Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det som är själva grejen med beroendeproblematik.. man vet att det inte är bra men man gör det ändå för att suget är för stort och omöjligt att stå emot. Jag röker iallafall inte dagligen längre, utan bara när jag åker till pappa. Jag har lovat mig själv det för annars klarar jag inte av att hålla mig. 

Oliver ska till veterinären om två veckor då han har problem med örat, han är helt kal med små skorpor som lossnar tillsammans med pälsen. Jag är orolig, det känns verkligen inte bra. Jag är livrädd för C-ordet. Jag gråter nästan dagligen för att jag tänker på att Oliver en dag inte kommer att finnas vid min sida. Livet är så skört, han är ju min livboj och jag vet inte om jag överlever utan honom. Så jag är rädd, jätterädd. Tanken på att jag kommer tvingas leva mer utan honom är vad jag kommer få leva med honom krossar mitt hjärta, min själ och allt jag är. Jag måste uppskatta tiden mer, jag måste göra det bästa av den men det är svårt när man lider av grova katastroftankar. Det är så begränsande. Åtta år i år.. kan inte tiden stå stilla? Jag kommer att gråta på hans födelsedag, för det är bara ytterligare ett steg mot den eviga vilan. Jag är inte redo och jag tror inte jag någonsin kommer att vara det. Livet utan Oliver kommer inte vara något liv alls. Inget liv jag vill leva iallafall. Det skrämmer mig. 

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste inlägget. 

Jag fick ett B som slutbetyg i svenskan, inget A men ändå ett betyg som jag slipper skämmas över. Tvärtom, kanske? Om man får skriva så utan att verka som en självgod och egocentrisk typ.  

Midsommar var bra, över förväntan faktiskt. Jag hade kul, jag blev full, skrattade mycket och deltog i aktiviteterna. Så, framsteg, skulle jag väl vilja kalla det. 

Apropå framsteg så kan jag meddela att jag har börjat i KBT också. De första två veckorna gick så bra så att jag trodde jag skulle bli botad direkt. Min psykolog var helt överlycklig över mina framsteg, precis som jag var. Jag blev övermodig, litade för mycket på min egna nyfunna förmåga (att börja våga leva igen). Jag glömde bort att tänka efter och gick loss, kände mig mäktig och oövervinnlig. Som om att jag skulle greja det här, helt utan tvekan. Nu? Not so much. 

Jag fick hemuppgifter som jag skulle göra, kapitel som skulle läsas. Har jag gjort något av det? Nej. Jag kraschade, jag gick från 100 till 0. Verkligen 0, jag kommer knappt upp på morgonen. Allting tar emot, det är inte längre kul att ta hand om mitt fina hem. Plugget (japp, jag pluggar engelska nu) och färdighetsträningen har helt stannat av. 

Jag skrev ett inlägg i bipolära gruppen, jag tänker dela med mig av det här också;

"Jag orkar knappt vakna på morgonen (sover igenom alla larm), har skyhög ångest, klarar knappt av mina sysslor hemma och gör jag det är det med tårar i ögonen och tryck över bröstkorgen. Jag är bara trött, trött med stort T. Jag har ingen ork, ingen motivation, ingen lust till någonting.