Direktlänk till inlägg 19 oktober 2022

uppdatering

Av Felicia - 19 oktober 2022 15:21

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste inlägget.

Jag fick ett B som slutbetyg i svenskan, inget A men ändå ett betyg som jag slipper skämmas över. Tvärtom, kanske? Om man får skriva så utan att verka som en självgod och egocentrisk typ.

Midsommar var bra, över förväntan faktiskt. Jag hade kul, jag blev full, skrattade mycket och deltog i aktiviteterna. Så, framsteg, skulle jag väl vilja kalla det.

Apropå framsteg så kan jag meddela att jag har börjat i KBT också. De första två veckorna gick så bra så att jag trodde jag skulle bli botad direkt. Min psykolog var helt överlycklig över mina framsteg, precis som jag var. Jag blev övermodig, litade för mycket på min egna nyfunna förmåga (att börja våga leva igen). Jag glömde bort att tänka efter och gick loss, kände mig mäktig och oövervinnlig. Som om att jag skulle greja det här, helt utan tvekan. Nu? Not so much.

Jag fick hemuppgifter som jag skulle göra, kapitel som skulle läsas. Har jag gjort något av det? Nej. Jag kraschade, jag gick från 100 till 0. Verkligen 0, jag kommer knappt upp på morgonen. Allting tar emot, det är inte längre kul att ta hand om mitt fina hem. Plugget (japp, jag pluggar engelska nu) och färdighetsträningen har helt stannat av.

Jag skrev ett inlägg i bipolära gruppen, jag tänker dela med mig av det här också;

"Jag orkar knappt vakna på morgonen (sover igenom alla larm), har skyhög ångest, klarar knappt av mina sysslor hemma och gör jag det är det med tårar i ögonen och tryck över bröstkorgen. Jag är bara trött, trött med stort T. Jag har ingen ork, ingen motivation, ingen lust till någonting.

Jag skulle ha läst två kapitel och gjort övningar inför nästa KBT-möte men jag har bara inte klarat av det. Jag ringde och avboka mötet imorgon, eftersom jag inte har gjort det jag skulle göra och för att en tågresa just nu helt enkelt känns omöjlig.

Förra veckan fick jag applåder av min psykolog, hon hade aldrig sett någon som var så ambitiös med KBT och som gjort sina uppgifter så utförligt förut. Hon skröt för sin kollega om alla framsteg jag hade gjort på så kort tid och var helt lyrisk när jag berättade om allt jag hade åstadkommit.

Nu känns det bara som ett enda stort fiasko. Hur är det möjligt att man går från att känna sig som ett rovdjur i jakt på ett bättre liv till att bara lägga sig platt på marken och kasta in handduken? Jag vet att jag kanske mår bättre imorgon eller dagen efter det, kanske nästa vecka. Men jag blir gång på gång golvad och lamslagen av den där vågen av ångest och av någon jävla anledning blir jag lika chockad varje gång? Som om att jag inte borde ha lärt mig vid det här laget, att det där knytnävsslaget som fullständigt slår ut mig kan komma när jag minst anar det. Och jag reser mig igen, alltid. Ibland ligger jag ner i några dagar och ibland är jag så trasig att jag knappt orkar andas på månader. Men jag reser mig alltid.

Det är bara den där chocken när man tappar andan för att man trodde och önskade att det kanske var nog nu. Kanske att man skulle ha samlat på sig så mycket kraft att man skulle orka stå kvar när orkanen sveper in och förgör allt man har byggt upp med blod, svett och tårar.

Jag vill inte vara bitter men jag kan inte hjälpa att känna den här känslan av hopplöshet. Orättvist, så känns det. Det är som om att min kropp motarbetar mig oavsett vad jag gör och hur jävla jobbigt är det inte att försöka läka en kropp som inte verkar vilka bli hel igen? Ja, ni förstår säkert."

Så. Precis så känns det. Det är så jävla bittert att få syn på segern borta i horisonten och känna att man är påväg mot mållinjen för att sedan snubbla och bli passerad av livet. Igen. Ett jävla hån rent ut sagt. Varför ska allt alltid vara en kamp? Och speciellt för någon som är så svag att hon vacklar vid minsta motgång? Det hade varit skillnad om jag var tuff, hade lite skinn på näsan och kunde tackla svårigheter med en klackspark, men jag kan inte. Jag kan inte, jag saknar den färdigheten, jag är så urlakad efter flera års kamp som ofta har varit på liv och död. Det finns så lite energi kvar när tsunamin drar in över landet att jag bara viker mig direkt.

Nu när jag satt och skrev ringde min psykolog, hon vill säkert försöka övertala mig att komma imorgon. Jag klarar det inte, jag kan inte, det finns inte en chans, nej, nej, nej. Jag svarade inte.

Och det är bara ytterligare ett tecken på hur långt bort jag är från ett friskt liv, jag orkar inte ens försöka, inte idag.

Jag ska till pappa på fredag, förhoppningsvis blir det bättre då, kanske kommer jag tillbaka till nynäs med ny energi, redo att ta upp kampen igen. Vi får se.

Allmänt

Dela

social fobi

Kommentarer (0)

Av Felicia - Söndag 18 feb 14:52

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

tankar eller något

Kommentarer (0)

Av Felicia - 12 januari 2023 14:51

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

problem, problem, problem

Kommentarer (0)

Av Felicia - 21 oktober 2022 12:01

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

5 timmar och 17 minuter

Kommentarer (0)

Av Felicia - 22 juni 2022 18:39

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...

äs

Kommentarer (0)

Av Felicia - 17 juni 2022 14:52

Det har börjat spåra ur igen. Jag väger mig flera gånger om dagen, jag mår illa så fort jag äter något och skammen som förtäring av mat medför ska vi inte ens tala om. Igår var jag så jävla hungrig efter att ha hållit igen i ett par dagar, så jag åt ...

Visa fler inlägg