adbpdhd

Senaste inläggen

Av Felicia - 4 november 2020 13:32

Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo. Han är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock honom aldrig tro. Låten går på repeat i hjärnan, samtidigt som kroppen skakar i panik. Iakttagen, jag känner mig iakttagen. Det börjar bli kusligt nu, jag får psykotiska symtom även under dagarna. Nu har jag också har läst om Maran och andra obehagliga varelser vilket bara skrämmer upp mig ytterligare. Jag vet att de ser mig, jag bara vet det. Något som är helt orimligt för er, något som bara är påhitt och fantasi - det är min verklighet. Känslan av att någon smyger sig upp bakom min rygg medan jag bäddar sängen, två ögon som betraktar mig när jag duschar och en otäck figur som väntar på mig i mina drömmar. Jag är så jävla rädd för att få en sömnparalys, jag skulle nog inte klara av en sådan utan att hamna i ett psykotiskt tillstånd. Kommer jag behöva läggas in snart? Dessa tankar hemsöker mig, jag känner mig inte trygg i mit eget hem. Under tiden jag har skrivit detta har jag nog kollat mig över axeln minst trettio gånger. Det är inte okej längre, JAG är inte okej. Hur får jag det att sluta? Fan, jag är vettskrämd.

Jag har aldrig känt en sådan skräck förut. Jag ser er i ögonvrån, jag bara vet att jag ser er.

Hjälp mig. 

Av Felicia - 27 oktober 2020 15:38

Disken hopar sig i hon, matrester befläckar ytorna i det orediga köket och golvet är klibbigt. Vatten droppar långsamt ifrån kranens munstycke och en hög av tidiningar har samlats på den skitiga bänken. Överallt i hela lägenheten ligger det hundleksaker, kuddar, kartonger och flaskor av glas. I ett hörn står en bortglömd tvättpåse - kläderna pockar envist på uppmärksamhet, men de förblir orörda. Bördan läggs en annan, en partner som alltid är snäll och ställer upp. Skammen är total, ångesten bubblar inombords men munnen förblir sluten. Orden når inte fram, de faller av tungspetsen och förblir ohörda. Ett "tack", ett "snälla", ett "du är fantastisk" är förevigt förtappade i ett bottenlöst inre. 
Varför är det så svårt att visa uppskattning? 

Av Felicia - 27 oktober 2020 15:04

Bilar, ljud och skepnader utanför mitt fönster, liv som surrar på trots att min värld står stilla. 
Tröttheten tar över och jag somnar om för tredje gången idag, upphettad av den burriga filten som blivit till min falska trygghet under de senaste fyra månaderna. Varför är jag så sömnig? 
Ögonlocken är konstant tunga och hängande, mörkret slokar över mig likt ett moln av oändligt dunkel. Är det min massiva kroppshydda som förhindrar mig ifrån att leva livet fullt ut eller är det mina mediciner? Jag vet ju att jag behöver förlora mina extrakilon, jag blir påmind så fort jag går uppför i en backe och flåsandet tar över, mina ansträngda andetag ekar i hörselgångarna och skammen är total. Jag undviker sluttningar så gott det går, speciellt när jag går tillsammans med någon annan. Det är så galet pinsamt, jag vill bara lägga mig ner och dö när svetten flödar och stegen stannar av. Varför ska jag vara så genant? Så sjukligt fet? Är detta mitt liv nu? Märker J någonting alls?  Det gör han säkert, men han är alldeles för snäll för att säga något. 
Jag skäms. 

Av Felicia - 16 oktober 2020 18:04

Blåa nyanser, håret fångas med i farten och lyfter runt huvudet likt en gloria av bruna lockar. En svettdroppe lämnar hårfästet och färdas långsamt ner längs ryggraden, likt en myra vandrar den ostört längs formerna av en darrande kropp. Ytterligare en droppe och sedan en till. Kinderna färgas blodröda, kalufsen fäster sig envist i ansiktet, trots det misslyckade försöket att hålla det borta. Tröjan är grå och fläckar av nyansen skräck bildas under en överhettad, värkande bröstkorg. Flackande ögon söker desperat efter en plats i havet utav främlingar, tankar rusar i huvudet samtidigt som ett förskräckt skratt lämnar ett par spruckna läppar. Allt ljud runt omkring blir till ett brus, överlevnadsinstinkten tar över och skakiga ben rör sig per automatik.

"Du måste klara det här" det ringer i öronen, för du måste verkligen klara det här. 
Ytterligare en spårvagn drar förbi och vinddraget sliter i den urlakade tröjan med allt för långa ärmar. Skräcken av att vilja kasta sig ner på spåret sprider sig likt en löpeld i en panikslagen kropp, en bön till vem som än lyssnar ekar som ett mantra i den bultande hjässan och hårt knutna nävar förbereder sig för en närstrid. Dörrar slås upp med ett brak, en fors utav okända människor far förbi och ömma fötter väntar ängsligt på att få kliva på. Det är bara ett steg mellan den fastfrusna gestalten och den gnisslande kupén, bara ett kliv. 


Sedan ännu en resa med frågande blickar och en skam i själen som aldrig försvinner. 

Av Felicia - 15 oktober 2020 14:10

Allt jag vill är att sova, jämt. Jag missar tid med min hund, familj, sambo och mina kollegor. Det känns bara för tufft att vara vaken. Det gör fysiskt ont att hålla ögonen öppna och att behöva möta verkligheten känns som om ett rivjärns lek mot min bara hud. Har denna värld verkligen en plats för mig? Det känns inte så. Det gör det verkligen inte. 

Jag vill bara blunda och glömma bort min egen existens, glömma bort att jag patetiskt nog inte ens klarar av att vara vaken. Detta är psykisk ohälsa, right?


Och mina nära och kära, de jag älskar mest av allt i hela världen? De förstår bara inte, det kan de inte - de förstår inte viljan av att inte finnas kvar, att inte orka finnas kvar. De förstår inte tyngden över bröstkorgen, den som hindrar dig ifrån att ta djupa, lugnande andetag. De förstår inte paniken av att inte kunna andas. De förstår inte mig.


Så jag drar förtvivlat duntäcket hårdare runt mitt nakna skal och hoppas på en bättre morgondag. En morgondag med syre. 

Av Felicia - 3 september 2020 20:01

Angelchat är en app där du kan hjälpa andra och själv få hjälp med diverse problem, såsom psykisk ohälsa, ätstörningar, alkoholism och dylikt. 

Jag började chatta med en flicka på 17 år, hon är så ätstörd att hon håller på att dö. 43 kg på sina 170 cm, hon tynar bort framför sin familjs ögon.

Hon unnar sig inte föda, utan vägrar äta och tuggar tuggummi för att bedöva känslan av hunger. Hon är så sjuk att hennes småsyskon frågar om hon kommer att dö snart. De är 7 år gamla. 

Psykakuten hjälper henne inte, vart hon än vänder sig blir hon nekad hjälp.. hennes mamma kämpar på och försöker hjälpa så gott hon kan, men man kan endast leda hästen till vattnet - du kan inte få den att dricka, som de brukar säga. 


Nu till det sjuka - jag önskar jag var i hennes skor. 

Det säger jag såklart inte, utan jag peppar henne till att äta och berättar om livet efter anorexia. Ett bättre liv. Trots att jag nu är kraftigt överviktig och lider utav hetsätning. 

Det säger jag ju inte heller. Jag målar upp livet som en dans på rosor, jag förgyller varje ord, varje lögn.. jag lurar henne att tro att det är ett liv värt att leva. 


Jag hatar varje sekund av varje vaken timme. 

Jag avskyr min kropp, jag villl klösa ur mina ögon ur ögonhålorna varje gång jag möter min spegelbild. Det gör så jävla ont att växa ur varenda klädesplagg och se hur magen expanderar under tröjor som glider upp över fettet och exponerar min hud för omvärlden. 

Det är vidrigt. Jag vill bara kräkas. Men jag. kan. inte. sluta. äta. Så jag bad en bön om att få vara den där döende flickan vars revben sticker fram och magsäck är tom. 


Idag grät jag för att jag inte längre lider av anorexia, medan jag med ett leende ljög för en flicka om hur underbart livet är som ”frisk”.

Av Felicia - 23 juni 2020 14:35

Nu är det så att jag har drabbats utav fruktansvärda tvångstankar.

Jag får för mig att min hund ska brinna inne så fort han lämnas ensam, påväg till jobbet måste jag ofta hoppa av tåget och återvända hem om jag nu ens kommer iväg till att börja med.
Jag har börjat prata med en KBT terapeut om mina rädslor, vi kom fram till att jag indirekt är rädd för att dö själv.. för när Oliver dör, tänker jag dö med honom. Vad gör man då? Allt i mitt liv kretsar kring honom, alla framsteg jag har gjort är hans förtjänst. När vi är ute på promenad är jag livrädd för att han ska bli attackerad av en annan hund eller bli biten av en huggorm och därför stannar jag ofta inne medan min sambo tar ut honom. Jag skulle inte klara av att vara med om en sådan fruktansvärd händelse, jag skulle dö inombords... jag tynar bort av bilderna i mitt inre. För jag kan se det framför mig, allt blod, paniken, vassa gaddar och skräcken i Olivers ögon. Jag kan höra hans skrik, hans rop på hjälp och det förgör mig. Jag känner mig läskigt hjälplös, en sån situation går ej att kontrollera och har jag ingen kontroll så tappar jag bort mig själv. Fullständigt. Jag är helt enkelt livrädd för att gå ut med min hund. Alldeles skräckslagen.
Jag har börjat med mindfulness igen, det hjälper lite när jag anstränger mig, men ångesten tar ofta över och äter mig levande under promenaden. Jag ber till vem som helst att Oliver ska klara sig, att han ska få leva ett långt, lyckligt liv utan smärta. Men är det någon som hör mig?
Jag hoppas det.

Av Felicia - 23 april 2020 15:49

Smärtan av att se dessa slanka, fina tjejer i sina sommarkläder är överväldigande. Det där kunde ju ha varit jag. Jag sörjer mig själv...mitt yttre river mitt inre i småbitar - jag går sönder. Tårarna väller upp på tåget, jag tittar ner på kulan jag kallar mage och känner impulserna bubbla inombords. Gå av här och hoppa framför nästa tåg, jävla fetto. Jag skriker men ingen hör mig, mitt misslyckande är tydligt för alla att se. Ser ni skammen i mina ögon när jag drar jackan tajtare runt min kropp i ett desperat försök att täcka den? Försvinn, snälla försvinn.. mitt huvud bultar och musiken dunkar, rör mig nu och jag exploderar.

Skapa flashcards