Det är så lätt att släppa taget och ge efter när regnet piskar mot ytan och vatten fyller lungorna.

Det konstanta bruset i hörselgångarna som ljudet från en snäckas skal när man håller det mot örat.

Jag lyssnar, men det finns inget där förutom det där eviga sorlet, mina nära och käras röster som tvättas bort i strömmarna.

Sedan tittar du frågande på mig och undrar "vad är fel?"

Jag går under och du ser det inte.

Jag är inte bitter, jag hade säkert missat det själv om jag stod utanför och tittade på.. orden räcker bara inte till för att beskriva utmattningen efter en den där ändlösa kampen för ett liv som kan levas utan risk för att drunkna.

Hur ska jag förklara?

Känslan när du har tagit dig upp gång på gång, flutit och surfat på vågorna ett tag och sedan som en blixt från klar himmel så sjunker du igen.

Det är något som gör mig bitter.