Jag har funnit tröst bland kreativa, fantastiska historier. Bland små, svarta bokstäver och tunna blad.

Visst är det underligt, att jag som har ADHD kan sitta försjunken i en bok i flera timmar i sträck, när jag inte ens kan hålla fokus på de som väljer att konversera med mig?

I början läste jag tunna böcker, med stora bokstäver och korta kapitel. Nu sitter jag med näsan i en pocket på tusen sidor och en text så liten att jag ibland måste kisa för att kunna tyda orden.

Ibland har jag läst en hel sida utan att komma ihåg ett enda ord.. och då måste jag börja om.

Det är jobbigt och påfrestande. Jag blir fruktansvärt frustrerad, jag som så lätt tappar mitt tålamod.

Men orden försvinner ingenstans, de kommer att vänta på mig, sida efter sida, tills jag är koncentrerad nog att läsa igenom dem. Jag behöver inte be dem återupprepa sig, de klagar inte på att jag är för snabb, att jag tappar bort mig eller klantar mig med orden.

I mina böcker styr jag mitt eget skepp, jag bestämmer takten, mängden och hur många gånger jag måste ta en paus. Utan att jag känner mig misslyckad eller bortkommen.

Jag viker ner en kant, sträcker på benen och sedan är jag redo för att köra igen.

Böckerna har blivit mina bästa vänner. Tålmodiga, fyllda med äventyr, spännande karaktärer, vilda fantasier och lyckliga slut. Böcker är betydligt mycket mer än tomma ord på papper.

De är en varm,solig sommardag samtidigt som att regnet smattrar emot ditt fönster, hederliga hjältar i en annars så falsk värld.. De kan innebära kärlek för en ensam själ och stöd för någon som saknar styrka. 

Du bestämmer själv, vill du vända på sidan eller läsa om ditt kapitel? Eller vill du kanske testa båda? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...