Jag har inte kunnat skriva om ätstörningar på ett tag nu och det är endast på grund utav den ofantliga skam jag känner. Jag har börjat äta mer igen och har därför gått upp i vikt.

Jag som gjorde sådana framsteg, jag som hade valt den rätta vägen och förälskat mig i varje steg jag tog. Jag förälskade mig i att se hur kläderna började glappa, hur kroppen började krympa och hur revbenen, dock under ett lager av fett, började träda fram.

Jag vill kunna räkna dem, dessa vackra revben.

Jag går baklänges nu, mörkret har omslutit mig och jag famlar handlöst bak över stockar och stenar. Ångesten...det känns som om att jag snubblar och bröstkorgen blir penetrerad av en trädgren, om och om igen. Och mitt hjärta...det tappade jag bort längs stigen för länge sedan.

Det där hålet i kroppen som nu ekar tomt gör så ont att jag tror att jag kommer drunkna i smärta, jag gurglar upp blod ifrån mina skador och de omkring mig vill fortsätta mata mig med lidande. För de vill att jag ska äta, de vill det verkligen.Och de vet om att jag kräks, så jag kräks inte.

Jag vill inte göra dem besvikna eller oroliga, men jag klarar heller inte av denna pina, jag plågas dagligen utav dessa vidriga känslor.

Jag vill inte mer. Jag vill inte äta, jag vill vara smal och de vill ha mig som jag är idag.

Men jag vill inte ha mig. Så mitt hopp är att jag ska vilja det när jag blir smalare.

Snälla låt mig vandra rakt fram, det är läskigt att gå baklänges.

 

Johan

4 mars 2019 21:38

Hej... Jag har bara sett din profilbild som du har till din presentation men du har verkligen inget att skämmas för. Du är fin! Jag vet hur det är att må skit då jag lider av depression och ångest sen 20 år tillbaka. Jag har vart med om det ena och det andra. Folk har försökt bryta ner mig. Du är liksom jag värd att må bra. Det förtjänar både du och jag! Jag skickar värme och kramar till dig!

http://www.drangen.bloggplatsen.se

Felicia

6 mars 2019 13:31

Hejsan!
Tack för din kommentar, jag har däremot svårt att se det själv pågrund utav min störning.. men jag uppskattar att du säger det.
Jag hoppas att du kan ta dig ur det där kämpiga snart, det är vidrigt att leva i mörker.

Du förtjänar att må bra!! Jag hoppas att det känns bättre snart.
Kram!

 

Johan

6 mars 2019 18:50

Jag går på antidepressiva så jag har det bra men glömmer jag det en kväll så blir det minst sagt mörkt. Jag kommer sannolikt inte slippa skiten då jag levt med det i 20 år och jag har glömt att ta mina medel för bara nått år sen sist och måendet blev lidande. Tack för dina fina ord till mig. :)

http://www.drangen.bloggplatsen.se

Felicia

6 mars 2019 20:48

Jag förstår och kan relatera! Kämpa på, det blir bättre! Och tack själv :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...