adbpdhd

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Felicia - Söndag 18 feb 14:52

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.”

Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äcklad.
Det handlar om att fokusera så hårt på att hålla andan när han håller om dig att du inte ens kan njuta av hans kram.
Du betyder att du uteblir från jobbet med så mycket rädsla för att glömma bort dina arbetsuppgifter att du hellre stannar hemma än att be om hjälp och framstå som en inkompetent idiot.
Det är orsaken till att du inte har besökt din mamma på flera månader för att du helt enkelt inte kan sätta dig på ett tåg fullt av människor utan att må fysiskt illa av ångest.
Du vet att alla på tåget sitter där med granskande blickar och dömer dig.
De fördömer allt du är och allt du någonsin har gjort, hur någon som är så vidrig och fet får vistas ute bland folk, kan de bara inte förstå.
Människor som du aldrig har träffat förut, människor som du aldrig kommer se igen, människor vars åsikter egentligen inte borde spela någon roll.. alla dessa människor dömer dig och det gör så ont att du knappt kan andas.
När fritt främmande personer går förbi och skrattar, så är du alltid skämtet.
Alltid.
Det handlar om att inte kunna äta middag hos dina svärföräldrar för att tanken på att få pepparkorn mellan tänderna och sitta där som ett fån totalt lamslår dig.
Det handlar om att utebli från födelsedagar, fester, släktträffar, konserter, biografer, myskvällar och festivaler för att du är så paralyserad av rädsla att du inte förmår dig att ta ett endaste steg utanför dörren.
Social fobi är att sitta hemma och se hur livets tåg passerar framför dig utan att du har styrkan att hoppa på, att titta på hur andra lever sina bästa liv medan du själv knappt orkar överleva eftersom att dina rädslor sakta men säkert tar kål på dig.
När varje social interaktion innebär timmar av ångest - innan, under tiden och efteråt.
Det betyder att du står där i duschen med vånda och tänker på allt du sa, allt du inte sa, hur högt du skrattade, att du inte skrattade tillräckligt mycket, hur du svettades, pratade för tyst eller inte var tillräckligt deltagande i konversationerna.
Det leder till en flod av tårar och ett bottenlöst hål av självförakt som innebär mer ångest inför nästa gång du ska tvingas möta andra människor vilket gör det ännu svårare att ta sig ut.
Moment 22.
Du minns den gången för sex år sedan när du gjorde bort dig och spelas likt en skräckfilm i ditt huvud, om och om igen.
Du får sådan panik på rullen som aldrig tar slut att du dunkar knytnävarna mot skallen och trots det tar.det.aldrig.slut
Varje möte, varje konversation, du dissekerar varje minut, varenda sekund, varje ord, varje rörelse tills allt du gjorde, allt du sa, blir fel.
När du brusar upp och skäller ut någon, som rasisten vid busshållplatsen som trakasserade en kvinna med burka, sitter du sedan i sängen med kroppen full av ångest för att du tappade kontrollen framför andra människor.
Du vet att du har rätt, men det känns så fel.
Om du bara hade kunnat vara tyst, du vet ju vad som väntar efteråt - varje gång.
Du låser in dig i ditt personliga fängelse och använder dessa horribla tankar som tortyrliknande redskap, tankar som är så giftiga att de svärtar ner din redan så nedbrutna själ.
Det tar död på din gnista för du vet att du är illa tvungen att utsätta dig för sociala situationer igen.
Om och om igen, likt en karusell du inte kan stiga av.
Det går bara runt, runt, runt och du sitter där, fastspänd i en mardrömslik åktur som helt saknar slut.
Illamående, skakig, full av ängslan.
Livrädd, men det har inget slut.
Du är den din sambos familj pratar om, samtalsämnet vid middagsbordet, hon som aldrig dyker upp, hon som alltid verkar så tafatt, hon som förlorar alla vänner, hon som sviker sin familj, hon som begränsar hela livet, hon som ingen någonsin får grepp om.
Det är egentligen inte så konstigt, för du får inte grepp om dig själv heller.
Du är personen som alltid försöker vara till lags, som gör allt för att passa in och ändå alltid står ut.
Du är tjejen som inte kan vara sig själv ens framför de hon älskar, men hur skulle du kunna det?
Du har förlorat dig själv i den oändliga ångesten som framkallas bara av att existera.
Du är så fokuserad på vad alla andra tycker om dig att du totalt har tappar greppet om vem själv du är.
Trots det kommer du publicera en text om din fobi på din blogg för att du älskar att skriva och vill dela med dig av din vardag.
Och du kommer vara livrädd för vad alla tycker om dig.
Igen.


Social fobi.

Av Felicia - 12 januari 2023 14:51

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav.
Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv.
Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska strömmar som tycks suga mig längre och längre ut i intet.

Det är så lätt att släppa taget och ge efter när regnet piskar mot ytan och vatten fyller lungorna.
Det konstanta bruset i hörselgångarna som ljudet från en snäckas skal när man håller det mot örat.
Jag lyssnar, men det finns inget där förutom det där eviga sorlet, mina nära och käras röster som tvättas bort i strömmarna.

Sedan tittar du frågande på mig och undrar "vad är fel?"
Jag går under och du ser det inte.
Jag är inte bitter, jag hade säkert missat det själv om jag stod utanför och tittade på.. orden räcker bara inte till för att beskriva utmattningen efter en den där ändlösa kampen för ett liv som kan levas utan risk för att drunkna.

Hur ska jag förklara?
Känslan när du har tagit dig upp gång på gång, flutit och surfat på vågorna ett tag och sedan som en blixt från klar himmel så sjunker du igen.
Det är något som gör mig bitter.

Av Felicia - 21 oktober 2022 12:01

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det som är själva grejen med beroendeproblematik.. man vet att det inte är bra men man gör det ändå för att suget är för stort och omöjligt att stå emot. Jag röker iallafall inte dagligen längre, utan bara när jag åker till pappa. Jag har lovat mig själv det för annars klarar jag inte av att hålla mig. 

Oliver ska till veterinären om två veckor då han har problem med örat, han är helt kal med små skorpor som lossnar tillsammans med pälsen. Jag är orolig, det känns verkligen inte bra. Jag är livrädd för C-ordet. Jag gråter nästan dagligen för att jag tänker på att Oliver en dag inte kommer att finnas vid min sida. Livet är så skört, han är ju min livboj och jag vet inte om jag överlever utan honom. Så jag är rädd, jätterädd. Tanken på att jag kommer tvingas leva mer utan honom är vad jag kommer få leva med honom krossar mitt hjärta, min själ och allt jag är. Jag måste uppskatta tiden mer, jag måste göra det bästa av den men det är svårt när man lider av grova katastroftankar. Det är så begränsande. Åtta år i år.. kan inte tiden stå stilla? Jag kommer att gråta på hans födelsedag, för det är bara ytterligare ett steg mot den eviga vilan. Jag är inte redo och jag tror inte jag någonsin kommer att vara det. Livet utan Oliver kommer inte vara något liv alls. Inget liv jag vill leva iallafall. Det skrämmer mig. 

Av Felicia - 19 oktober 2022 15:21

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste inlägget. 

Jag fick ett B som slutbetyg i svenskan, inget A men ändå ett betyg som jag slipper skämmas över. Tvärtom, kanske? Om man får skriva så utan att verka som en självgod och egocentrisk typ.  

Midsommar var bra, över förväntan faktiskt. Jag hade kul, jag blev full, skrattade mycket och deltog i aktiviteterna. Så, framsteg, skulle jag väl vilja kalla det. 

Apropå framsteg så kan jag meddela att jag har börjat i KBT också. De första två veckorna gick så bra så att jag trodde jag skulle bli botad direkt. Min psykolog var helt överlycklig över mina framsteg, precis som jag var. Jag blev övermodig, litade för mycket på min egna nyfunna förmåga (att börja våga leva igen). Jag glömde bort att tänka efter och gick loss, kände mig mäktig och oövervinnlig. Som om att jag skulle greja det här, helt utan tvekan. Nu? Not so much. 

Jag fick hemuppgifter som jag skulle göra, kapitel som skulle läsas. Har jag gjort något av det? Nej. Jag kraschade, jag gick från 100 till 0. Verkligen 0, jag kommer knappt upp på morgonen. Allting tar emot, det är inte längre kul att ta hand om mitt fina hem. Plugget (japp, jag pluggar engelska nu) och färdighetsträningen har helt stannat av. 

Jag skrev ett inlägg i bipolära gruppen, jag tänker dela med mig av det här också;


"Jag orkar knappt vakna på morgonen (sover igenom alla larm), har skyhög ångest, klarar knappt av mina sysslor hemma och gör jag det är det med tårar i ögonen och tryck över bröstkorgen. Jag är bara trött, trött med stort T. Jag har ingen ork, ingen motivation, ingen lust till någonting.

Jag skulle ha läst två kapitel och gjort övningar inför nästa KBT-möte men jag har bara inte klarat av det. Jag ringde och avboka mötet imorgon, eftersom jag inte har gjort det jag skulle göra och för att en tågresa just nu helt enkelt känns omöjlig.

Förra veckan fick jag applåder av min psykolog, hon hade aldrig sett någon som var så ambitiös med KBT och som gjort sina uppgifter så utförligt förut. Hon skröt för sin kollega om alla framsteg jag hade gjort på så kort tid och var helt lyrisk när jag berättade om allt jag hade åstadkommit.

Nu känns det bara som ett enda stort fiasko. Hur är det möjligt att man går från att känna sig som ett rovdjur i jakt på ett bättre liv till att bara lägga sig platt på marken och kasta in handduken? Jag vet att jag kanske mår bättre imorgon eller dagen efter det, kanske nästa vecka. Men jag blir gång på gång golvad och lamslagen av den där vågen av ångest och av någon jävla anledning blir jag lika chockad varje gång? Som om att jag inte borde ha lärt mig vid det här laget, att det där knytnävsslaget som fullständigt slår ut mig kan komma när jag minst anar det. Och jag reser mig igen, alltid. Ibland ligger jag ner i några dagar och ibland är jag så trasig att jag knappt orkar andas på månader. Men jag reser mig alltid.

Det är bara den där chocken när man tappar andan för att man trodde och önskade att det kanske var nog nu. Kanske att man skulle ha samlat på sig så mycket kraft att man skulle orka stå kvar när orkanen sveper in och förgör allt man har byggt upp med blod, svett och tårar.

Jag vill inte vara bitter men jag kan inte hjälpa att känna den här känslan av hopplöshet. Orättvist, så känns det. Det är som om att min kropp motarbetar mig oavsett vad jag gör och hur jävla jobbigt är det inte att försöka läka en kropp som inte verkar vilka bli hel igen? Ja, ni förstår säkert."

Så. Precis så känns det. Det är så jävla bittert att få syn på segern borta i horisonten och känna att man är påväg mot mållinjen för att sedan snubbla och bli passerad av livet. Igen. Ett jävla hån rent ut sagt. Varför ska allt alltid vara en kamp? Och speciellt för någon som är så svag att hon vacklar vid minsta motgång? Det hade varit skillnad om jag var tuff, hade lite skinn på näsan och kunde tackla svårigheter med en klackspark, men jag kan inte. Jag kan inte, jag saknar den färdigheten, jag är så urlakad efter flera års kamp som ofta har varit på liv och död. Det finns så lite energi kvar när tsunamin drar in över landet att jag bara viker mig direkt. 

Nu när jag satt och skrev ringde min psykolog, hon vill säkert försöka övertala mig att komma imorgon. Jag klarar det inte, jag kan inte, det finns inte en chans, nej, nej, nej. Jag svarade inte. 
 
Och det är bara ytterligare ett tecken på hur långt bort jag är från ett friskt liv, jag orkar inte ens försöka, inte idag. 

Jag ska till pappa på fredag, förhoppningsvis blir det bättre då, kanske kommer jag tillbaka till nynäs med ny energi, redo att ta upp kampen igen. Vi får se. 
Av Felicia - 22 juni 2022 18:39

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det helt enkelt inte rullat. Jag skäms för att skicka in den och det är försent för att skriva om den då det är 5 timmar och 17 minuter kvar tills att den ska in. Ångest. 

Oh well, det är bara att skicka in och se glad ut. Vågar man hoppas på ett C iallafall? Jag kommer må så jävla dåligt om jag bara får ett E, men jag kan inte förvänta mig mer just nu. Ännu värre skulle det väl vara om jag fick ett F dock, då skulle jag gå under helt. 

Något annat som tynger mig är vikten, som vanligt. Siffrorna står stilla på vågen och ändå äter jag så lite som jag bara kan. Varför går jag inte ner mer? Jag fattar inte. Jag skrev ner en text om hur jag känner och skickade den till J, han var väldigt förstående och det kändes verkligen skönt att få öppna upp sig. Det är skönt att vara mindre ensam med tankarna som konstant plågar mig.  

Sa jag att jag ska fira midsommar med J's familj också? Det känns lite sorgset.. att inte fira med varken P eller mamma. Allting är ju annorlunda nu med avståndet mellan oss. Det är så svårt för mig att acceptera den här förändringen, det känns som om vi glider ifrån varandra mer och mer för varje sekund som går. Det är fruktansvärt. Nu måste jag äta framför J's familj också, sedan ska jag delta i femkamp där jag kommer göra bort mig totalt. Ja, jag har helt enkelt ångest för så jävla mycket just nu och det här var nog det sista jag behövde. Men det är försent att backa ur nu. Fan. 

Jag vet inte vad jag ville få ut av att skriva det här inlägget, kräkas lite I guess. Tack gode gud för bloggen. 

äs

Av Felicia - 17 juni 2022 14:52

Det har börjat spåra ur igen. Jag väger mig flera gånger om dagen, jag mår illa så fort jag äter något och skammen som förtäring av mat medför ska vi inte ens tala om.

Igår var jag så jävla hungrig efter att ha hållit igen i ett par dagar, så jag åt en normalstor portion mat och jag mådde så fruktansvärt dåligt efteråt. Tårarna rann och jag övervägde starkt att kräkas upp allting igen, men jag gjorde det inte. Tänderna, ni vet. Ska jag vara smal med äckliga tänder? Vad är viktigast? Att vara smal, kanske.. men jag vet inte. Förlorar jag tänderna och behåller min vikt kommer jag inte bara vara ett äckligt fetto, utan jag kommer vara ett äckligt fetto UTAN tänder. Hur jävla roligt är det?  

Känslan av en fylld magsäck är fan hemsk. Speciellt när den har känts "tom" under en längre tid. Vilket jävla nederlag, jag som äntligen började kontrollera mitt matintag helt utan problem. Och sedan blev jag hungrig igen. Som vanligt. 

Alla hejar på mig då jag har förlorat 8 kilo. Bra, toppen, grymt osv. Antar jag? Jag vet inte ens varför jag berättar för mina nära, jag vill bara göra alla stolta. Visa att jag inte alls är så misslyckad. Eller, misslyckad är jag ju som lät det gå såhär långt.. men jag kan ju iallafall gottgöra mitt misstag. På något sätt. Igenom att gå ner igen. Visst? 

Vi kanske alla bara kan glömma bort tiden då Felicia var så överviktig att det blev vidrigt och pinsamt. Den tiden då folk skämdes av att gå bredvid mig. Hur ska vi glömma bort 3 år? Fan, alla måste tycka att jag är lat och helt jävla dum i huvudet som inte klarar av att skaka av mig övervikten.

"Vad håller hon på med? Det har gått för långt, hur kan hon inte se det? Varför utsätter hon Jonas för det här?" frågar ni er, förmodligen. Ni behöver inte säga det. Eller försvara det. Jag fattar, för jag frågar mig själv samma sak varenda jävla dag. 

Sanningen är att jag inte har ett bra svar på varför. Jag vet inte. Jag vill inte förlora mitt hår igen, jag vill egentligen inte känna såhär.. jag vill kunna gå ner i vikt på ett bra sätt utan att bli helt jävla ätstörd. Men det verkar som om att jag går och drömmer om det omöjliga.

Jag är rädd för den lösa huden också. Hur attraktivt är det med lös hud som hänger och dinglar vid minsta rörelse? Usch, varför har jag satt mig i den här sitsen? De där fasta låren och fylliga rumpan jag önskar att jag hade kommer aldrig att vara min verklighet. Vilket är rätt nedslående, om något. Motiverande och så. 

Det märks inte utåt för att jag är tjock och inte äter farligt lite, men jag tänker på mat dygnet runt. Vad jag ska äta, vad jag inte ska äta. Hur fettet syns igenom min T-shirt, hur det väller ut igenom hålet i mina jeans. Hur jag ser ut när jag sitter, ligger, står och går. Det är aldrig tyst i mitt huvud, jag hör bara hur jag inte räcker till hela tiden, hur dålig jag är.. vilket misslyckande jag är. Så äcklig. Fy. 

Av Felicia - 17 februari 2022 17:41

På måndag är det dags. På mådag kickar skolan igång för min del och jag är så fruktansvärt nervös att jag får magknip. Ändå är det på distans och bara 25%, men jag känner den extrema pressen kväva mig långsamt. Varför kan jag inte bara slappna av, göra det bästa jag kan och vara nöjd med det? Jag sätter alltid käppar i mitt eget hjul och det förgör mig. Jag vill ju bara känna att jag lyckas, jag vill komma någonstans i livet och ta mig loss från kättingarna som tynger ner mig. Jag står helt utanför samhällets puls och stampar och ändå är det så svårt att ta mig in i livets cirkel igen. Vad hände med mig? Hur kunde det gå så långt? Tanken på alla mina misslyckanden känns som en käftsmäll i ansiktet. Hur kan en människas liv bestå av så många fiaskon? Som grädden på moset ska jag också försöka ta tag i min vikt utan att trigga min ätstörning. Världens lättaste uppgift om du frågar mig. Eller inte. Alla säger till mig att jag ska acceptera läget, som om att jag kan ta det med en klackspark och vandra vidare med ett leende. Men allting gör så jävla ont hela tiden och trots att jag vill röra mig framåt vill inte fötterna samarbeta. Varför går allting emot mig? Jag vill bara komma härifrån. Jag hade självmordstankar igen för första gången på flera månader, under åtta extremt svåra dagar såg inte en strimma av ljus och tanken på att slänga mig ut framför en körande bil kändes otroligt lockande. Till och med när jag gick med Oliver. Jag vet, jag är hemsk. Jag borde inte älta, jag borde rycka upp mig själv och hänga med i livets tempo, men världen är fan inte rättvis. När ska orken infinna sig?

J

Av Felicia - 9 december 2021 16:09

Återigen har min orimliga ilska tagit kontroll över min kropp, den förpestar mitt sinne och förstör allt i sin väg. Den förintar glädjen för min bättre hälft, människan jag borde göra lycklig men istället lämnar i ruiner. Jag känner hur olyckan tar över, jag är på bristningsgränsen och då är det ändå inte mig det är synd om. Hur kan jag utsätta honom för detta extrema raseri som pulserar i mina ådror? Jag blir rädd för mig själv, efteråt när vreden ebbar ut lämnas jag ensam kvar med min skam och ångesten bara river i bröstet. Jag ångrar mig, jag ångrar mig så jävla mycket och jag kan inte ta tillbaka det jag har sagt, inte ett enda ord. Skadan är redan skedd och jag står där i mitt mörker och känner hur rädslan inom mig växer. Jag borde lämna honom, för hans skull. Men jag är självisk nog att stanna kvar. Jag älskar denna människa mer än livet själv. Jag älskar hur han visslar när han går hem från jobbet, hur han sparkar äpplen och snöklot på våra promenader, hur han pratar med våran hund med kärlek i rösten och ögonen. Hur det rycker i hans kind när han blir stressad, hur hans röst förändras när an berättar en spännande historia, hur han alltid vill lära mig nya saker och hjälpa mig ur mitt skal. Jag älskar hur han alltid lägger ner sin själ i allt han gör, hur han respekterar mina gränser men ändå utmanar mig, jag älskar hur han har tagit emot min familj som om att det vore hans egen och hur han klarar allt han tar sig för oavsett hur svårt det är. Jag älskar hur han bemöter sin omvärld, jag älskar sättet han tänker på, jag älskar att han fortfarande är god trots att världen är så hård. Men jag absolut hatar hur han ser ner på sig själv, hur han tror att han förtjänar en flickvän som mig, hur mycket han ger till mig men aldrig får tillbaka. Jag hatar hur jag behandlar honom. Jag hatar att jag inte är bra nog. Inte för att han får mig att känna så, tvärtom. Men det är bara så han är...han möter ett monster och behandlar det som om att det förtjänar all kärlek i världen. Egentligen är det han som förtjänar det och jag kan inte ge honom det. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det och det är det som gör så fruktansvärt ont. Det är inte rätt av mig att hålla fast vid en människa som borde få leva med glädje i bröstet, som inte känner att han måste gå på äggskal kring sin partner, konstant rädd för dessa humörsvängningar. Jag är inte bra. Jag kommer aldrig vara bra. Jag är skadat gods, förstörd för resten av livet med en ryggsäck som är på tok för tung att bära. Men det är ändå min ryggsäck och jag måste bära den ensam, den får inte tynga ner honom. Oavsett om jag stannar kvar, vilket jag vill mer än allt annat, så kommer det komma en dag då allt blir för mycket. Han kommer lämna mig och jag kommer gå i tusen bitar. Jag kan inte se ett liv utan honom, ingen har någonsin betytt såhär mycket för mig, jag kommer älska honom tills mitt sista andetag. Det spelar ingen roll vad han gör, han kommer förevigt ha mitt hjärta i sin hand. Jag borde ge honom friheten han behöver och förtjänar. Jag är inte värdig och jag vet det.

Så varför är det så svårt att ge honom livet tillbaka? 

Skapa flashcards