Smärtan av att se dessa slanka, fina tjejer i sina sommarkläder är överväldigande. Det där kunde ju ha varit jag. Jag sörjer mig själv...mitt yttre river mitt inre i småbitar - jag går sönder. Tårarna väller upp på tåget, jag tittar ner på kulan jag kallar mage och känner impulserna bubbla inombords. Gå av här och hoppa framför nästa tåg, jävla fetto. Jag skriker men ingen hör mig, mitt misslyckande är tydligt för alla att se. Ser ni skammen i mina ögon när jag drar jackan tajtare runt min kropp i ett desperat försök att täcka den? Försvinn, snälla försvinn.. mitt huvud bultar och musiken dunkar, rör mig nu och jag exploderar.

Visst kan siffrorna på vågen vara skrämmande, avskräckande och rent av hemsökande? Speciellt när de förökar sig, multipliceras rakt framför dina ögon medan du står där alldeles handfallen med fettet mellan dina fingrar. Du måste helt enkelt titta på med gråten i halsen medan ditt liv rasar framför dina nakna fötter. Inte vikten såklart, för den rasar ju inte alls. Idag började jag räkna igen, denna gång ska jag lyckas.. jag bestämde mig när jag stod där framför spegeln med händerna kramandes runt mitt hull, med fiingrar som grävde sig in i den överflödiga huden i rent vredesmod. Förakt, hat är allt jag  känner. Eller ja, en hel del skam också. Nu är det nog, jag vill bara vara smal igen. 

Jag tappade bort mig själv någonstans i det där magiska ruset, ett rus min kropp skrek efter när den var utan. Euforin som sköljde över mig vid varje bloss, orosmoln i form av tankar som skingrades på min natthimmel. Jag skrek efter den, hela min existens krävde den där extasen - jag klarade helt enkelt inte av att vara utan. Cannabis, det är inte beroendeframkallande sa de, du kommer inte fastna.. ja, jag antar att jag lyckades med det omöjliga. För jag kan inte beskriva detta som något annat än ett beroende. 

Nu är det dags att ta urinprov och jag kommer inte att vara ren, långt ifrån då jag har rökt varje dag i snart ett år. Vad händer nu? Jag skakar av bara tanken på att bli påkommen, skammen är överväldigande och får mitt hjärta att slå dubbelslag i bröstkorgen. Panik, jag känner bara ren och skär panik. För jag har ju ljugit dom rakt upp i ansiktet, nu i flera år och detta syns om de väljer att ta ett blodprov. 

Jag är rädd.