När man stöter på sjukdomar som faktiskt går att ta på, har man vett nog att varken kritisera eller pika personen ifråga som kanske saknar ett ben, ett öga eller till och med sitt hår efter en aggressiv behandling med cellgifter.

Många gånger får jag, som är sjuk på insidan, höra att jag borde rycka upp mig. "Det syns ju inte att du är sjuk."

Nej, det syns kanske inte för dig. Det känns kanske inte. Du kanske inte är kapabel till att förstå.

Du kanske inte kan förstå att jag saknar en bit utav mig själv, mina ben fungerar som dom ska, jag har två ögon att se med, du kanske tycker att jag borde vara tacksam för det jag har.

Och missförstå mig rätt, jag är tacksam för att jag har en fungerande kropp.

Något jag däremot saknar är ett friskt, fungerande psyke.

Varje dag är en kamp med mig själv, jag fäktar vilt med armarna i ett ångestfyllt hav, ju mer jag fäktar fylls mina lungor med vatten, men om jag slutar sjunker jag till botten.

Jag måste varje dag hitta ett mellanting. Jag måste lära mig flyta på vågorna. Varje dag måste jag lära mig hur man flyter. Igen.

Jag vaknar, drunknar, slåss, sjunker, kvävs.. Och ofta hittar jag tillbaka till ytan efter total panik.

Men många dagar ligger jag på botten bland sjögräs och fiskar och ni tittar på mig och undrar varför jag håller andan.

Varje dag måste jag lära mig man använder ett par ben som helst bara vill ligga stilla. Ett par ben som inte tycker det är värt att ta sig upp ur sängen. Som inte längre orkar bära min tyngd.

De skakar, jag ramlar omkull, ligger på golvet och gråter tills jag samlar ork nog att resa mig igen.

Ibland tar det timmar. Ibland minuter. Ibland sekunder. Men ofta så klarar jag inte av att resa mig på flera dagar. Jag ligger kvar där på träplankorna bland hånfulla dammtussar och min oändliga sorg.

Varje morgon försöker jag övertyga mitt hjärta att picka på i en dag till. Jag måste pumpa runt mitt eget blod, ibland måste jag slå igång det och ibland ligger jag och lyssnar till mina hjärtslag som ebbar ut.

Ibland hörs de inte alls.

Varje dag måste jag öppna mina ögon, så att de kan möta en spegelbild jag helst av allt skulle vilja glömma. En bild jag önskar inte var sann. Varje dag måste jag torka tårar som inte verkar vilja ta slut.

Ibland försvinner all vätska ur min kropp igenom min tårkanal.Då ligger jag där som en mumie,

eller som en bit torkat kött och kan inte leva.

Varje dag försöker jag lära mig hur man stoppar tårarna i tid. Men ibland hinner jag inte med.

De beskriver en utav mina diagnoser som att "leva utan hud".

Varje stöt, knuff eller kant jag springer in i lämnar djupa sår.

Hade jag haft en hud, som du, hade jag nog kunnat rycka upp mig.

Då kanske jag inte skulle ligga och förblöda. Jag kanske skulle kunna resa mig med ett leende på läpparna. Jag kanske inte hade behövt drunkna. Eller lära mig hur man överlever. Varje dag.  

Men jag har ingen hud. Även om du nu kommer peta på min arm och fråga "vad är det här då?".

Om du lär dig lyssna med hjärtat och se med öronen, då kommer du kunna se allt.

Mitt kött, mitt blod, mina senor. Mitt förkolnade, förkrympta lilla hjärta. Mina svarta, trötta lungor. 

Då skulle du skulle förstå.

Jag är inte sjuk på utsidan.

Men bara för att DU inte kan ta på min sjukdom, betyder det inte att den inte finns där.

Du kan ju inte se luften vi andas, det som fyller dina lungor för att DU ska kunna överleva. Vi accepterar det för att det är något alla behöver. Men om jag behöver konstgjord andning vissa dagar för att min kropp är för trött för att fungera, har du helt plötsligt rätt att ifrågasätta min existens.

Är det så fel? Det vi gör för att rädda oss själva? Dina barn använder flytklossar när de inte kan simma, stödhjul när de inte kan cykla.. Kryckor när de inte kan gå. En ledarhund när de inte kan se. Gips när de har brutit sina armar. Plåster när de skrapat sina knän.

Om du jämför mig med ett utav de här barnen, är vi ändå inte så olika. Jag behöver inga flytklossar. Jag behöver en flotte. Jag behöver inte stödhjul, jag behöver en motor.. Ibland behöver jag inte kryckor, utan en rullstol, ibland måste jag plåstra om mina handleder och ibland måste vi sätta gips runt hela mig för att jag inte ska gå sönder.

Varför skulle det vara okej att ifrågasätta mitt handikapp?

 

Angelika

8 februari 2015 11:21

Hej Felicia
Jag kan aldrig föreställa mig hur det är att behöva gå igenom det du går igenom. Däremot känner jag väl igen detta med att om man ser pigg och glad ut på utsidan, tror folka att man är det på insidan med. Jag har Fibromyalgi och Artros och människor som möter mig säger till mig att du ser ju så himla fräsch och pigg ut, du kan väl inte vara sjuk. Du kan väl jobba som alla andra. De ser ju inte hur jobbigt jag har med min kropp. Min värk är ibland överjävlig och jag mår psykiskt dåligt för att jag inte orkar med mig själv, mitt hem och mina fem barn. Svårt att ta mig ur sängen ibland på morgonen. Men sånt förstår inte människor bara för att det inte syns utanpå. Skickar en stor styrkekram till dig <3

Felicia

8 februari 2015 15:15

Hej Angelika!

Jag hoppas att jag kan öppna några ögon i och med mina inlägg, så att du, jag och många andra som är "osynligt" sjuka kan få mer förståelse och stöd ifrån vår omgivning.
Har även hoppats på att stöta på andra personer med historier som liknar mina, för att lyssna, sprida och förstå.

Ibland är det starkt och modigt att bara öppna ögonen på morgonen. Jag tycker även det är starkt av dig att skriva till mig och dela med dig. Tack för det!

Ta hand om dig, dina fem barn och din kropp!
Skickar stora styrkekramar tillbaka!

 

annika

8 februari 2015 14:54

Om du visste hur fin människa du är inom dej.Tack för att jag har fått lära känna dej kram <3

Felicia

8 februari 2015 15:11

Kan bara säga detsamma om dig. Tack för att du finns i mitt liv, finaste du

 

Karolin

9 februari 2015 16:36

Hej!

Gripande text. Är det ADHDn du beskriver eller har du andra funktionsvariationer också?

Felicia

9 februari 2015 18:24

Hej!

Jag har både ADHD & borderline, just i det har inlägget beskrev jag nog båda, det är svårt att skilja dem åt.. De går liksom in i varandra.. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...