adbpdhd

Senaste inläggen

Av Felicia - 12 mars 2019 14:38

Jag har kommit fram till att jag måste stoppa mig själv på morgonen då ost på mina knäckebröd är fett i överflöd. Jag har verkligen inte råd att trycka i mig så många kalorier under en och samma måltid, jag måste spara på dem för att kunna äta under resten utav dagen. Jag vet även att kaffe är bättre än föda och en hjälp på traven om du inte vill äta. Kaffe fyller ut en tom mage och ger dig energi, en cigarett på det och jag håller mig i timmar fastän magen skriker efter något att få jobba med. Tyst med dig, brukar jag tänka och känna mig stolt när jag lyckas motstå alla dessa festelser.


Jag har ett problem dock, för när jag väl ska äta mat måste jag kunna räkna ut exakt hur mycket det kommer att kosta mig och utan en köksvåg är det omöjligt att räkna ut hur många gram jag proppar i mig. Kolhydrater, fett, proteiner - allt ska räknas då jag inte får äta mer än 1000 kalorier per dag. Jag är livrädd för att misslyckas, jag kan se hur min vidriga kropp expanderar efter varje måltid och tanken på att bli ännu fetare gör mig vettskrämd. Jag borde skaffa en köksvåg, det borde jag ha gjort för länge sedan.


Så jag kom fram till två saker idag.
Ett - feta människor bör inte äta ost.
Två - en köksvåg är ett måste ifall du vill ha kontroll.

Av Felicia - 11 mars 2019 14:26

Jag brukade röka en hel del gräs för att begrava mina sorger, tyvärr hade jag inga pengar och jag behövde desperat få tag i min fantastiska drog ändå. Jag ville glömma, jag behövde det för att kunna känna mig nära dig men också för att kunna bedöva mina känslor. Vilket är rätt ironiskt då lukten utav cannabis påminner mig om din doft, en blandning utav svett och din andedräkt med en hint utav gräs. Det tog mig tillbaka till dina armar, till ljudet av dina andetag och ditt krulliga hår under mina fingertoppar. Men du fanns inte längre vid min sida. Så jag behövde ersätta dig, jag behövde något annat för att kunna känna mig levande. Därför började jag ha sex med mängder utav män, för att de rökte och kunde bjuda mig eller för att de kunde utnyttja min kropp. Något jag var van vid, återigen något som påminde mig om dig. Och hela situationen är så tragisk för mitt i detta kaos tänkte jag att detta beteende skulle få dig att komma tillbaka till mig. Sjukt va? 


Du finns fortfarande med i varje gås som tänds. 

Av Felicia - 10 mars 2019 16:43

Jag önskar att ni hade varit med den där kvällen då Y hulkandes erkände det brott han hade begått 4 år tidigare, Y medgav nämligen att han hade drogat och våldtagit mig när jag var 16. Han var vid detta tillfälle 21 år gammal och vuxen. Vi satt där på balkongen medan röken ifrån våra cigaretter dansade framför oss, det var fortfarande varmt trots att mörkret härjade i staden. Och nu då? Tänkte jag medan min hjärna gick på högvarv, det kändes som om att jag inte kunde andas och allt jag kunde urskilja av min omgivning var suddiga konturer. Silhuetten utav honom. Han gav mig det jag hade väntat på under alla dessa år, ett erkännande. Varma, salta tårar rann längs mina kinder och lämnade svarta spår i mitt ljusa puder, sminket jag hade lagt ner en hel timme på var nu förstört. Vi grät båda två i tystnad medan glöden på våra fimpar slocknade, han snyftade högt och jag såg på honom att han ångrade sig. Men jag undrar om det var bekännelsen han ångrade eller själva handlingen? 


Sedan rörde han vid mig och jag lät honom göra det, jag hade skamligt nog längtat efter hans beöring. Jag skakade och gåshud spred sig över hela min kropp, pulsen slog hårdare och kinderna färgades röda. Gud, mitt hjärta gjorde volter i bröstkorgen när jag såg på honom. Hans melerade ögon, hans blick var så mjuk och ögonen så rödgråtna, men åh så vackra de var. Läpparna var lätt särade, han log osäkert emot mig innan han drog ett djupt rosslande andetag och bröt tystnaden med sin röst. Med den där tyska brytningen som spelade melodier i mina hörselgångar. Hans stämma gjorde mig lycklig, det var som om att en bortglömd orkester i mitt hjärta vaknade till liv igen varje gång han talade till mig. Som vanligt smälte jag som smör i hans händer, jag kröp ihop i hans famn full utav lögner och hela jag stod i lågor i väntan på att han skulle släcka mig. Och när han slöt sina armar omkring min kropp och pressade sina läppar emot mina, så slocknade elden inuti, för jag var hemma igen. 


Skulle han ringa mig idag skulle jag tyvärr känna allt det där jag inte borde känna för honom. Jag borde hata denna människa, men mannen som tog min oskuld med våld är också mannen jag fortfarande älskar. Jag saknar dig Y, trots att jag inte borde. Jag söker efter dig i folkmassor med blicken, ibland spelar min hjärna mig ett spratt och jag tror att jag ser dig. Då slutar mitt hjärta slå för en sekund tills jag inser att det inte är du och det gör så fruktansvärt ont i själen för jag vill ju så gärna se ditt ansikte igen. Jag har så mycket mer att skriva om den där kvällen, men inga ord kommer någonsin kunna beskriva de känslor jag kände när Y erkände att han hade våldtagit mig. 


Men jag förlät honom, för jag behövde desperat hans falska kärlek. 

Av Felicia - 10 mars 2019 15:08

Låt dina lögner smeka min blåslagna kropp, låt dem hagla över oss som om att domedagen vore nära och skrik dem högt tills dina lungor ber om syre. Förför mig med vredens vals nu när min hals trånar efter dina händer, jag saknar känslan av att inte kunna andas.
Klä av mig naken och skända min kropp, sjung dina sånger om påhittad kärlek och överrösta mina skrik på hjälp. Söv mig nu innan din svettlukt förgör mig, håll ner mitt huvud i din solkiga madrass och ligg med mig fastän jag blundar.


Älskling jag är din nu.

Av Felicia - 9 mars 2019 17:00

I tre veckor var jag inlagd på slutenvården, under dessa tre veckor hände i princip ingenting. De ville bara förhindra mig ifrån att ta mitt eget liv. Inga skosnören, laddare, speglar eller pincetter. Dessa saker togs ifrån mig sekunden som jag satte foten innanför deras låsta och hårt bevakade dörrar. De tar ifrån dig allt du har och klär dig i fula, pösiga sjukhuskläder. Och patienterna där går omkring som zombies, vissa dreglar med mat i hela ansiktet och är så höga på sina mediciner att de knappt kommer ihåg sina namn. Andra stirrar rakt ut i ingenstans och är totalt förlorade i sina psykoser.

 
Jag hade panik redan innan jag gick igenom ankarets dörrar, men paniken jag upplevde när jag såg dessa människor och deras tomma,förvridna ansikten var chockerande och jag ville springa därifrån, så långt jag bara kunde.


Vita väggar, ett allrum med äckliga soffor och grisiga träbord, en matsal, mängder utav låsta dörrar. Du får ett nummer, du tilldelas en cell som du tvingas dela med en helt främmande människa. Kommer jag sova bredvid en psykopat inatt? Kommer hon kanske rota bland mina saker och ta dem ifrån mig? Eller bete sig olämpligt, göra saker med mig och hålla för min mun så att jag inte kan skrika på hjälp?


Det är tankar du tänker när du vistas på slutenvården. Och om du redan mår så pass dåligt att du måste vara där, så kanske ni kan tänka er just hur vidrigt det är att samtidigt kastas in i detta vansinne? Det är ett rent helvete och psykiskt påfrestande, allt du erbjuds är mediciner och dessutom tvingas du äta sex gånger om dagen. SEX GÅNGER. Det är en hel del för någon som är ätstörd och inte vill ens veta av föda, så den biten var också rätt tuff för mig. Alla kanske inte tvingades äta där, men uppenbarligen krävde de att jag skulle göra det.


Tiden står stilla på avdelningen, det är som om att man blir bortglömd utav omvärlden och du upphör att existera, alla andra fortsätter med sin vardag och där sitter du i en sunkig,fotölj dränkt i saliv och undrar hur du kunde hamna där.


Jag spräckte en spegel en dag och skar mig med skärvorna, jag ljuger om jag säger att jag inte vet varför, för jag vet exakt varför jag gjorde det. Jag behövde bara få känna något, bekräfta att jag faktiskt levde. Jag var inlåst som ett djur i bur i tre hela veckor och jag höll på att mista mitt förstånd. Det var en vidrig upplevelse, mycket värre än de andra tre omgångarna.


Idag kan jag iallafall glädjas åt att jag kan röra mig fritt igen trots mina suicidala tendenser.

Av Felicia - 9 mars 2019 14:41

Jag minns inte att du har tittat på mig sådär tidigare, pappa. Med blicken full av avsky, du föraktade mig. Du sa det inte, men dina svarta ögon talade klart och tydligt till mig. Jag var vidrig, jag var vedervärdig som ifrågsatte dig, jag ifrågasatte mannen som aldrig gjorde fel. Hur jag hade mage att göra det vet jag inte.
Men jag kunde bara inte vara tyst när du leende berättade om tiderna då du knarkade och söp som ett svin, tiderna då du gjorde saker emot vår familj, speciellt mamma, som totalt fördärvade våra psyken och vår uppväxt. 

Du hade jobbat på ett olagligt företag i Spanien, ni fick fly igenom fönstren med era bevis flera gånger, det kom till och med ett kamerateam som försökte sätta fast er för ert illega arbete. Du hade kunnat åka i fängelse, men allt du tänkte på var det fantastiska liv du levde, du älskade allt som hade med snabba cash och droger att göra. Du hade slutat bry dig om oss, det här var din dröm och du skulle leva så oavsett vad det kostade dig. Trots att du hade två barn där hemma som satt och väntade på dig med en olycklig mamma som gjorde allt för att hålla oss flytande... hon höll masken så bra, herregud vad hon kämpade.
Medan du levde som en kung.

Du skrattade och alla andra skrattade med dig, men jag kunde bara känna hur mitt blod kokade i mina ådror. Allt jag tänkte på var det hat jag kände för dig i just denna stund, jag tänkte på den där gången då du låg halvt medvetslös i min säng som du hade förstört, medan vi sov i mammas rum med låsta dörrar. Så jag sa det rakt ut, att du var patetisk. Att du var oansvarig som arbetade med något olagligt som hade kunnat få dig arresterad när du hade två små barn hemma som behövde din hjälp och en sambo som inte hade klarat sig ekonomiskt utan dig. Ditt svar var att vi behövde mat på bordet. Och här kokade det över för mig, jag såg rött men jag höll mig lugn. Du hade kunnat stanna i Sverige och fått hjälp utav vänner och familj spottade jag ut.

Men jag visste ju varför han hade flyttat och ryckt upp våra rötter som ingenting, jag har vetat det hela tiden. Det var pengarna, alkoholen och ett olagligt liv som lockade. Han kände sig övermäktig, han levde livat medan människorna i tråkiga gamla Sverige levde miserabla liv.
Han hade det bra, åh som han njöt. Men vi då?


Ingen av oss hade det bra, vi levde i misär och våra hemska upplevelser förföljer oss än idag.
Och du skrattar när du pratar om det. Förlåt pappa, men jag hatar dig.

Av Felicia - 8 mars 2019 20:04

Du smekte min kind och viskade vackra ord i mitt öra, för du visste precis vad jag ville höra.
Skulle du placera örfilen där när du bytte humör? Kunde du visa med en handrörelse var din knytnäve sedan skulle möta min hud? När vi satt där hos min syster på balkongen och du lämnade fjäderlätta pussar längs min hals medan du under bordet satt och nöp mig i mitt fett, så hårt att det lämnade blåmärken, var det då en indikation på vart du skulle skada mig senare? Tog du ut din ilska, skam och ångest på mig bara för att du inte kunde få upp den? Fastän vi båda visste varför det inte gick? Orsaken till att du inte kunde få stånd var inte på grund utav mig och mitt fett.. det var på grund utav tabletterna du knaprade som godisbitar. Men du valde att blunda för det, istället valde du att slå mig. Varför?

Jag hade dött för dig och du grävde min grav med ett leende.

Av Felicia - 7 mars 2019 16:57

Du som sa att jag var det vackraste du sett, du som inte kunde släppa mig med blicken den där varma vårdagen utanför tunnelbanestationen i akalla. Jag trodde aldrig att jag skulle se dig igen, för du vek av runt hörnet efter att du brutit ögonkontakten med ett smil. Ingen hade någonsin kollat på mig sådär innan. Men du kom tillbaka, med ett fräckt leende och du visste att du hade mig runt ditt lillfinger, för sättet du tittade på mig fick mina ben att skaka.

Du bestämde att vi skulle ses igen och jag sa ja, för jag hade precis repat mig efter ett destruktivt förhållande där mitt ex både psykiskt och fysiskt misshandlat mig. Jag behövde den här uppmärksamheten, min själ och kropp skrek efter den.
Så det var ett lätt val, vi skulle på en dejt dagen efter i Kista där du ville bjuda mig på mat.
Självklart var jag helt ätstörd vid det här tillfället, så smal som jag var då hade jag aldrig varit förut men jag tänkte ändå försöka äta, jag ville så gärna att dejten skulle flyta på, att den skulle leda till någonting mer. Jag ville ju bara vara lycklig, uppskattad och omtyckt.
Mina förväntningar var höga, jag som knappt varit på dejt innan. Min mamma lånade mig en av hennes bästa jackor och tittade på mig med lycka i blicken, det var stort, jag fick låna en av hennes favoriter.

Du hämtade mig i din bil, jag visste redan att du liksom jag rökte gräs då och då, så vi bestämde oss för att röka i garaget innan vi gick in i gallerian. Vi hade kul, du skrattade och pratade på med den där glimten i ögat och jag var helt betagen. Sedan skulle vi äta, jag klarade självklart inte av det och jag märkte att du blev lite stött. Men jag tänkte inte mer på det utan försökte bara lätta på stämningen, vi valde att åka därifrån för att äta efterrätt någon annanstans. Men först behövde du göra någonting, du behövde möta en kompis i akalla. Så vi åkte dit och när du skulle kliva ur bilen ramlade det ut massa sedlar under sätet som du sedan beordrade mig att plocka upp. Jag antog att du var stressad så jag nickade bara och följde din order. När du kom tillbaka hade du någonting i din hand, vad det var visste jag inte men jag antog att det var cannabis. Du körde iväg till en mack där du parkerade din bil så att den stod skymd bakom några träd, sedan öppnade du förpackningen och i låg något jag aldrig hade sett förut.
Det var mörkt och knappt några människor ute när du tittade mig i ögonen och berättade att det var heroin. Du valde att röka det framför mig, trots att jag bad dig låta bli. Jag var dum som inte klev ur bilen då, men jag var så rädd för dig, för du var så stor och jag var så liten. Du kunde göra vad som helst med mig och du visste om det.
När du hade rökt så köpte du en piggelin på macken, du ville att jag skulle äta den efter att du själv hade tagit en tugga, men jag vägrade. Så du tog tag i mitt hår, förde mitt huvud bakåt och körde sedan ner glassen i min strupe. Jag trodde jag skulle dö, jag kunde inte andas.
Helt plötsligt blev du normal igen och valde att köra vidare, med låsta dörrar, då du insåg att jag ville fly ifrån dig. Regnet stod som spön i backen när du skrattandes körde iväg i 140, bilen slirade fram och allt jag kunde tänka på var min familj. Att jag nu skulle dö och att det var mitt eget, korkade fel. När min mamma skrev ett sms så tittade du ner på min skärm så att du kunde se vad jag svarade, hon frågade om allt var okej och jag var tvungen att svara ja, jag lade även till att jag älskade henne massor ifall det var mina sista ord henne. Jag var livrädd.

Du svängde av igen, till en Max i Länna och du tvingade mig att lämna kvar mina saker i din bil, inklusive min jacka. När vi var där inne började du härja igen, ditt humör slog om och alla där inne vände uppmärksamheten emot oss. Du beställde din shake och blev återigen arg när jag inte ville äta, du körde in sugröret i min mun, höll fast mitt huvud och tvingade mig att dricka.
De såg, men ingen gjorde någonting och det gör mig så extremt besviken.

Ifrån ingenstans började du springa och jag rusade efter, mammas jacka var allt jag kunde tänka på och den låg ju i din bil. Här borde jag ha stannat upp och bett om hjälp, skitit i den där dumma jackan och sprungit för mitt liv. Men jag kunde inte, för jag ville inte göra mamma besviken. När jag berättade om detta för henne så blev hon fruktansvärt arg över att jag riskerade mitt liv för ett klädesplagg, men jag var så rädd och gräset jag tidigare hade rökt gjorde det svårt att tänka klart.

Jag försökte ta mina saker men du slet in mig i bilen och låste återigen dörrarna, det bar iväg ytterligare en gång och du sexuellt ofredade mig med sin hand medan du körde som en dåre längs den tomma motorvägen. Jag hade konstant hjärtat i halsgropen och tårarna rann, men du brydde dig inte när du slog mitt lår och skrev gång på gång med sin knytnäve. Du torkade av ditt snor på mina strumpbyxor och skrattade högt, när du stannade till vid ytterligare en mack försökte du våldföra dig på mig och jag trodde att du skulle lyckas, för du var ju så mycket starkare. Du bet mig hårt i näsan och kinden, så hårt att det syntes märken dagen efter.

Sedan bytte du personlighet igen och du betedde sig som killen jag träffat utanför stationen, glimten i ögat var tillbaka. Jag bad dig lugnt och stilla om att få bli avsläppt hemma och till min förvåning gjorde du som jag sa. Jag släpptes av i centrum, fem minuter ifrån mitt hem och jag sprang. Jag sprang medan tårarna rann längs mina ömmande kinder och allt jag kunde tänka på var hur lycklig jag var som hade klarat mig. Hur illa det hade kunnat gå... att jag överlevde.


Och nu sätter jag mig aldrig i en bil med en främling igen.

Skapa flashcards