Återigen har min orimliga ilska tagit kontroll över min kropp, den förpestar mitt sinne och förstör allt i sin väg. Den förintar glädjen för min bättre hälft, människan jag borde göra lycklig men istället lämnar i ruiner. Jag känner hur olyckan tar över, jag är på bristningsgränsen och då är det ändå inte mig det är synd om. Hur kan jag utsätta honom för detta extrema raseri som pulserar i mina ådror? Jag blir rädd för mig själv, efteråt när vreden ebbar ut lämnas jag ensam kvar med min skam och ångesten bara river i bröstet. Jag ångrar mig, jag ångrar mig så jävla mycket och jag kan inte ta tillbaka det jag har sagt, inte ett enda ord. Skadan är redan skedd och jag står där i mitt mörker och känner hur rädslan inom mig växer. Jag borde lämna honom, för hans skull. Men jag är självisk nog att stanna kvar. Jag älskar denna människa mer än livet själv. Jag älskar hur han visslar när han går hem från jobbet, hur han sparkar äpplen och snöklot på våra promenader, hur han pratar med våran hund med kärlek i rösten och ögonen. Hur det rycker i hans kind när han blir stressad, hur hans röst förändras när an berättar en spännande historia, hur han alltid vill lära mig nya saker och hjälpa mig ur mitt skal. Jag älskar hur han alltid lägger ner sin själ i allt han gör, hur han respekterar mina gränser men ändå utmanar mig, jag älskar hur han har tagit emot min familj som om att det vore hans egen och hur han klarar allt han tar sig för oavsett hur svårt det är. Jag älskar hur han bemöter sin omvärld, jag älskar sättet han tänker på, jag älskar att han fortfarande är god trots att världen är så hård. Men jag absolut hatar hur han ser ner på sig själv, hur han tror att han förtjänar en flickvän som mig, hur mycket han ger till mig men aldrig får tillbaka. Jag hatar hur jag behandlar honom. Jag hatar att jag inte är bra nog. Inte för att han får mig att känna så, tvärtom. Men det är bara så han är...han möter ett monster och behandlar det som om att det förtjänar all kärlek i världen. Egentligen är det han som förtjänar det och jag kan inte ge honom det. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det och det är det som gör så fruktansvärt ont. Det är inte rätt av mig att hålla fast vid en människa som borde få leva med glädje i bröstet, som inte känner att han måste gå på äggskal kring sin partner, konstant rädd för dessa humörsvängningar. Jag är inte bra. Jag kommer aldrig vara bra. Jag är skadat gods, förstörd för resten av livet med en ryggsäck som är på tok för tung att bära. Men det är ändå min ryggsäck och jag måste bära den ensam, den får inte tynga ner honom. Oavsett om jag stannar kvar, vilket jag vill mer än allt annat, så kommer det komma en dag då allt blir för mycket. Han kommer lämna mig och jag kommer gå i tusen bitar. Jag kan inte se ett liv utan honom, ingen har någonsin betytt såhär mycket för mig, jag kommer älska honom tills mitt sista andetag. Det spelar ingen roll vad han gör, han kommer förevigt ha mitt hjärta i sin hand. Jag borde ge honom friheten han behöver och förtjänar. Jag är inte värdig och jag vet det.

Så varför är det så svårt att ge honom livet tillbaka? 

 

Anna J

9 december 2021 20:06

Vackra du… Jag läste detta med tårar i ögonen. Jag önskar jag kunde hålla om dig, få dig att förstå att du ÄR värd denne fantastiske man, för du ÄR minst lika fantastisk själv!! Jag skulle vilja vara hos dig, sitta ner med dig och förklara hur underbar du är och hur värd du är allt som du kan tänkas önska, ända tills du verkligen förstår det själv. Jag vet inte vad som skulle kunna hjälpa dig att känna ditt eget värde, för även om vi aldrig har träffats så har du gång på gång bevisat hur fin människa du verkligen är. Både du och din pojkvän förtjänar varandras kärlek, och jag är så glad att ni har varandra. Jag tror på er, jag tror att ni klarar detta och allt du har skrivit här bevisar att du vill honom enbart väl. Egoistisk FÅR man lov att vara, också. Du får lov att vilja hålla honom kvar, eftersom du älskar honom och vill vara med honom. Och hade han inte velat vara med dig så hade han gått, det är jag 100% säker på. Men han ser ditt sanna jag, den fantastiska människa du är, och det får honom att vilja vara med dig. Gläds över det ❤️
Finaste Felicia, du är inget monster, du är raka motsatsen till det. Jag är övertygad om att din pojkvän lever med glädje i bröstet, varje dag han får uppleva tillsammans med dig.
Det gör mig ont att läsa om din ryggsäck. Jag önskar att jag på något sätt hade kunnat hjälpa dig, tömma din ryggsäck och låta dig känna lättnaden, och att du aldrig mer ska tyngas ner igen.
Nu skrev jag bara rakt av vad som kom till mig här… Men jag tror verkligen att han vill vara med dig, av hela sitt hjärta. Och jag önskar att du inte behövde gå runt med alla dessa tvivel kring dig själv och honom och er relation 😕❤️ Det känns som om jag inte har fått sagt allt jag vill säga, men hittar inga fler ord just nu. Jag önskar bara att du kunde se det jag ser i dig ❤️❤️

Felicia

17 februari 2022 17:41

Fina Anna. Jag saknar ord, du är lika vänlig med dina ord som alltid. Ursäkta sent svar, jag lade ner bloggandet ett tag. Jag antar att lusten för att skriva försvann lite, det blir lätt så för min del. Jag kanske skriver under hypomani och sedan dör det bara ut, jag vet inte. Det är högst oklart. Jag uppskattar allt du skriver till mig, jag tar till mig det och det stärker mig verkligen. Om ändå alla fick ha en person som dig i sina liv, det skulle göra världen till en mycket bättre plats. Jag hoppas att du läser igenom allt du har skrivit och säger allt det här till dig själv, du är en sån fantastisk människa. Jag har faktiskt inte träffat en mer underbar själ. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna all godhet du öser över mig, men jag antar att jag måste ha varit riktigt snäll iallafall haha :D Tack för ditt stöd, det värmer lika mycket som vanligt. Bästa du!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...