adbpdhd

Senaste inläggen

Av Felicia - 3 april 2019 10:50

En vag reflektion utav min kropp i altandörren, ögonen vattnas och läpparna säras i ett tyst rop på hjälp. Tårarna leker framför hornhinnan och suddar ut min omgivning med sin grumliga, salta vätska. Kylskåpet intill mig skrockar hånfullt när jag räcker ut handen för att stödja mig emot dess kalla, silvriga rygg. Jag kan inte längre höra mina egna tankar, det brusar i öronen och käften är full utav blodsmakande vånda. Mina ben bär mig knappt, allt jag kan göra är att stirra ut igenom fönsterrutan och hoppas på att jag ska återfå kontrollen över min skälvande kropp. Men jag står kvar, lamslagen och vinglande tätt intill mitt köksbord. Vem fångar mig om jag faller? 

Av Felicia - 1 april 2019 16:49

Ilskan bubblar inombords när jag snäser av min förbryllade omgivning i en explosion utav raseri, redan darriga händer skakar ytterligare utav adrenalinet som pumpas runt i min kropp.
Åsynen utav något som inte faller mig i smaken får bägaren att rinna över och min krökta överläpp rycker i vredesmod när förkrossade själar försöker lugna ner mig, men blicken är mörk och Felicia är redan försvunnen. Ett monster kliver fram och blottar sina käftar för mänskligheten, redo att svälja dem levande. Jag spottar vidriga meningar och rör mig likt ett rovdjur i rummet, en del av mig är vaken, levande men utan kontroll. Den andra delen är redo att förgöra världen.


Detta är en dag utan tabletter. Är det på grund utav abstinensen eller är det här den riktiga Felicia? Är det här människan jag har blivit eller är det de få skärvor som finns kvar utav mig som skriker efter hjälp? Har ni skapat ett odjur eller var jag alltid såhär? Frågorna är många och ångesten är förödande.


Förlåt mig, förlåt för att jag är så vidrig.


 

Av Felicia - 1 april 2019 14:32

Hur ska jag bete mig nu? När du är alldeles likgiltig och jag inte ens kan sluta rodna av din blotta närvaro? När mitt hjärta rusar i bröstkorgen och ditt klappar på som vanligt? Som om att ingenting har hänt, som om att natten mellan onsdag och fredag aldrig inträffade. För mig är den fortfarande verklig även om din torsdag var ett misstag som du redan har lagt bakom dig, jag kan ju fortfarande känna dina handflator emot min mage och dina fylliga läppar emot mina. Jag var så nervös att min mun torkade ut, vi skrattade åt våra klumpiga rörelser och jag kände mig lycklig för första gången på länge. Den där natten lever kvar i mig och hemsöker mig dygnet runt med sin bittra verklighet. Jag vill inte att det ska vara slutet, jag trodde att det var början på något nytt för mig, ett nytt kapitel med kärlek och salighet som kunde bryta mitt mönster. Det är så bitterljuvt och jag kan inte sluta plåga mig själv med bilder utav våra konturer i mörkret. Det måste få ett slut, men dina nonchalanta sms hänger över mig likt ett mörkt moln och jag kan inte sluta hoppas på något mer. Helst av allt önskar jag egentligen att du kunde ge mig mer tid, ett sätt att bearbeta det som faktiskt har hänt och kanske komma över det tillslut... men du vill låtsas som om att allting är som vanligt och jag klarar helt enkelt inte av det just nu. När jag ser dig nästa gång, kommer min tunga att svullna upp och min talförmåga att försvinna? Eller kommer jag fly i panik och göra det ännu jobbigare för oss båda? Jag vet inte och det gör mig livrädd.


Så hur ska jag bete mig nu?

Av Felicia - 1 april 2019 14:22

Allt jag vill är att självskada. Jag som har varit ren så länge. Åt helvete med allt. 



 

Av Felicia - 30 mars 2019 13:21

På botten utav skammens avgrund ligger mitt hjärta i tusen bitar, förödmjukelsen väger tungt emot mina bara axlar och bristen på självrespekt ylar likt en enslig varg i min svältfödda mage. Fötterna dinglar fram och tillbaka medan förnedringens hårda grepp kramar livet ur min kropp, mitt misstag målar mitt skinn i olika nyanser utav smärta och mina desperata rop på hjälp förblir obesvarade. Ett kliv över bristningsgräsen och min själ exploderar på natthimlen likt fyrverkerier utan skönhet, ett regn utav oändlig sorg som till och med mörkret föraktar.

Det finns ingen återvändo nu.  



Av Felicia - 29 mars 2019 18:36

Jag vet inte hur det kunde bli såhär. Jag sitter lamslagen i sängen medan ångesten sliter mig i stycken och kroppen skriker i panik, jag ångrar mig. Jag ångrar mig så mycket. Jag gjorde ett misstag och mitt psyke betalar priset för min dumhet, hur kunde jag göra så emot mig själv? Emot P? Hur kunde jag ha sex med min lillasysters bästa killkompis? Jag har varit förälskad i honom i snart ett år, jag vet att det låter sjukt med tanke på att jag samtidigt har kvar känslor för Y. Men mina känslor för honom är påväg att försvinna, jag känner det i hela själen... det gör inte lika ont längre när minnet utav honom sköljer över mig. Jag har dock fortfarande haft problem med närhet sedan han gjorde det otänkbara, jag kan inte ligga nära någon när jag sover utan att drabbas utav panikångest, men igår var det en annan femma.


Jag var så full, så full och betagen utav denna vackra människa som precis slutit mitt trasiga jag i sina armar. Hans andedräkt i min nacke framkallade rysningar längs min ryggrad, jag var fullständig igen och allt jag ville var att få fylla mina näsborrar med doften utav honom, som om att han var det friska syret mina lungor saknade. Jag ville ha honom nära mig, jag återuppstod och föll sedan handlöst igen när hans läppar mötte mina under mitt randiga täcke. Varma, försiktiga händer emot min hud och lyckliga fnissningar i mörkret, jag rodnar bara jag tänker på det. 


Men sekunden han lämnade mitt rum så drog depressionen över mig igen likt en ilsken tsunami, helt plötsligt drunknade jag i min alldeles för stora säng och ensamheten krossade mig under dess tyngd. Ytterligare en del av mig försvann denna morgon, han tog en bit med sig på tåget hem medan jag lämnades åt mitt öde i en kall, enslig bädd som skrek efter hans värme och närvaro.


Tårarna rinner när jag tänker på det, för denna känsla som bosatt sig i min kropp är så orättvis när den inte är besvarad. Jag känner något jag inte borde känna, för en man som aldrig kommer vara min. Hur ska jag kunna bete mig normalt nu? När mitt hjärta blöder och allting återigen gör så fruktansvärt jävla ont?


Han vill inte ha mig. Inte egentligen och jag vet ju det.

Av Felicia - 25 mars 2019 16:49

Vårens varma strålar ger liv i vågorna som nu gnistrar i olika nyanser utav guld, reflektionen utav den brinnande stjärnan studsar på ytan och framkallar rysningar längs min nakna ryggrad. Strömmar exploderar likt magisk konfetti emot den stadiga, gamla piren och ljudet utav svallvågorna lugnar mitt kaotiska inre för en stund. En ensam spindel hänger i en glittrande tråd ifrån en papperskorg och betraktar spektaktlet med alla sina åtta ögon, han vet att våren medför liv och att ödet flätar ihop deras kroppar till ett nät fullt utav förtappade kadaver. Med hettan följer en ljudlös massaker medan skrattet ifrån en tvåbent omedvetet ekar i dödens salar. 


 


Av Felicia - 23 mars 2019 17:25

Vågen visade mig två siffror som gjorde mig skapligt glad. Jag har nu gått ner exakt 20 kg sedan slutet på november. Det var svårt för mig att titta ner mellan mina fötter och möta verkligheten, men jag gjorde det ändå trots grov ångest inför träffen med mitt självhat. Och jag blev överraskad... det gick faktiskt bra. Så mitt självhat kan dra åt helvete för idag ska jag MÅ BRA! 


   

Skapa flashcards