”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.”

Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äcklad.
Det handlar om att fokusera så hårt på att hålla andan när han håller om dig att du inte ens kan njuta av hans kram.
Du betyder att du uteblir från jobbet med så mycket rädsla för att glömma bort dina arbetsuppgifter att du hellre stannar hemma än att be om hjälp och framstå som en inkompetent idiot.
Det är orsaken till att du inte har besökt din mamma på flera månader för att du helt enkelt inte kan sätta dig på ett tåg fullt av människor utan att må fysiskt illa av ångest.
Du vet att alla på tåget sitter där med granskande blickar och dömer dig.
De fördömer allt du är och allt du någonsin har gjort, hur någon som är så vidrig och fet får vistas ute bland folk, kan de bara inte förstå.
Människor som du aldrig har träffat förut, människor som du aldrig kommer se igen, människor vars åsikter egentligen inte borde spela någon roll.. alla dessa människor dömer dig och det gör så ont att du knappt kan andas.
När fritt främmande personer går förbi och skrattar, så är du alltid skämtet.
Alltid.
Det handlar om att inte kunna äta middag hos dina svärföräldrar för att tanken på att få pepparkorn mellan tänderna och sitta där som ett fån totalt lamslår dig.
Det handlar om att utebli från födelsedagar, fester, släktträffar, konserter, biografer, myskvällar och festivaler för att du är så paralyserad av rädsla att du inte förmår dig att ta ett endaste steg utanför dörren.
Social fobi är att sitta hemma och se hur livets tåg passerar framför dig utan att du har styrkan att hoppa på, att titta på hur andra lever sina bästa liv medan du själv knappt orkar överleva eftersom att dina rädslor sakta men säkert tar kål på dig.
När varje social interaktion innebär timmar av ångest - innan, under tiden och efteråt.
Det betyder att du står där i duschen med vånda och tänker på allt du sa, allt du inte sa, hur högt du skrattade, att du inte skrattade tillräckligt mycket, hur du svettades, pratade för tyst eller inte var tillräckligt deltagande i konversationerna.
Det leder till en flod av tårar och ett bottenlöst hål av självförakt som innebär mer ångest inför nästa gång du ska tvingas möta andra människor vilket gör det ännu svårare att ta sig ut.
Moment 22.
Du minns den gången för sex år sedan när du gjorde bort dig och spelas likt en skräckfilm i ditt huvud, om och om igen.
Du får sådan panik på rullen som aldrig tar slut att du dunkar knytnävarna mot skallen och trots det tar.det.aldrig.slut
Varje möte, varje konversation, du dissekerar varje minut, varenda sekund, varje ord, varje rörelse tills allt du gjorde, allt du sa, blir fel.
När du brusar upp och skäller ut någon, som rasisten vid busshållplatsen som trakasserade en kvinna med burka, sitter du sedan i sängen med kroppen full av ångest för att du tappade kontrollen framför andra människor.
Du vet att du har rätt, men det känns så fel.
Om du bara hade kunnat vara tyst, du vet ju vad som väntar efteråt - varje gång.
Du låser in dig i ditt personliga fängelse och använder dessa horribla tankar som tortyrliknande redskap, tankar som är så giftiga att de svärtar ner din redan så nedbrutna själ.
Det tar död på din gnista för du vet att du är illa tvungen att utsätta dig för sociala situationer igen.
Om och om igen, likt en karusell du inte kan stiga av.
Det går bara runt, runt, runt och du sitter där, fastspänd i en mardrömslik åktur som helt saknar slut.
Illamående, skakig, full av ängslan.
Livrädd, men det har inget slut.
Du är den din sambos familj pratar om, samtalsämnet vid middagsbordet, hon som aldrig dyker upp, hon som alltid verkar så tafatt, hon som förlorar alla vänner, hon som sviker sin familj, hon som begränsar hela livet, hon som ingen någonsin får grepp om.
Det är egentligen inte så konstigt, för du får inte grepp om dig själv heller.
Du är personen som alltid försöker vara till lags, som gör allt för att passa in och ändå alltid står ut.
Du är tjejen som inte kan vara sig själv ens framför de hon älskar, men hur skulle du kunna det?
Du har förlorat dig själv i den oändliga ångesten som framkallas bara av att existera.
Du är så fokuserad på vad alla andra tycker om dig att du totalt har tappar greppet om vem själv du är.
Trots det kommer du publicera en text om din fobi på din blogg för att du älskar att skriva och vill dela med dig av din vardag.
Och du kommer vara livrädd för vad alla tycker om dig.
Igen.

Social fobi.