då inte ätstörd, för att hen är fet?
Tycker ni det verkar sunt att en människa, oavsett vikt, förvägrar sin egen kropp näring? För att hen hatar sig själv, sitt eget utseende och allt som kretsar kring det? Även om denna människa endast svälter sig själv några dagar i veckan och inte varje dag, är det okej då?

För om du frågar en läkare på psykiatrin, kommer de konstatera för dig att en människa med diagnosen anorexi måste ha en viss kroppstyp. En viss kroppstyp krävs alltså för att uppfylla kritierierna för diagnosen och är alltså anledningen till att du inte kan få hjälp. För att du är tjock, det är i princip vad de säger och det är exakt vad en ätstörd människa hör.

För mig är detta helt sinnessjukt. Söker du hjälp för din ätstörning, men blir nekad den endast på grund utav ditt utseende, utan en tanke på den skada du faktiskt utsätter dig själv för... då lär du tappa förtroendet för dessa människor som egentligen borde finnas där för att fånga upp dig. Du har ju gjort det så lätt för dem, du har ju gått dit frivilligt för att du vet att något inte står rätt till. Men allting är okej, för det är det de säger till dig.

Du hatar din kropp och tycker att du är för stor för dagens samhälle, för din familj, dina vänner, din partner och dig själv. Nu är du inte heller tillräckligt smal för hjälpen du så desperat sträcker dig efter. Jag blir så arg,så arg. För det är så fel, hur kan de vilja att det ska gå så långt innan de väljer att rycka in? Ju längre tid som går, desto hårdare greppar ätstörningen dig och hela ditt liv. Sen då? Tänk om det är för sent?

Här är den första utav diagnoskriterierna för anorexi:

"Otillräckligt energiintag i förhållande till behoven vilket medför en signifikant låg kroppsvikt med beaktande av ålder, kön, tillväxtkurva och kroppslig hälsa. Med signifikant låg kroppsvikt avses en vikt som understiger lägsta normalnivå, eller, för barn och ungdomar, understigerden lägsta normalt förväntade kroppsvikten."

Tycker ni detta är korrekt? Måste en anorektiker verkligen vara undernärd?
Om en överviktig eller en tjock människa svälter sig själv, utan att hamna på just denna nivå. Kan de inte vara anorektiska?

Jag menar, jag hittade en beskrivning av anorexi på BUP's hemsida som ser ut såhär:

"Anorexi är en ätstörning som innebär att man försöker svälta sig själv för att gå ner i vikt. För personer med anorexi tar vikt, mat och ätande upp en väldigt stor del av ens tankar och liv.
Det är vanligt att anorexi börjar med tankar om att man vill ändra sin kropp. Ibland stannar det vid tankar, men om man börjar göra saker för att kontrollera sin kropp, kan det handla om en ätstörning. Då går man för långt i sin vilja att äta nyttigt eller motionera och utvecklar istället ett osunt beteende. Det är också vanligt att man hoppar över måltider. Ofta försöker man göra detta i smyg. Det är vanligt att personer med anorexia även har symtom av bulimi. Då tappar man ibland kontrollen över sitt ätande och hetsäter för att sedan kräkas."

Tycker ni då det är rimligt med dessa kriterier? Jag var såhär när jag var som störst, jag var såhär när jag vägde som minst. Men jag har varit lika ätstörd båda gångerna.

Så jag frågar igen, kan en tjock människa verkligen vara anorektisk?

Och jag hoppas av hela mitt hjärta att du svarar ja.