Jag har funnit tröst bland kreativa, fantastiska historier. Bland små, svarta bokstäver och tunna blad.

Visst är det underligt, att jag som har ADHD kan sitta försjunken i en bok i flera timmar i sträck, när jag inte ens kan hålla fokus på de som väljer att konversera med mig?

I början läste jag tunna böcker, med stora bokstäver och korta kapitel. Nu sitter jag med näsan i en pocket på tusen sidor och en text så liten att jag ibland måste kisa för att kunna tyda orden.

Ibland har jag läst en hel sida utan att komma ihåg ett enda ord.. och då måste jag börja om.

Det är jobbigt och påfrestande. Jag blir fruktansvärt frustrerad, jag som så lätt tappar mitt tålamod.

Men orden försvinner ingenstans, de kommer att vänta på mig, sida efter sida, tills jag är koncentrerad nog att läsa igenom dem. Jag behöver inte be dem återupprepa sig, de klagar inte på att jag är för snabb, att jag tappar bort mig eller klantar mig med orden.

I mina böcker styr jag mitt eget skepp, jag bestämmer takten, mängden och hur många gånger jag måste ta en paus. Utan att jag känner mig misslyckad eller bortkommen.

Jag viker ner en kant, sträcker på benen och sedan är jag redo för att köra igen.

Böckerna har blivit mina bästa vänner. Tålmodiga, fyllda med äventyr, spännande karaktärer, vilda fantasier och lyckliga slut. Böcker är betydligt mycket mer än tomma ord på papper.

De är en varm,solig sommardag samtidigt som att regnet smattrar emot ditt fönster, hederliga hjältar i en annars så falsk värld.. De kan innebära kärlek för en ensam själ och stöd för någon som saknar styrka. 

Du bestämmer själv, vill du vända på sidan eller läsa om ditt kapitel? Eller vill du kanske testa båda?