Visst kan siffrorna på vågen vara skrämmande, avskräckande och rent av hemsökande? Speciellt när de förökar sig, multipliceras rakt framför dina ögon medan du står där alldeles handfallen med fettet mellan dina fingrar. Du måste helt enkelt titta på med gråten i halsen medan ditt liv rasar framför dina nakna fötter. Inte vikten såklart, för den rasar ju inte alls. Idag började jag räkna igen, denna gång ska jag lyckas.. jag bestämde mig när jag stod där framför spegeln med händerna kramandes runt mitt hull, med fiingrar som grävde sig in i den överflödiga huden i rent vredesmod. Förakt, hat är allt jag  känner. Eller ja, en hel del skam också. Nu är det nog, jag vill bara vara smal igen. 

Jag tappade bort mig själv någonstans i det där magiska ruset, ett rus min kropp skrek efter när den var utan. Euforin som sköljde över mig vid varje bloss, orosmoln i form av tankar som skingrades på min natthimmel. Jag skrek efter den, hela min existens krävde den där extasen - jag klarade helt enkelt inte av att vara utan. Cannabis, det är inte beroendeframkallande sa de, du kommer inte fastna.. ja, jag antar att jag lyckades med det omöjliga. För jag kan inte beskriva detta som något annat än ett beroende. 

Nu är det dags att ta urinprov och jag kommer inte att vara ren, långt ifrån då jag har rökt varje dag i snart ett år. Vad händer nu? Jag skakar av bara tanken på att bli påkommen, skammen är överväldigande och får mitt hjärta att slå dubbelslag i bröstkorgen. Panik, jag känner bara ren och skär panik. För jag har ju ljugit dom rakt upp i ansiktet, nu i flera år och detta syns om de väljer att ta ett blodprov. 

Jag är rädd. 

När jag äntligen slog mig ned för att skriva en text hade lusten försvunnit, igen. Som så många andra gånger fann jag mig själv sittandes med tomma ark och vassa, spetsiga blyertspennor. Det är blankt, tomt och ihåligt... tystnaden ekar innanför skallbenet. Jag som skulle berätta för er om kärlek, ångest och ätstörningar. Jag visste ju vad jag skulle säga, orden brände likt eld emot min nakna hud för bara någon timme sedan, så varför kan jag inte bokstavera meningarna nu? 

Hans kärlek är sprudlande, intensiv och energisk. Påfrestande till en viss del då den fyller upp rummet vi sitter i, den vibrerar i luften och penetrerar min själ medan han iakttar mig med osäkra, melerade ögon. Han andas in mig och fångar upp hela min existens i sina händer, för ett ögonblick står jag i lågor medan ljusen brinner ut omkring oss. Den sötsliskiga smaken av förälskelse dröjer sig kvar i munnen efter hans kyssar, jag gurglar runt avskyn men ihopbitna käkar och armarna korsade över bröstkorgen... likt en mur, likt ett skydd emot det tryck som uppstår när han pressar sin kropp emot min. Mitt känslokalla jag klarar inte av att besvara dessa känslor. Hans plötsliga kramar, ivriga kyssar och trevande händer som får det att krypa i skinnet. Allt han ser är perfektion, men mina brister bränner under hans sträva fingertoppar och skrovliga handflator. Ingen kan rädda mig ifrån mitt självhat, år av mörker går ej att förgöra med vackra ord och kärleksförklaringar. Jag kommer krossa hans hjärta förr eller senare, Y var noga med att forma mig... han skapade en kopia av sig själv.

Han skapade ett monster.

Fett som dallrar,

för mjuk hud
valkar som rubbar min figur.
Onda tankar livet ut,
en kropp så förstörd,
en kamp som är slut.
Undviker spegeln,
men ser allt ändå. 

Siffror som ökar, 
jag vill härifrån.

Magen är hungrig
jag får inte äta,
trots hår som förtvinar
i min tunna, glesa fläta.

Spring nu, spring
året runt.
Stå ej still
för en sekund.
Slutar andas,
kropp så tung.
Bitter blodsmak
i min mun.

Nedstämdheten har lämnat djupa revor i mitt skinn och på något vis längtar jag efter dess beröring. Lätta, mjuka drag med min pensel. Förtrollad och hänförd utav den varma, klibbiga färgen som får pulsen att slå hårdare. Bara ett steg ifrån, konstnären i mig exploderar av  kreativitet men jag vägrar ge med mig. Måla min kropp, måla den nu - den är min att förgöra.

Varför stå emot impulsen när jag kan surfa på röda vågor?