Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det helt enkelt inte rullat. Jag skäms för att skicka in den och det är försent för att skriva om den då det är 5 timmar och 17 minuter kvar tills att den ska in. Ångest. 

Oh well, det är bara att skicka in och se glad ut. Vågar man hoppas på ett C iallafall? Jag kommer må så jävla dåligt om jag bara får ett E, men jag kan inte förvänta mig mer just nu. Ännu värre skulle det väl vara om jag fick ett F dock, då skulle jag gå under helt. 

Något annat som tynger mig är vikten, som vanligt. Siffrorna står stilla på vågen och ändå äter jag så lite som jag bara kan. Varför går jag inte ner mer? Jag fattar inte. Jag skrev ner en text om hur jag känner och skickade den till J, han var väldigt förstående och det kändes verkligen skönt att få öppna upp sig. Det är skönt att vara mindre ensam med tankarna som konstant plågar mig.  

Sa jag att jag ska fira midsommar med J's familj också? Det känns lite sorgset.. att inte fira med varken P eller mamma. Allting är ju annorlunda nu med avståndet mellan oss. Det är så svårt för mig att acceptera den här förändringen, det känns som om vi glider ifrån varandra mer och mer för varje sekund som går. Det är fruktansvärt. Nu måste jag äta framför J's familj också, sedan ska jag delta i femkamp där jag kommer göra bort mig totalt. Ja, jag har helt enkelt ångest för så jävla mycket just nu och det här var nog det sista jag behövde. Men det är försent att backa ur nu. Fan. 

Jag vet inte vad jag ville få ut av att skriva det här inlägget, kräkas lite I guess. Tack gode gud för bloggen. 

Det har börjat spåra ur igen. Jag väger mig flera gånger om dagen, jag mår illa så fort jag äter något och skammen som förtäring av mat medför ska vi inte ens tala om.

Igår var jag så jävla hungrig efter att ha hållit igen i ett par dagar, så jag åt en normalstor portion mat och jag mådde så fruktansvärt dåligt efteråt. Tårarna rann och jag övervägde starkt att kräkas upp allting igen, men jag gjorde det inte. Tänderna, ni vet. Ska jag vara smal med äckliga tänder? Vad är viktigast? Att vara smal, kanske.. men jag vet inte. Förlorar jag tänderna och behåller min vikt kommer jag inte bara vara ett äckligt fetto, utan jag kommer vara ett äckligt fetto UTAN tänder. Hur jävla roligt är det?  

Känslan av en fylld magsäck är fan hemsk. Speciellt när den har känts "tom" under en längre tid. Vilket jävla nederlag, jag som äntligen började kontrollera mitt matintag helt utan problem. Och sedan blev jag hungrig igen. Som vanligt. 

Alla hejar på mig då jag har förlorat 8 kilo. Bra, toppen, grymt osv. Antar jag? Jag vet inte ens varför jag berättar för mina nära, jag vill bara göra alla stolta. Visa att jag inte alls är så misslyckad. Eller, misslyckad är jag ju som lät det gå såhär långt.. men jag kan ju iallafall gottgöra mitt misstag. På något sätt. Igenom att gå ner igen. Visst? 

Vi kanske alla bara kan glömma bort tiden då Felicia var så överviktig att det blev vidrigt och pinsamt. Den tiden då folk skämdes av att gå bredvid mig. Hur ska vi glömma bort 3 år? Fan, alla måste tycka att jag är lat och helt jävla dum i huvudet som inte klarar av att skaka av mig övervikten.

"Vad håller hon på med? Det har gått för långt, hur kan hon inte se det? Varför utsätter hon Jonas för det här?" frågar ni er, förmodligen. Ni behöver inte säga det. Eller försvara det. Jag fattar, för jag frågar mig själv samma sak varenda jävla dag. 

Sanningen är att jag inte har ett bra svar på varför. Jag vet inte. Jag vill inte förlora mitt hår igen, jag vill egentligen inte känna såhär.. jag vill kunna gå ner i vikt på ett bra sätt utan att bli helt jävla ätstörd. Men det verkar som om att jag går och drömmer om det omöjliga.

Jag är rädd för den lösa huden också. Hur attraktivt är det med lös hud som hänger och dinglar vid minsta rörelse? Usch, varför har jag satt mig i den här sitsen? De där fasta låren och fylliga rumpan jag önskar att jag hade kommer aldrig att vara min verklighet. Vilket är rätt nedslående, om något. Motiverande och så. 

Det märks inte utåt för att jag är tjock och inte äter farligt lite, men jag tänker på mat dygnet runt. Vad jag ska äta, vad jag inte ska äta. Hur fettet syns igenom min T-shirt, hur det väller ut igenom hålet i mina jeans. Hur jag ser ut när jag sitter, ligger, står och går. Det är aldrig tyst i mitt huvud, jag hör bara hur jag inte räcker till hela tiden, hur dålig jag är.. vilket misslyckande jag är. Så äcklig. Fy.