Det är definitvit inte en tablett en ätstörd människa vill stoppa i sig, lika lite som ett mål mat.
Jag vill verkligen inte, men min psykiska ohälsa måste också bli behandlad. Är den viktigare än min viktnedgång? Helt ärligt så vet jag inte.
Just nu känns det inte värt det. Det känns inte värt det när kroppen skriker efter mat och hjärnan skriker efter höftben, efter en hunger som går att kontrollera. Du får ju inte direkt en smal kropp igenom att äta, det är inte så det fungerar.
Jag funderar på att sluta, jag funderar på att kasta burkarna åt helvete och istället fokusera på att bli vacker.
Just nu är jag så hungrig att jag till och med äter tre små mål om dagen och jag skäms som ett djur över det.
Det är som om att jag förlorar kontrollen över mina handlingar, hungern driver mig. Och jag blir vansinnig, för ångesten tar kål på mig efteråt.
Det gick ju så bra, jag var ju verkligen påväg, alla dessa kilon som jag kunde lämna bakom mig, de som slutade tynga ner mig. Iallafall till en viss del.
För resten väger fortfarande tungt och jag behöver desperat skaka av mig dem.
Så hur kan de förvänta sig att jag ska fortsätta stoppa i mig de där vidriga medicinerna som försöker förstöra mitt liv?
De raserar allt jag har byggt upp, mitt framför näsan på mig och allt jag kan göra är att stå och titta på.
Vad kan jag göra? Jag behöver bantningspiller och jag behöver dem nu. Helst igår. Men för att få tag i såna måste man ha pengar, något jag inte har haft på månader. Så vad gör jag?
Snälla, kan någon säga vad jag ska göra? Jag vill inte mer.