adbpdhd

Alla inlägg under oktober 2020

Av Felicia - 27 oktober 2020 15:38

Disken hopar sig i hon, matrester befläckar ytorna i det orediga köket och golvet är klibbigt. Vatten droppar långsamt ifrån kranens munstycke och en hög av tidiningar har samlats på den skitiga bänken. Överallt i hela lägenheten ligger det hundleksaker, kuddar, kartonger och flaskor av glas. I ett hörn står en bortglömd tvättpåse - kläderna pockar envist på uppmärksamhet, men de förblir orörda. Bördan läggs en annan, en partner som alltid är snäll och ställer upp. Skammen är total, ångesten bubblar inombords men munnen förblir sluten. Orden når inte fram, de faller av tungspetsen och förblir ohörda. Ett "tack", ett "snälla", ett "du är fantastisk" är förevigt förtappade i ett bottenlöst inre. 
Varför är det så svårt att visa uppskattning? 

Av Felicia - 27 oktober 2020 15:04

Bilar, ljud och skepnader utanför mitt fönster, liv som surrar på trots att min värld står stilla. 
Tröttheten tar över och jag somnar om för tredje gången idag, upphettad av den burriga filten som blivit till min falska trygghet under de senaste fyra månaderna. Varför är jag så sömnig? 
Ögonlocken är konstant tunga och hängande, mörkret slokar över mig likt ett moln av oändligt dunkel. Är det min massiva kroppshydda som förhindrar mig ifrån att leva livet fullt ut eller är det mina mediciner? Jag vet ju att jag behöver förlora mina extrakilon, jag blir påmind så fort jag går uppför i en backe och flåsandet tar över, mina ansträngda andetag ekar i hörselgångarna och skammen är total. Jag undviker sluttningar så gott det går, speciellt när jag går tillsammans med någon annan. Det är så galet pinsamt, jag vill bara lägga mig ner och dö när svetten flödar och stegen stannar av. Varför ska jag vara så genant? Så sjukligt fet? Är detta mitt liv nu? Märker J någonting alls?  Det gör han säkert, men han är alldeles för snäll för att säga något. 
Jag skäms. 

Av Felicia - 16 oktober 2020 18:04

Blåa nyanser, håret fångas med i farten och lyfter runt huvudet likt en gloria av bruna lockar. En svettdroppe lämnar hårfästet och färdas långsamt ner längs ryggraden, likt en myra vandrar den ostört längs formerna av en darrande kropp. Ytterligare en droppe och sedan en till. Kinderna färgas blodröda, kalufsen fäster sig envist i ansiktet, trots det misslyckade försöket att hålla det borta. Tröjan är grå och fläckar av nyansen skräck bildas under en överhettad, värkande bröstkorg. Flackande ögon söker desperat efter en plats i havet utav främlingar, tankar rusar i huvudet samtidigt som ett förskräckt skratt lämnar ett par spruckna läppar. Allt ljud runt omkring blir till ett brus, överlevnadsinstinkten tar över och skakiga ben rör sig per automatik.

"Du måste klara det här" det ringer i öronen, för du måste verkligen klara det här. 
Ytterligare en spårvagn drar förbi och vinddraget sliter i den urlakade tröjan med allt för långa ärmar. Skräcken av att vilja kasta sig ner på spåret sprider sig likt en löpeld i en panikslagen kropp, en bön till vem som än lyssnar ekar som ett mantra i den bultande hjässan och hårt knutna nävar förbereder sig för en närstrid. Dörrar slås upp med ett brak, en fors utav okända människor far förbi och ömma fötter väntar ängsligt på att få kliva på. Det är bara ett steg mellan den fastfrusna gestalten och den gnisslande kupén, bara ett kliv. 


Sedan ännu en resa med frågande blickar och en skam i själen som aldrig försvinner. 

Av Felicia - 15 oktober 2020 14:10

Allt jag vill är att sova, jämt. Jag missar tid med min hund, familj, sambo och mina kollegor. Det känns bara för tufft att vara vaken. Det gör fysiskt ont att hålla ögonen öppna och att behöva möta verkligheten känns som om ett rivjärns lek mot min bara hud. Har denna värld verkligen en plats för mig? Det känns inte så. Det gör det verkligen inte. 

Jag vill bara blunda och glömma bort min egen existens, glömma bort att jag patetiskt nog inte ens klarar av att vara vaken. Detta är psykisk ohälsa, right?


Och mina nära och kära, de jag älskar mest av allt i hela världen? De förstår bara inte, det kan de inte - de förstår inte viljan av att inte finnas kvar, att inte orka finnas kvar. De förstår inte tyngden över bröstkorgen, den som hindrar dig ifrån att ta djupa, lugnande andetag. De förstår inte paniken av att inte kunna andas. De förstår inte mig.


Så jag drar förtvivlat duntäcket hårdare runt mitt nakna skal och hoppas på en bättre morgondag. En morgondag med syre. 

Skapa flashcards