Klockan tickar rytmiskt på och ekar i det annars så tysta rummet, blicken flackar fram och tillbaka i förfäran bakom hennes tjocka glasögon. En uppenbar granskning utav min kropp, hon försöker inte ens att dölja det. Biverkningar var det ja, det var ju det vi skulle prata om.
Fokusera nu. Hur separerar jag fem olika mediciner ifrån varandra?

"Jag vet inte vad som är vad", svarar jag uppriktigt och pillar nervöst med ärmen på min stickade tröja. Benen är korsade och den på tok för stora jumpern täcker fettet jag panikslaget försöker gömma för omvärlden. Jag möter ängsligt hennes intensiva blick och hon ler.
"Jag förstår, det är inte lätt att veta. Men har dina självmordstankar avtagit?" Hon ser fundersam ut och för en hårslinga bakom örat innan hon ändrar position i den mjuka fotöljen.

”Jag vill inte ta livet av mig längre” ljuger jag och drar på smilbanden med en klump i magen.

”Det är ju jättebra!” Svarar hon och antecknar i sitt häfte, mättad av min osanning.

”Men du, jag skulle vilja ta din vikt igen.” Självklart, självklart vill hon det... det vill de alltid. 

Jag sväljer hårt och börjar ta av mig stövlarna som är knäppta med olika dragkedjor och spännen. ”Knepiga skor...” Mumlar jag och skrattar osäkert. "Snyggt med inte så praktiskt!"
Hennes ögon glittrar muntert när hon småler emot mig. Min ena strumpa har hasat ner en bit över hälen, jag rättar snabbt till den och ställer mig sedan motvilligt på den förrädiska vågen.

Jag har gått ner 2 kilogram på två veckor. Hon nickar kort och skriver ner siffrorna i sitt block, jag ser att hon är besvärad. Hon går och sätter sig vid datorn och knappar hårt på tangentbordet, hennes blick är koncentrerad och mungiporna slokar. Jag slår ångestfylld ner blicken i golvet.  

"Du har gått ner över 20 kilo på väldigt kort tid. Försöker du fortfarande gå ner i vikt?" Jag skruvar på mig i fotöljen och drar lite i min tröja.

"Ja."  Svarar jag medan jag granskar mina tjocka lår och min putande mage. "Det är ingen biverkning iallafall. Jag har försökt att gå ner i vikt sedan i slutet av November. Och det har gått fort, men jag har det under kontroll. Huden har dock inte hängt med, tror du att den kommer kunna strama åt sig igen? " Frågar jag och tuggar på min läpp.

"Till viss del, det tror jag. Men din kropp skulle hantera det bättre om du bromsade viktnedgången lite." Jag vet, jag vet ju det. Men jag är så nära nu, jag vill bara nå min målvikt och sedan är jag klar, jag har lovat mig själv att jag ska sköta mig denna gång.

Men en rädsla har blommat inom mig, när jag väl når den perfekta vikten... hur ska jag då hålla den? Om jag äter som en normal människa lär jag ju gå upp i vikt igen... men fortsätter jag såhär så kommer det snart inte finnas något kvar utav mig. Jag måste hitta ett mellanläge.

 

M

8 april 2019 19:18

En väldigt levande beskrivning av ert samtal. Det är svårt att inte bli tagen när man läser det du skriver. Vad har du satt för målvikt för dig själv?

http://lasserk.bloggplatsen.se

Felicia

8 april 2019 19:34

Tack för dina fina ord! Jag skrev denna text direkt efter mötet, så att minnet skulle vara färskt!
Jag vill väga 55 kilo, det är väl inte orimligt? Med tanke på att jag är 157 cm kort.

 

M

9 april 2019 13:44

Det låter rätt rimligt utifrån mitt perspektiv. Själv är jag 175 cm och väger 70-71 kilo. Det är i det intervallet jag mår bäst.

http://lasserk.bloggplatsen.se

Felicia

9 april 2019 14:43

Ja men precis. En dietist sa att jag borde väga 64-63 men jag håller inte med!

 

Tricio

23 april 2019 16:45

Du skriver väldigt bra!

http://tricio.bloggplatsen.se

Felicia

25 april 2019 15:24

Tack snälla, du gjorde min dag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...