På måndag är det dags. På mådag kickar skolan igång för min del och jag är så fruktansvärt nervös att jag får magknip. Ändå är det på distans och bara 25%, men jag känner den extrema pressen kväva mig långsamt. Varför kan jag inte bara slappna av, göra det bästa jag kan och vara nöjd med det? Jag sätter alltid käppar i mitt eget hjul och det förgör mig. Jag vill ju bara känna att jag lyckas, jag vill komma någonstans i livet och ta mig loss från kättingarna som tynger ner mig. Jag står helt utanför samhällets puls och stampar och ändå är det så svårt att ta mig in i livets cirkel igen. Vad hände med mig? Hur kunde det gå så långt? Tanken på alla mina misslyckanden känns som en käftsmäll i ansiktet. Hur kan en människas liv bestå av så många fiaskon? Som grädden på moset ska jag också försöka ta tag i min vikt utan att trigga min ätstörning. Världens lättaste uppgift om du frågar mig. Eller inte. Alla säger till mig att jag ska acceptera läget, som om att jag kan ta det med en klackspark och vandra vidare med ett leende. Men allting gör så jävla ont hela tiden och trots att jag vill röra mig framåt vill inte fötterna samarbeta. Varför går allting emot mig? Jag vill bara komma härifrån. Jag hade självmordstankar igen för första gången på flera månader, under åtta extremt svåra dagar såg inte en strimma av ljus och tanken på att slänga mig ut framför en körande bil kändes otroligt lockande. Till och med när jag gick med Oliver. Jag vet, jag är hemsk. Jag borde inte älta, jag borde rycka upp mig själv och hänga med i livets tempo, men världen är fan inte rättvis. När ska orken infinna sig?