adbpdhd

Alla inlägg under april 2019

bpd

Av Felicia - 25 april 2019 15:29

Borderline... jag måste berätta hur det känns, jag vill visa er min vardag och dela med mig av min problematiska, smärtsamma verklighet. Det är en främling jag möter i spegeln varje dag och det faktum att hon kontrollerar varje cell i min kropp gör mig livrädd. Hon döljer mig ifrån världen och lever med mig i sin skugga, jag är inte ens kapabel till att nå solstrålarna utan hennes samtycke. Hennes ansikten är omöjliga att tyda när hon ser in i djupet av min själ och jag undrar ofta hur många personligheter som lever i hennes kropp när hon vårdslöst väljer vem som ska styra för dagen. Är det den där arga tjejen som inte känner något annat än hat för sin omvärld? Är det den där ordentliga, ordningsamma flickan som alltid vill vara till lags eller kanske den där trasiga människan som inte ens kommer upp ur sängen? Ska vi leka en lek, där vi apar efter människorna i vår omgivning för att känna oss accepterade? Eller ska vi lyssna på hög musik i hörlurarna och låtsas som om att vi äger världen? Tomheten i bröstkorgen är det hål hon lämnade efter sig när hon med näbbar och klor klöste sig ur min kropp. Ville hon skapa kaos ifrån början eller blev det bara så när hon tappade kontrollen? Var det mitt eget fel? Kunde hon höra mina skrik på hjälp när alla lämnade mig? Jag var så liten när jag skymdes bakom alla dessa ansiktsuttryck... är mitt leende ens mitt eget?

Har det någonsin varit det? 

Av Felicia - 21 april 2019 15:30

Jag har inte haft tid för att blogga den senaste tiden på grund utav diverse anledningar.

Jag har drabbats av ett återfall, jag har ätit massor med mat och har därför gått upp i vikt igen.

Jag som hade skött mig så bra, jag som precis skulle justera mitt matintag och börja äta lite mer.

Men allting har gått överstyr och ångesten har tagit över min vardag. Anledningen till att jag skulle öka mitt matintag var endast på grund utav att min kropp inte har hängt med i min drastika viktnedgång, min figur är fördärvad och jag vill så gärna få tillbaka mitt hår. Men jag kan uppenbarligen inte hantera denna förändring, även fast jag desperat försöker hålla i tyglarna och återfå kontrollen över mitt eget liv.


Det är måndag imorgon och jag ska ge mig själv en chans till, jag måste styra mitt skepp i rätt riktning och hålla koll på kalorierna. Jag vill bara försvinna just nu, speciellt när jag möter min egen spegelbild.

Av Felicia - 9 april 2019 16:35

"Släpp ner axlarna, du behöver inte vara så nervös!" Uppmanar hon mig, den bastanta kvinnan i stolen mittemot, hon ler avväpnande och rättar till sin blus. Jag ändrar position i den obekväma fotöljen och försöker fokusera på att slappna av i kroppen, hjärtat slår fort och mina kalla nävar ligger hårt knutna i mitt knä.
"Förlåt, det är inte meningen. Jag är bara... jag har aldrig varit här förut och hela situationen gör mig lite osäker." Svarar jag och försöker pressa fram ett leende. Hon granskar min kropp och observerar varje rörelse, jag kan se att hon bedömer mig i sitt huvud. Hon är van, hon kan det här... hon har förmodligen jobbat på Stockholms Center för ätstörningar i flera år, det verkar som det iallafall. Kvinnan nickar och lutar sig tillbaka, hela tiden med ett mjukt uttryck i sitt ansikte. Men jag ser att hon är skeptisk, förmodligen på grund utav min tjocka kroppshydda. Jag är inte tillräckligt smal för att vara ätstörd, jag kan höra hennes tankar eka i mitt eget huvud. Ögonen avslöjar henne.
"Våra patienter måste vara mottagliga för behandlingen här, missbruk tillåts ej och vi arbetar inte med viktnedgångar." Hon pausar och drar ett djupt andetag innan hon fortsätter. "Och jag måste förvarna dig om att du kommer gå upp i vikt igen. Varenda kilo du har gått ner igenom att svälta dig själv." Hennes ord är som ett slag i magen, luften pyser ur mig och jag sitter lamslagen kvar i ett rum som tycks krympa runt mig. Jag hade inte förväntat mig detta, jag hade såklart förväntat mig att viktnedgången skulle stanna av...men inte att allt mitt hårda arbete skulle vara förgäves. Min kontakt ifrån öppenmottagningen sitter bredvid mig och ser sig besvärat omkring i rummet, hon bryter tystnaden och får mig att vakna upp ur min dvala. "Så, hur ser planen ut?" Frågar hon nervöst och tittar försiktigt åt mitt håll, jag vet att hon kan känna min ångest, hon känner mig så pass bra vid det här laget.
Damen lägger fram ett papper på bordet framför mig, ett ark med bilder på mat som demonstrerar vad du bör äta under en dag. Hon pekar på bladet med sitt snedvridna finger och tittar frågande på mig. "Äter du såhär mycket varje dag?" Nej, nej det gör jag inte. Jag äter mycket mindre. Och det säger jag till henne också, för jag har bestämt mig för att vara ärlig.
"Titta på överskriften." Beodrar hon mig med ett allvarligt ansiktsuttryck och jag kikar ner på kommando. Jag läser ´måltidsplan´och sedan vandrar blicken vidare till texten under, den mening jag inte läste trots att den stod där så tydligt. ´För ett barn mellan 3-4 år´
Tårarna forsar, jag känner hur panikångesten bubblar inom mig och kroppen skakar okontrollerbart utav gråt. Jag sörjer, jag sörjer mig själv och verkligheten som träffar mig likt en örfil i ansiktet...jag inser först nu hur sjuk jag verkligen är. Mina hjärtskärande snyftningar ekar i det trånga utrymmet och de två kvinnorna betraktar mig med medlidande i blicken, jag tror till och med att min behandlare fällde en tår.
Hur tragiskt är det inte att en tjugotvååring äter mindre än en treåring för att kunna bli smal?


This hit me hard. 

Av Felicia - 8 april 2019 10:26

Klockan tickar rytmiskt på och ekar i det annars så tysta rummet, blicken flackar fram och tillbaka i förfäran bakom hennes tjocka glasögon. En uppenbar granskning utav min kropp, hon försöker inte ens att dölja det. Biverkningar var det ja, det var ju det vi skulle prata om.
Fokusera nu. Hur separerar jag fem olika mediciner ifrån varandra?

"Jag vet inte vad som är vad", svarar jag uppriktigt och pillar nervöst med ärmen på min stickade tröja. Benen är korsade och den på tok för stora jumpern täcker fettet jag panikslaget försöker gömma för omvärlden. Jag möter ängsligt hennes intensiva blick och hon ler.
"Jag förstår, det är inte lätt att veta. Men har dina självmordstankar avtagit?" Hon ser fundersam ut och för en hårslinga bakom örat innan hon ändrar position i den mjuka fotöljen.

”Jag vill inte ta livet av mig längre” ljuger jag och drar på smilbanden med en klump i magen.

”Det är ju jättebra!” Svarar hon och antecknar i sitt häfte, mättad av min osanning.

”Men du, jag skulle vilja ta din vikt igen.” Självklart, självklart vill hon det... det vill de alltid. 

Jag sväljer hårt och börjar ta av mig stövlarna som är knäppta med olika dragkedjor och spännen. ”Knepiga skor...” Mumlar jag och skrattar osäkert. "Snyggt med inte så praktiskt!"
Hennes ögon glittrar muntert när hon småler emot mig. Min ena strumpa har hasat ner en bit över hälen, jag rättar snabbt till den och ställer mig sedan motvilligt på den förrädiska vågen.

Jag har gått ner 2 kilogram på två veckor. Hon nickar kort och skriver ner siffrorna i sitt block, jag ser att hon är besvärad. Hon går och sätter sig vid datorn och knappar hårt på tangentbordet, hennes blick är koncentrerad och mungiporna slokar. Jag slår ångestfylld ner blicken i golvet.  

"Du har gått ner över 20 kilo på väldigt kort tid. Försöker du fortfarande gå ner i vikt?" Jag skruvar på mig i fotöljen och drar lite i min tröja.

"Ja."  Svarar jag medan jag granskar mina tjocka lår och min putande mage. "Det är ingen biverkning iallafall. Jag har försökt att gå ner i vikt sedan i slutet av November. Och det har gått fort, men jag har det under kontroll. Huden har dock inte hängt med, tror du att den kommer kunna strama åt sig igen? " Frågar jag och tuggar på min läpp.

"Till viss del, det tror jag. Men din kropp skulle hantera det bättre om du bromsade viktnedgången lite." Jag vet, jag vet ju det. Men jag är så nära nu, jag vill bara nå min målvikt och sedan är jag klar, jag har lovat mig själv att jag ska sköta mig denna gång.


Men en rädsla har blommat inom mig, när jag väl når den perfekta vikten... hur ska jag då hålla den? Om jag äter som en normal människa lär jag ju gå upp i vikt igen... men fortsätter jag såhär så kommer det snart inte finnas något kvar utav mig. Jag måste hitta ett mellanläge.

Av Felicia - 7 april 2019 18:53

Tinder... Jag skaffade tinder endast för att kunna släppa taget om dig, för att kunna gå vidare. Och nu pratar jag med ett par trevliga killar, men även under telefonsamtalen tänker jag bara på dig, på din röst och hur mycket jag önskar att det var den som smekte mina hörselgångar istället. Men det är inte din stämma, det är inte dig jag pratar med. Varje snap jag får gör så ont i själen och jag blir så besviken... Varför lyser inte min skärm upp utav ditt namn? Det är inte rättvist emot dem, men det är inte rättvist emot mig heller. Vem försöker jag lura? Jag har inte träffat någon än, för jag är livrädd... livrädd för att det ska gå längre än vad det borde medan jag fortfarande har dig i mina tankar. Bara för att mitt hjärta är krossat betyder det inte att det är okej för mig att krossa andras. Men jag vill glömma... Jag vill bara glömma dig. 

Av Felicia - 6 april 2019 14:31

Igår försökte jag bedöva min hjärtesorg med ett par tomma ölburkar, men ingenting hjälpte för jag satt fortfarande kvar där vid matbordet med tårar längs mina kinder och mörka ringar under mina ögon. Ångestens ansikte log emot alla i min omgivning och de såg hjälplöst på medan jag plågades utav mina demoner. Man skulle ju kunna tro att mina vinglande steg styrde bort mig ifrån det lidande som frenetiskt tuggade i sig min trötta kropp, men inte. Du slet fortfarande itu mina inre organ och bar upp dem likt en rustning, jag stängdes ute i kylan i mitt sargade skinn och slukades levande utav en ilsken flock vargar med drypande käftar. Alkoholen brände i strupen och jag utsöndrade en stark spritlukt som kallblodigt skröt om min olycka, min hud doftade inte längre som dig och det drev mig till vansinne. Vi kommer aldrig bli en igen. 

Av Felicia - 5 april 2019 11:20

Frusna händer smittade utav ondska, orena tankar om död och förstörelse.

Ett vittrande skal utav det som en gång var klamrar sig fast vid det nyckfulla ödet.

Det hånar oss alla med sitt bäckmörka grin och spelar ett spratt med det liv du ej äger.

Ät dig mätt och drick ditt blod, försök att springa ifrån mig. Du kommer aldrig leva. 

Av Felicia - 5 april 2019 10:41

De tittade alla på när jag föll för en man som inte tänkt fånga mig

och likt ett störtande plan stod jag i lågor.

Istället för att släcka eldarna som slickade min kropp

andades han in spriten och lät den regna över mig.

Jag blev ett med hettan medan klunkarna ekade i hans strupe.


Ur aska växer inte liv, döden målar med dess svärta.  

Skapa flashcards