Att få höra att man lider utav psykotiska symtom är minst sagt väldigt obehagligt. Det du ser, känner och hör är verkligt, det är din sanning. Och här kommer någon och säger att det är fel, att en del av din värld inte är på riktigt. Så du sitter där på stolen med ett leende och känner hur livets trygga väggar rasar runt omkring dig. De säger det så lättsamt medan du panikslaget kämpar för att fylla lungorna med syre, de får det nästan att låta som om att allt bara det vore ett grymt skämt. Och det är ju vad man hoppas, att denna mardröm inte ska vara sann. Men jag är inte dum, det de säger är sanningen hur mycket jag än försöker blunda för den.

Psykotiska symtom, vad är det egentligen? Varför ser och hör jag saker som inte existerar? Det jag upplever är hemska saker, saker som verkligen skrämmer mig. Det påverkar hela mitt liv, då jag knappt kan sova ensam på grund utav mina hjärnspöken. Det jag plågas utav är hörselhallucinationer, synhallucinationer och känselhallucinationer, jag ser alltså saker som egentligen inte existerar, jag kan vid vissa tillfällen höra dem och ibland kan jag känna dem stryka sig emot mitt ben. "Dem" säger jag, ni har ju ingen aning om vilka "dem" är, så hur ska ni kunna förstå vad jag pratar om? Det kan ni inte, för jag vet inte heller vilka det är som förföljer mig. Jag förstår inte vad som händer med mig. Vilka eller vad det är som hemsöker mig är högst oklart, men min hjärna gillar uppenbarligen att driva mig till vansinne. För jag känner mig galen, jag ÄR galen.

Hur fixar man en människa som har förlorat sitt förstånd?

Mina fötter möter det kalla golvet utav sten medan mina ögon söker efter gömda kackerlackor. Lukten utav rök når mina näsborrar och jag tar mig ur det svala rummet med stor försiktighet, mamma och syster snusar nämligen gott i sängen jag precis lämnat bakom mig.

Det är ett sterilt hem vi bor i, spartanskt inrett med väldigt lite personlighet. Knappt någon alls ifall du frågar mig. Vi spenderade natten tillsammans i mammas säng då pappa ännu en gång var ute och gjorde det han inte borde göra. Jag förstår ju detta, även om allt som händer inte kan förklaras för en nioåring.

Ljuset ifrån mitt rum når mina fötter och jag kikar in, det är rörigare än när jag lämnade det.
I min säng ligger han, med flaskor på golvet och fimpar utspridda över mina rosa lakan, madrassen är full utav mörka brännhål och vid varje andetag känner jag pustar utav den där vidriga lukten. Den där motbjudande lukten utav alkohol som konsumerats i för stor mängd, lukten utav morgonandedräkt och spya. Den slog emot mig när jag stod där och jag minns hur ont det gjorde i hjärtat. Hur besviken jag var. Men jag var inte förvånad, vilket förmodligen är det mest tragiska i det hela.

Jag vet inte om det bara var alkoholen han fastnade för, men hans beteende har fått mig att undra. Jag tror att han älskade sina substanser mer än vad han älskade oss.
Den där odören som han utsöndrade den där morgonen och vid så många andra tillfällen hemsöker mig än idag. För jag klarar inte av den, min mage vänder sig och ångesten kommer tillbaka. På två sekunder är jag återigen fast i mitt nioåriga skinn som förfärat får titta på när en man som borde vara en förebild istället förstör en hel familj.

Som tur var hade jag min fantastiska mamma.

Han spelade för sitt liv och allt jag kunde höra var musiken ur mitt headset,
hans närvaro blev inte ens bekräftad av en blick, deras huvuden fortsatte bara att hänga.
Men jag såg honom och jag kände sorg när vågen av medlidande sköljde över mig.
Ingen, inte ens jag, hörde på hans arma visa, den som skrek högt åt oss alla.
Det var ett förtvivlat rop som desperat behövde höras, han bad om vår hjälp, i princip på alla fyra. Och de ville inte ens erkänna hans existens. Trots att han stod så nära.

Han spelade stolt för oss, även fast ingen lyssnade. Han fyllde vagnarna med glada melodier,
musik skapades av en man som knappt kunde stänga kylan ute med sin allt för tunna jacka.
Han spelade en vers om sin egen undergång med ett leende som dolde dennes smärta,
tapper stod han där medan knappandet på mobilerna överröstade hans framträdande.
Och när han tillslut gav upp och gick därifrån utan ett öre, möttes våra blickar och jag log.
Han log tillbaka, trots att jag satt där, olycklig med tomma fickor och värk i hela själen.

Utan något att skänka till en människa som ohörd tvingas överleva bland tågen på perrongen.

Förlåt mig, jag såg dig utan att lyssna.

Jag har inte kunnat skriva om ätstörningar på ett tag nu och det är endast på grund utav den ofantliga skam jag känner. Jag har börjat äta mer igen och har därför gått upp i vikt.

Jag som gjorde sådana framsteg, jag som hade valt den rätta vägen och förälskat mig i varje steg jag tog. Jag förälskade mig i att se hur kläderna började glappa, hur kroppen började krympa och hur revbenen, dock under ett lager av fett, började träda fram.

Jag vill kunna räkna dem, dessa vackra revben.

Jag går baklänges nu, mörkret har omslutit mig och jag famlar handlöst bak över stockar och stenar. Ångesten...det känns som om att jag snubblar och bröstkorgen blir penetrerad av en trädgren, om och om igen. Och mitt hjärta...det tappade jag bort längs stigen för länge sedan.

Det där hålet i kroppen som nu ekar tomt gör så ont att jag tror att jag kommer drunkna i smärta, jag gurglar upp blod ifrån mina skador och de omkring mig vill fortsätta mata mig med lidande. För de vill att jag ska äta, de vill det verkligen.Och de vet om att jag kräks, så jag kräks inte.

Jag vill inte göra dem besvikna eller oroliga, men jag klarar heller inte av denna pina, jag plågas dagligen utav dessa vidriga känslor.

Jag vill inte mer. Jag vill inte äta, jag vill vara smal och de vill ha mig som jag är idag.

Men jag vill inte ha mig. Så mitt hopp är att jag ska vilja det när jag blir smalare.

Snälla låt mig vandra rakt fram, det är läskigt att gå baklänges.

Jag önskar att mitt blad var lika tomt och kalt som denna nya, blanka månad.

Med utrymme för vad som helst, en kort eller en lång text, kladd och bläck i form av spretiga bokstäver.

Trots att livets handstil liknar min, är avståndet oss emellan kolossalt. 

Skillnaden mellan mig och årstiderna är att de får en ny chans vid varje årsskifte, deras papper är återigen oskrivna, likt ett nyfött spädbarn.
Medan min bok är trasig och full utav olyckliga anteckningar, fettfläckar och klotter.

Besudlade, mina blad är besudlade.

Och mars månad är rentvådd medan min skrift spelar på sista versen.

Jag kämpade så hårt för ett A, hur kunde en simpel bokstav ge mig så mycket ångest?

Orsaka ett sådant lidande? För jag led verkligen, dagligen. Jag var livrädd för att misslyckas.

Men åh, som jag behövde det. Jag behövde det för att rädda mig själv ifrån det självhat jag visste skulle komma om jag inte klarade det. Varför? Prestationsångest.

Jag BEHÖVER prestera bra för att kunna känna mig duktig,älskad, omtyckt och accepterad. Hela min själ skriker efter det.

Och jag fick mitt A. Jag fick mitt jävla A och ändå sitter jag här, med mer ångest än vad jag hade tidigare. Och jag kan bara inte förstå. Vad blev fel? Det var ju det här jag ville?

När jag gick ifrån skolan, gick jag därifrån med ett leende och solens strålar smekte min kind samtidigt som vinden lekte med mitt hår.
Och jag tänkte, när tåget åkte förbi jämte mig, att idag vill jag faktiskt inte slänga mig framför det. Inte idag, för idag är det min dag. Eller, det trodde jag iallafall.

För sedan satte jag mig på en bänk och väntade på mitt eget tåg och tårarna bara brände i ögonvrårna, halsen svullnade igen och mina händer skakade.

Jag visste inte ens själv vad jag kände, det kändes bra och dåligt på samma gång... jag tror jag kanske hamnade i en lättare form av chock?

Någonting hände iallafall och successivt försvann dessa känslor jag tidigare burit med mig ifrån skolsalen. Molnen täckte min sol och vinden försvann med den, mitt tåg anlände till perrongen och jag tvingades kliva på.

Detta skedde inom loppet av fyrtiofem minuter. Fyrtiofem minuters lycka var det jag fick utav mitt A, mitt efterlängtade betyg som jag kämpat så hårt för.Trots ångest, sömnlöshet och stress.

Vad hade jag trott? Jag vet inte själv. Jag hade hoppats på någonting mer. Men jag borde veta bättre vid det här laget.

Jag kan inte vara lycklig. Inte i mer än fyrtiofem minuter.

Den där ångesten du får efter att du har druckit en kopp chailatte,den där hemska koppen full av kalorier. Du har fått i dig det du inte ens borde tänka på, det som expanderar din redan så feta kropp.  

Jag ångrar mig, herregud vad jag ångrar mig. Jag skäms över den där onödiga latten.

Den som fick mig att släppa på tyglarna, jag som hade skött mig så bra hela dagen. 

Och någonstans i mitt huvud vet jag ju att denna skam inte är befogad, MEN känslan finns ju fortfarande kvar. Den hänger över mig som ett mörkt moln, hela kvällen, dagen efter, resten av veckan. 

Jag vet att det inte är sunt, jag kan bara inte tysta rösterna. De skriker för högt, högre än mitt sunda förnuft. 

Och jag som precis pratat om att jag ska ta mig ur detta. Jag vill, det bara går inte. Inte såhär. 

Förlåt P om du läser detta, men jag försöker verkligen. Signalerna når bara inte fram. Förlåt mig.