I flera år var jag fram och tillbaka fast i ett destruktivt förhållande som präglades av psykisk och fysisk misshandel, droger och otrohet.
Varje dag i hans närvaro krympte den lilla självkänsla jag hade kvar efter flera år av mobbing, psykisk ohälsa och på tok för många trauman ifrån barndomen - han var fast besluten att förgöra allt jag var tills att ingenting längre fanns kvar, för låt oss vara realistiska.. det är mycket enklare att kontrollera någon som är så kuvad att hon inte längre orkar göra motstånd längre än att försöka tygla någon som vet och känner sitt eget värde.

Han vågade aldrig bära hand på min hund Oliver, för han visste mycket väl att det var där jag drog min gräns, att om han så mycket som skulle kröka ett endaste hår på hans kropp skulle det betyda att jag lämnade honom för alltid.
Men med mig?
Med mig fick han göra som han ville.

I flera år satt jag instängd i en bur som till synes saknade galler och bönade och bad om kärlek från en man som inte älskade mig.
Som aldrig hade älskat mig.. för våld och kärlek kommer aldrig höra ihop i samma mening, misshandel och förälskelse går inte hand i hand, hur mycket man än försöker vrida och vända på det.
Han älskade mig inte och det gjorde så ont, mycket ondare än slag, hårda ord och vänsterprassel någonsin hade gjort.

När vi bröt upp för sista gången blev jag inlagd på psyket för tredje gången i mitt liv, jag grät så mycket att det kändes som om att tårarna skulle ta slut - men det gjorde de aldrig, istället drunknade jag i sältan och en ångest så brutal att det kändes som om att min resa till sist hade nått sitt slut.

I flera år var jag trasig och sökte desperat efter kärlek samtidigt som jag inte vågade lita på någon, för i min värld hade kärlek, sedan jag var sexton år gammal, gjort så ont att det lämnat stora revor i min själ.
Gigantiska hål av bottenlös sorg som, i min värld, aldrig tycktes ta slut.

Trots det fann jag mig själv på Tinder, i chattar med män som såg igenom min fasad, som med enkelhet kunde se det mörker jag bar på inom mig och jag så desperat försökte gömma.
Antingen drogs dem till mig som flugor, eller så lämnade de mig i förtvivlan när de gång på gång tappade intresset för den defekta person jag hade formats till.
Resten såg det som ett tillfälle att ha lite roligt med en tjej som saknade självrespekt, men ingenting mer än så.

Kärlek är skit, tänkte jag hopplöst och började acceptera den bittra, men sanna verkligheten; att vissa människor helt enkelt föds för att dö ensamma.
Fast helt ensam var jag ju aldrig, för Oliver stod trofast vid min sida när alla andra svek, när jag lämnades i tårar och mitt hjärta låg i spillror på golvet framför mig kröp han ihop, tätt intill min kropp, för att visa sitt stöd och beviset på sin odödliga kärlek.
Han var en ständig påminnelse om att jag inte hade rätt att ge upp för att han, efter alla dessa år, fortfarande trodde på mig.
Hur skulle jag någonsin kunna svika det förtroendet?

Så kom den första april 2019 - en helt vanlig dag, trodde jag, där jag matchade med en kille på Tinder.
Han såg inte ut alls ut som min typ utan hade äventyrliga och spännande bilder i sin profil istället för spegelselfies och foton på sin halvnakna, uppumpad kropp.

Vi började skriva och chattade varje dag i flera veckor, tills vi slutligen beslöt oss för att börja prata i telefon.
Hans röst kändes trygg och bekant samtidigt som den var främmande, vi snackade om allt mellan himmel och jord, han fick mig att skratta så mycket att det gjorde ont i smilbanden och varje sekund som tickade på under dessa sena kvällar som jag spenderade i min säng med telefonen hårt tryckt mot mitt öra, fick mig att glömma allt det där onda som egentligen brukade förtära min själ varje gång solen gick ner utanför mitt fönster.

Trots det, tog det ett par månader innan jag vågade träffa honom.
Jag var sjuk i anorexi och hade tappat mycket av mitt hår, jag hade kala fläckar på hjässan och mörka ringar under ögonen, jag orkade knappt titta på mig själv i spegeln, för att allt min blick mötte var en tjock tjej som inte förtjänade någon kärlek - trots att jag hade gått ner över trettio kilo på väldigt kort tid och nu tydligen klassades som normalviktig.

Han såg mig på stan en gång när han körde förbi i sin skåpbil och berättade det senare på SMS, mitt hjärta sjönk som en sten i bröstkorgen och jag grät som ett barn för jag bara visste att han nu skulle lämna mig; för hur skulle han fortfarande kunna vara intresserad av det vrak jag var och såg ut som?
Till min förvåning skrev han istället att han tyckte att jag var fin och han gärna ville träffa mig.. så vi bestämde oss för att ses, sent på kvällen - då mina brister kanske inte längre skulle vara fullt lika synliga och påtagliga.

Jag bytte om flera gånger, sminkade mig, använde färgat torrschampo för att täcka de kala fläckarna på mitt huvud, jag tvingade mig själv att möta min blick i spegeln och försökte peppa mig själv med det faktum att han redan visste hur jag såg ut och ändå, av någon anledning, fortfarande var intresserad av mig.
Jag tog Olivers koppel i handen, klappade honom på huvudet och sedan klev vi ut igenom ytterdörren.

Vi skulle mötas i backen några hundra meter ifrån mitt hem, halvvägs för oss båda, för det var så nära vi hade till varandra.
Bara någon kilometer.
Jag hann bara stå och vänta i någon minut innan jag såg honom komma gående, i en marinblå jacka, jeans och mörka skor.
Inte alls min typ egentligen, för han såg ju faktiskt städad och trevlig ut.
Jag var så nervös men tog mod till mig och gav honom en kram, något jag drömt om efter våra otaliga samtal.
Det kändes tryggt, varmt och kärleksfullt, något jag inte var van vid.
Han var inte alls som de uppstudsiga, rappkäftade killar jag brukade träffa, han var mjuk och vänlig och jag kunde tycka mig se hans goda själ igenom hans melerade ögon.
Jag bara log och han log tillbaka.

Vi gick till en bänk och satte oss ner, jag skrattade lite nervöst och försökte hålla igång samtalet för att det inte skulle uppstå någon pinsam tystnad.. och det var då det hände.
Oliver ställde sig på bakbenen, lade framtassarna i killens knä och bad om att få komma upp i hans famn.
”Vad vill han?” frågade han osäkert, då han inte själv hade någon hundvana sedan tidigare.
Jag skrattade till och sa att Oliver ville sitta i hans knä, han tvekade lite innan han försiktigt lyfte upp honom i famnen och sedan satt de så resten av kvällen, enda tills mörket slöt sig runt oss och vi beslöt oss för att gå hem igen.

Oliver, som annars inte vill hälsa på främlingar, hade valt att lita på en man han aldrig hade träffat förut och satt där, tryggt och bekvämt i hans famn, som om att det alltid hade varit hans plats, som om att ingen annan hade rätt att sitta där.. som om att det var det mest självklara i hela världen.
Jag insåg där och då att den här killen var speciell och att jag var tvungen att lita på min kräsna hunds omdöme.
Han hade bestämt sig.

Det tog ett par månader innan vi beslöt oss för att bli ett par, han visade mig världen ur en helt annan, friskare synvinkel, tog med oss på äventyr, lyssnade, förstod, accepterade, respekterade och stannade kvar.
Han såg mitt mörker och backade trots det inte en tum.
Jag lärde mig hur kärlek ska kännas när den är äkta, när den inte gör ont, för ingenting smärtade mig längre lika mycket i hans närvaro.
Han älskade min hund djupt och heligt och Oliver älskade honom exakt lika mycket tillbaka.
Jag har aldrig kallat mitt ex för ”husse” till min hund, men att låta den här killen vara Olivers husse var det mest självklara och det enklaste beslut jag någonsin har tagit i mitt liv.
De hörde helt enkelt ihop.
Att se dem tillsammans läkte mitt trasiga hjärta och jag började känna livsglädje för första gången på många, många år.
Den här mannen har ett namn såklart.. Jonas, min Jonas, den vackraste människa som vandrat på denna jord.
Min trygghet, mitt hem, min livspartner.

Han red ut alla känslostormar vid min sida, Jonas och Oliver satt alltid tätt intill när fogarna knakade och taket gav vika under tyngden av mitt traumatiska förflutna, de gav aldrig upp om mig och sakta, sakta började jag finna mig själv tillsammans med dem, någonstans på en öde ö mitt ute i havet, bland tsunamis av ångest och förrädiska strömmar av självhat och jag behövde inte längre sprattla i panik för att hålla mig flytande.
Jag fann mig själv på en sandstrand ovanför vattenytan och jag kände för första gången på flera år att jag inte längre höll på att drunkna.
Med tiden övergick överlevnadsinstinkten till ett lugn, en slags frid inom mig som blomstrade av kärleken de närde mig med.
Jag började, med deras hjälp och stöd, bygga upp mig själv och finna modet och styrkan att älska mig själv.

Efter fyra år bestämde vi oss för att utöka familjen med ytterligare en medlem, så vi hämtade hem en valp som visade sig bli en av mitt livs största prövningar mentalt då han utvecklade problembeteenden och inte alls knöt an till mig i början, trots att det var jag som tog det största ansvaret för honom.
Det tog några månader innan vi fann varandra, sedan sa det bara ”klick” och så blev han en del av min hejarklack, en av mina tre musketörer.
Leopold är hans namn och nu är han min bästa vän, han finns alltid vid min sida, redo att överösa mig med kärlek, närhet och tillgivenhet.. inte bara när jag behöver det som mest, utan varje sekund av varje dygn, året runt.
Hans kramar är helt enkelt helande.

Att gå ifrån att vara ensam och nära bristningsgränsen till att ha en egen liten familj att älska och bli älskad av.. jag kan inte ens klä den känslan i ord, för ingen mening kommer någonsin vara tillräcklig för att beskriva lyckan jag känner över att få vara Jonas sambo och matte till våra underbara pojkar.

Idag är jag lyckligare och gladare för det mesta, trots att jag fortfarande har kvar många utmaningar som mina diagnoser medför - men jag utkämpar inte längre några strider ensam.
I sex år har Jonas funnits i mitt liv, Oliver är nu tio år gammal och Leopold är två och de finns alltid här för mig, oavsett vad som händer.

Det här är min historia som kan tyckas ointressant för vissa, men att min, Oliver, Jonas och Leopolds vägar korsades är det viktigaste och finaste som någonsin har hänt mig.
Jag kommer alltid att vara tacksam för det.

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.”

Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äcklad.
Det handlar om att fokusera så hårt på att hålla andan när han håller om dig att du inte ens kan njuta av hans kram.
Du betyder att du uteblir från jobbet med så mycket rädsla för att glömma bort dina arbetsuppgifter att du hellre stannar hemma än att be om hjälp och framstå som en inkompetent idiot.
Det är orsaken till att du inte har besökt din mamma på flera månader för att du helt enkelt inte kan sätta dig på ett tåg fullt av människor utan att må fysiskt illa av ångest.
Du vet att alla på tåget sitter där med granskande blickar och dömer dig.
De fördömer allt du är och allt du någonsin har gjort, hur någon som är så vidrig och fet får vistas ute bland folk, kan de bara inte förstå.
Människor som du aldrig har träffat förut, människor som du aldrig kommer se igen, människor vars åsikter egentligen inte borde spela någon roll.. alla dessa människor dömer dig och det gör så ont att du knappt kan andas.
När fritt främmande personer går förbi och skrattar, så är du alltid skämtet.
Alltid.
Det handlar om att inte kunna äta middag hos dina svärföräldrar för att tanken på att få pepparkorn mellan tänderna och sitta där som ett fån totalt lamslår dig.
Det handlar om att utebli från födelsedagar, fester, släktträffar, konserter, biografer, myskvällar och festivaler för att du är så paralyserad av rädsla att du inte förmår dig att ta ett endaste steg utanför dörren.
Social fobi är att sitta hemma och se hur livets tåg passerar framför dig utan att du har styrkan att hoppa på, att titta på hur andra lever sina bästa liv medan du själv knappt orkar överleva eftersom att dina rädslor sakta men säkert tar kål på dig.
När varje social interaktion innebär timmar av ångest - innan, under tiden och efteråt.
Det betyder att du står där i duschen med vånda och tänker på allt du sa, allt du inte sa, hur högt du skrattade, att du inte skrattade tillräckligt mycket, hur du svettades, pratade för tyst eller inte var tillräckligt deltagande i konversationerna.
Det leder till en flod av tårar och ett bottenlöst hål av självförakt som innebär mer ångest inför nästa gång du ska tvingas möta andra människor vilket gör det ännu svårare att ta sig ut.
Moment 22.
Du minns den gången för sex år sedan när du gjorde bort dig och spelas likt en skräckfilm i ditt huvud, om och om igen.
Du får sådan panik på rullen som aldrig tar slut att du dunkar knytnävarna mot skallen och trots det tar.det.aldrig.slut
Varje möte, varje konversation, du dissekerar varje minut, varenda sekund, varje ord, varje rörelse tills allt du gjorde, allt du sa, blir fel.
När du brusar upp och skäller ut någon, som rasisten vid busshållplatsen som trakasserade en kvinna med burka, sitter du sedan i sängen med kroppen full av ångest för att du tappade kontrollen framför andra människor.
Du vet att du har rätt, men det känns så fel.
Om du bara hade kunnat vara tyst, du vet ju vad som väntar efteråt - varje gång.
Du låser in dig i ditt personliga fängelse och använder dessa horribla tankar som tortyrliknande redskap, tankar som är så giftiga att de svärtar ner din redan så nedbrutna själ.
Det tar död på din gnista för du vet att du är illa tvungen att utsätta dig för sociala situationer igen.
Om och om igen, likt en karusell du inte kan stiga av.
Det går bara runt, runt, runt och du sitter där, fastspänd i en mardrömslik åktur som helt saknar slut.
Illamående, skakig, full av ängslan.
Livrädd, men det har inget slut.
Du är den din sambos familj pratar om, samtalsämnet vid middagsbordet, hon som aldrig dyker upp, hon som alltid verkar så tafatt, hon som förlorar alla vänner, hon som sviker sin familj, hon som begränsar hela livet, hon som ingen någonsin får grepp om.
Det är egentligen inte så konstigt, för du får inte grepp om dig själv heller.
Du är personen som alltid försöker vara till lags, som gör allt för att passa in och ändå alltid står ut.
Du är tjejen som inte kan vara sig själv ens framför de hon älskar, men hur skulle du kunna det?
Du har förlorat dig själv i den oändliga ångesten som framkallas bara av att existera.
Du är så fokuserad på vad alla andra tycker om dig att du totalt har tappar greppet om vem själv du är.
Trots det kommer du publicera en text om din fobi på din blogg för att du älskar att skriva och vill dela med dig av din vardag.
Och du kommer vara livrädd för vad alla tycker om dig.
Igen.

Social fobi.

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste inlägget. 

Jag fick ett B som slutbetyg i svenskan, inget A men ändå ett betyg som jag slipper skämmas över. Tvärtom, kanske? Om man får skriva så utan att verka som en självgod och egocentrisk typ.  

Midsommar var bra, över förväntan faktiskt. Jag hade kul, jag blev full, skrattade mycket och deltog i aktiviteterna. Så, framsteg, skulle jag väl vilja kalla det. 

Apropå framsteg så kan jag meddela att jag har börjat i KBT också. De första två veckorna gick så bra så att jag trodde jag skulle bli botad direkt. Min psykolog var helt överlycklig över mina framsteg, precis som jag var. Jag blev övermodig, litade för mycket på min egna nyfunna förmåga (att börja våga leva igen). Jag glömde bort att tänka efter och gick loss, kände mig mäktig och oövervinnlig. Som om att jag skulle greja det här, helt utan tvekan. Nu? Not so much. 

Jag fick hemuppgifter som jag skulle göra, kapitel som skulle läsas. Har jag gjort något av det? Nej. Jag kraschade, jag gick från 100 till 0. Verkligen 0, jag kommer knappt upp på morgonen. Allting tar emot, det är inte längre kul att ta hand om mitt fina hem. Plugget (japp, jag pluggar engelska nu) och färdighetsträningen har helt stannat av. 

Jag skrev ett inlägg i bipolära gruppen, jag tänker dela med mig av det här också;

"Jag orkar knappt vakna på morgonen (sover igenom alla larm), har skyhög ångest, klarar knappt av mina sysslor hemma och gör jag det är det med tårar i ögonen och tryck över bröstkorgen. Jag är bara trött, trött med stort T. Jag har ingen ork, ingen motivation, ingen lust till någonting.

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det helt enkelt inte rullat. Jag skäms för att skicka in den och det är försent för att skriva om den då det är 5 timmar och 17 minuter kvar tills att den ska in. Ångest. 

Oh well, det är bara att skicka in och se glad ut. Vågar man hoppas på ett C iallafall? Jag kommer må så jävla dåligt om jag bara får ett E, men jag kan inte förvänta mig mer just nu. Ännu värre skulle det väl vara om jag fick ett F dock, då skulle jag gå under helt. 

Något annat som tynger mig är vikten, som vanligt. Siffrorna står stilla på vågen och ändå äter jag så lite som jag bara kan. Varför går jag inte ner mer? Jag fattar inte. Jag skrev ner en text om hur jag känner och skickade den till J, han var väldigt förstående och det kändes verkligen skönt att få öppna upp sig. Det är skönt att vara mindre ensam med tankarna som konstant plågar mig.  

Sa jag att jag ska fira midsommar med J's familj också? Det känns lite sorgset.. att inte fira med varken P eller mamma. Allting är ju annorlunda nu med avståndet mellan oss. Det är så svårt för mig att acceptera den här förändringen, det känns som om vi glider ifrån varandra mer och mer för varje sekund som går. Det är fruktansvärt. Nu måste jag äta framför J's familj också, sedan ska jag delta i femkamp där jag kommer göra bort mig totalt. Ja, jag har helt enkelt ångest för så jävla mycket just nu och det här var nog det sista jag behövde. Men det är försent att backa ur nu. Fan. 

Jag vet inte vad jag ville få ut av att skriva det här inlägget, kräkas lite I guess. Tack gode gud för bloggen. 

Det har börjat spåra ur igen. Jag väger mig flera gånger om dagen, jag mår illa så fort jag äter något och skammen som förtäring av mat medför ska vi inte ens tala om.

Igår var jag så jävla hungrig efter att ha hållit igen i ett par dagar, så jag åt en normalstor portion mat och jag mådde så fruktansvärt dåligt efteråt. Tårarna rann och jag övervägde starkt att kräkas upp allting igen, men jag gjorde det inte. Tänderna, ni vet. Ska jag vara smal med äckliga tänder? Vad är viktigast? Att vara smal, kanske.. men jag vet inte. Förlorar jag tänderna och behåller min vikt kommer jag inte bara vara ett äckligt fetto, utan jag kommer vara ett äckligt fetto UTAN tänder. Hur jävla roligt är det?  

Känslan av en fylld magsäck är fan hemsk. Speciellt när den har känts "tom" under en längre tid. Vilket jävla nederlag, jag som äntligen började kontrollera mitt matintag helt utan problem. Och sedan blev jag hungrig igen. Som vanligt. 

Alla hejar på mig då jag har förlorat 8 kilo. Bra, toppen, grymt osv. Antar jag? Jag vet inte ens varför jag berättar för mina nära, jag vill bara göra alla stolta. Visa att jag inte alls är så misslyckad. Eller, misslyckad är jag ju som lät det gå såhär långt.. men jag kan ju iallafall gottgöra mitt misstag. På något sätt. Igenom att gå ner igen. Visst? 

Vi kanske alla bara kan glömma bort tiden då Felicia var så överviktig att det blev vidrigt och pinsamt. Den tiden då folk skämdes av att gå bredvid mig. Hur ska vi glömma bort 3 år? Fan, alla måste tycka att jag är lat och helt jävla dum i huvudet som inte klarar av att skaka av mig övervikten.

"Vad håller hon på med? Det har gått för långt, hur kan hon inte se det? Varför utsätter hon Jonas för det här?" frågar ni er, förmodligen. Ni behöver inte säga det. Eller försvara det. Jag fattar, för jag frågar mig själv samma sak varenda jävla dag. 

Sanningen är att jag inte har ett bra svar på varför. Jag vet inte. Jag vill inte förlora mitt hår igen, jag vill egentligen inte känna såhär.. jag vill kunna gå ner i vikt på ett bra sätt utan att bli helt jävla ätstörd. Men det verkar som om att jag går och drömmer om det omöjliga.

Jag är rädd för den lösa huden också. Hur attraktivt är det med lös hud som hänger och dinglar vid minsta rörelse? Usch, varför har jag satt mig i den här sitsen? De där fasta låren och fylliga rumpan jag önskar att jag hade kommer aldrig att vara min verklighet. Vilket är rätt nedslående, om något. Motiverande och så. 

Det märks inte utåt för att jag är tjock och inte äter farligt lite, men jag tänker på mat dygnet runt. Vad jag ska äta, vad jag inte ska äta. Hur fettet syns igenom min T-shirt, hur det väller ut igenom hålet i mina jeans. Hur jag ser ut när jag sitter, ligger, står och går. Det är aldrig tyst i mitt huvud, jag hör bara hur jag inte räcker till hela tiden, hur dålig jag är.. vilket misslyckande jag är. Så äcklig. Fy. 

På måndag är det dags. På mådag kickar skolan igång för min del och jag är så fruktansvärt nervös att jag får magknip. Ändå är det på distans och bara 25%, men jag känner den extrema pressen kväva mig långsamt. Varför kan jag inte bara slappna av, göra det bästa jag kan och vara nöjd med det? Jag sätter alltid käppar i mitt eget hjul och det förgör mig. Jag vill ju bara känna att jag lyckas, jag vill komma någonstans i livet och ta mig loss från kättingarna som tynger ner mig. Jag står helt utanför samhällets puls och stampar och ändå är det så svårt att ta mig in i livets cirkel igen. Vad hände med mig? Hur kunde det gå så långt? Tanken på alla mina misslyckanden känns som en käftsmäll i ansiktet. Hur kan en människas liv bestå av så många fiaskon? Som grädden på moset ska jag också försöka ta tag i min vikt utan att trigga min ätstörning. Världens lättaste uppgift om du frågar mig. Eller inte. Alla säger till mig att jag ska acceptera läget, som om att jag kan ta det med en klackspark och vandra vidare med ett leende. Men allting gör så jävla ont hela tiden och trots att jag vill röra mig framåt vill inte fötterna samarbeta. Varför går allting emot mig? Jag vill bara komma härifrån. Jag hade självmordstankar igen för första gången på flera månader, under åtta extremt svåra dagar såg inte en strimma av ljus och tanken på att slänga mig ut framför en körande bil kändes otroligt lockande. Till och med när jag gick med Oliver. Jag vet, jag är hemsk. Jag borde inte älta, jag borde rycka upp mig själv och hänga med i livets tempo, men världen är fan inte rättvis. När ska orken infinna sig?