Direktlänk till inlägg 9 april 2015
Vad tänker du på när du hör ordet "offerkofta"? Hur smakar ordet, vad betyder det för dig?
Under många års tid fick jag höra att jag klädde mig i just en offerkofta. Varför?
För att jag tyckte synd om mig själv.
Och jag tänker inte skämmas när jag skriver det. Eller säger det. Eller pratar om det.
För jag tycker det är synd att en tioårig flicka ska behöva drabbas utav psykoser, att en fjortonårig vilsen själ inte ser en morgondag, att man väljer rakbladet framför skola, familj, hopp och vänner. Jag tycker det är synd att en sjuttonårig tjej behöver läggas in på sjukhus för att hon inte orkar leva en dag till. Att man inte vågar gå utanför dörren till sitt hus för att omvärlden skrämmer livet ur en. Att man inte orkar möta sin egen blick i spegeln för att man fullständigt hatar det man ser.
Men mest utav allt tycker jag synd om den människa som väljer att trycka ner istället för att lyfta upp.
Jag tycker synd om den som inte kan se skillnad på rätt och fel, självklarheter och medmänsklighet.
Jag tycker det är synd om de som inte förstår bättre, inte själva kan tänka efter eller reflektera över sina handlingar. Jag tycker synd om de som ser ner på sina medmänniskor bara för att de mår dåligt, har det svårt, eller helt enkelt bara inte tänker eller beter sig som du.
Jag är inte svag för att jag mår dåligt. Jag är inte mindre värd för att jag har ett par diagnoser, ärr längs mig kropp och ett tungt bagage att bära på. Och jag är långt ifrån ett jävla offer.
Jag är en krigare.
Så varsågod, räck över offerkoftan, jag kommer ta på mig den och bära den med stolthet. För i mina ögon är det inte längre något att skämmas för, offerkoftan var ett redskap, en bidragande faktor till min överlevnad. Och här sitter jag, livs levande - vilket betyder att jag lyckades.
”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...
Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...
Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...
Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...
Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...