Du skulle väl inte släppa in en hjärtlös människa i ditt liv? Någon som bara vill förstöra, trycka ned eller såra?
Nej, när du möter en person för första gången analyserar du, tänker efter, reflekterar. Du är försiktig.

Och oftast, träffar du rätt. Oftast, kan du se skillnaden på människa och monster. Oftast.

Men ibland är du så fokuserad på de få ljusglimtarna du har i ditt liv, att du missar fläckarna av mögel.

De som expanderar och blir mörkare för varje dag som går. För varje bråk som uppstår.

Ibland är du för god för att se hemskheterna. Iallafall innan det är för sent.

I sju år fördes vi bakom ljuset.

Tills det en dag bara kokade över och allting tog slut.

Visst anade jag att något inte stod rätt till, när min styvfar sedan sju år tillbaka inte kom och besökte mig på sjukhuset där jag låg inlagd för självmordsförsök. Eller när han slutade prata med mig strax efter att jag fått min ADHD diagnos. När han vägrade gratulera mig på min födelsedag, när han slutade se åt mitt håll, inte svarade på tilltal. När bråk som inte ens hade med mig att göra helt plötsligt handlade om allt jag gjort för flera år sedan. Hur familjen gick sönder bara för att jag hade ADHD.

Visst förstod jag då egentligen att något var fel. Jag ville bara inte inse det.

För min mammas skull, kanske. Eller för att jag litade på honom.

En förebild, en del utav mitt liv.. en såkallad förälder. Det måste vara ett misstag.

Men det enda misstaget vi gjorde, var att lita på honom.

Den 14 februari fick jag och hela min familj ta del utav hans innersta tankar.

Han hade läst min blogg och var rasande över att jag försökt ta mit liv för lite mer än ett år sedan, han kallade mig egoistisk, äcklig, patetisk, en borderlinefitta, en äcklig jävla chilenare. Han bad mig dra åt helvete, sa att  jag skulle gå och cutta mig (cutta betyder skära), stängas in på sjukhus och försvinna ur hans hus. "Ingen vill ha dig här."

Därefter knuffade han mig, jag stötte in i en köksbänk och mamma försökte lugna ner mig.

"Lyssna inte på det han säger, andas, andas."

Hur fan ska jag kunna andas när lungorna inte samarbetar? När hjärtat brister samtidigt som att vreden härjar i mig? Hur ska jag kunna hålla mig lugn när världen rasar under mina fötter?

När jag är en äcklig jävla borderlinefitta som borde gå och skära mig i armarna? När jag borde försvinna?

Hur ska jag vara lugn?

Han försvann han mitt i natten. Det var slut, hade han sagt. Mamma grät, min syster grät. Jag grät.

Vi har precis sålt huset och vi ska flytta ut om 3 månader. 3 månader.

Jag har 3 månader kvar i min trygghet, min tillflyktsort. Sedan tas den ifrån mig. Igen.

Jag har inte orkat blogga, inte kunnat samla tankarna.. inte förrän nu. Och inte ens hälften av det som hände kunde jag skriva ner. Jag saknar ord. För första gången i mitt liv saknar jag ord.

 

Pappa

6 april 2015 22:13

Älskar dig min bäbis!
Du har varit stark den senaste tiden och du har växt, det känns som om du mer och mer hittar tryggheten inom dig, vilket är bra då väggar, tak och fönster kommer förändras många gånger under ditt liv. Det tryggaste boet som du bör fortsätta lägga mest kraft på är din vackra insida! Den kommer tack och lov alltid följa dig!
Älskar dig filjoners filjoner ❤️❤️❤️

Felicia

8 april 2015 19:59

Jag älskar dig mest i hela världen, tack för att du finns i mitt liv! Filjoners filjoners med kärlek

 

Isabelle och Lucas i Kungälv

10 april 2015 14:39

Vilken hemsk Styvfar du har !!!.

Du verkar ju ha en riktig bra far som skrivit här på din Blogg i alla fall :-)

Har du tagit många fina bilder på din hundvalp nu då ?!

/ Mvh Bella

http://www.lsabelles.bloggo.nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...