Återigen har min orimliga ilska tagit kontroll över min kropp, den förpestar mitt sinne och förstör allt i sin väg. Den förintar glädjen för min bättre hälft, människan jag borde göra lycklig men istället lämnar i ruiner. Jag känner hur olyckan tar över, jag är på bristningsgränsen och då är det ändå inte mig det är synd om. Hur kan jag utsätta honom för detta extrema raseri som pulserar i mina ådror? Jag blir rädd för mig själv, efteråt när vreden ebbar ut lämnas jag ensam kvar med min skam och ångesten bara river i bröstet. Jag ångrar mig, jag ångrar mig så jävla mycket och jag kan inte ta tillbaka det jag har sagt, inte ett enda ord. Skadan är redan skedd och jag står där i mitt mörker och känner hur rädslan inom mig växer. Jag borde lämna honom, för hans skull. Men jag är självisk nog att stanna kvar. Jag älskar denna människa mer än livet själv. Jag älskar hur han visslar när han går hem från jobbet, hur han sparkar äpplen och snöklot på våra promenader, hur han pratar med våran hund med kärlek i rösten och ögonen. Hur det rycker i hans kind när han blir stressad, hur hans röst förändras när an berättar en spännande historia, hur han alltid vill lära mig nya saker och hjälpa mig ur mitt skal. Jag älskar hur han alltid lägger ner sin själ i allt han gör, hur han respekterar mina gränser men ändå utmanar mig, jag älskar hur han har tagit emot min familj som om att det vore hans egen och hur han klarar allt han tar sig för oavsett hur svårt det är. Jag älskar hur han bemöter sin omvärld, jag älskar sättet han tänker på, jag älskar att han fortfarande är god trots att världen är så hård. Men jag absolut hatar hur han ser ner på sig själv, hur han tror att han förtjänar en flickvän som mig, hur mycket han ger till mig men aldrig får tillbaka. Jag hatar hur jag behandlar honom. Jag hatar att jag inte är bra nog. Inte för att han får mig att känna så, tvärtom. Men det är bara så han är...han möter ett monster och behandlar det som om att det förtjänar all kärlek i världen. Egentligen är det han som förtjänar det och jag kan inte ge honom det. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det och det är det som gör så fruktansvärt ont. Det är inte rätt av mig att hålla fast vid en människa som borde få leva med glädje i bröstet, som inte känner att han måste gå på äggskal kring sin partner, konstant rädd för dessa humörsvängningar. Jag är inte bra. Jag kommer aldrig vara bra. Jag är skadat gods, förstörd för resten av livet med en ryggsäck som är på tok för tung att bära. Men det är ändå min ryggsäck och jag måste bära den ensam, den får inte tynga ner honom. Oavsett om jag stannar kvar, vilket jag vill mer än allt annat, så kommer det komma en dag då allt blir för mycket. Han kommer lämna mig och jag kommer gå i tusen bitar. Jag kan inte se ett liv utan honom, ingen har någonsin betytt såhär mycket för mig, jag kommer älska honom tills mitt sista andetag. Det spelar ingen roll vad han gör, han kommer förevigt ha mitt hjärta i sin hand. Jag borde ge honom friheten han behöver och förtjänar. Jag är inte värdig och jag vet det.

Så varför är det så svårt att ge honom livet tillbaka?