I tre veckor var jag inlagd på slutenvården, under dessa tre veckor hände i princip ingenting. De ville bara förhindra mig ifrån att ta mitt eget liv. Inga skosnören, laddare, speglar eller pincetter. Dessa saker togs ifrån mig sekunden som jag satte foten innanför deras låsta och hårt bevakade dörrar. De tar ifrån dig allt du har och klär dig i fula, pösiga sjukhuskläder. Och patienterna där går omkring som zombies, vissa dreglar med mat i hela ansiktet och är så höga på sina mediciner att de knappt kommer ihåg sina namn. Andra stirrar rakt ut i ingenstans och är totalt förlorade i sina psykoser.

 
Jag hade panik redan innan jag gick igenom ankarets dörrar, men paniken jag upplevde när jag såg dessa människor och deras tomma,förvridna ansikten var chockerande och jag ville springa därifrån, så långt jag bara kunde.

Vita väggar, ett allrum med äckliga soffor och grisiga träbord, en matsal, mängder utav låsta dörrar. Du får ett nummer, du tilldelas en cell som du tvingas dela med en helt främmande människa. Kommer jag sova bredvid en psykopat inatt? Kommer hon kanske rota bland mina saker och ta dem ifrån mig? Eller bete sig olämpligt, göra saker med mig och hålla för min mun så att jag inte kan skrika på hjälp?

Det är tankar du tänker när du vistas på slutenvården. Och om du redan mår så pass dåligt att du måste vara där, så kanske ni kan tänka er just hur vidrigt det är att samtidigt kastas in i detta vansinne? Det är ett rent helvete och psykiskt påfrestande, allt du erbjuds är mediciner och dessutom tvingas du äta sex gånger om dagen. SEX GÅNGER. Det är en hel del för någon som är ätstörd och inte vill ens veta av föda, så den biten var också rätt tuff för mig. Alla kanske inte tvingades äta där, men uppenbarligen krävde de att jag skulle göra det.

Tiden står stilla på avdelningen, det är som om att man blir bortglömd utav omvärlden och du upphör att existera, alla andra fortsätter med sin vardag och där sitter du i en sunkig,fotölj dränkt i saliv och undrar hur du kunde hamna där.

Jag spräckte en spegel en dag och skar mig med skärvorna, jag ljuger om jag säger att jag inte vet varför, för jag vet exakt varför jag gjorde det. Jag behövde bara få känna något, bekräfta att jag faktiskt levde. Jag var inlåst som ett djur i bur i tre hela veckor och jag höll på att mista mitt förstånd. Det var en vidrig upplevelse, mycket värre än de andra tre omgångarna.

Idag kan jag iallafall glädjas åt att jag kan röra mig fritt igen trots mina suicidala tendenser.

 

Frida

11 mars 2019 09:38

Det är ju inte klokt att du ska bli behandlad så det är rena vanvården!

http://www.mediafrida.bloggplatsen.se

Felicia

11 mars 2019 10:55

Ja, det var inte kul alls... det var vidrigt faktiskt, att bli instängd och förvarad. Jag fick gå ut och röka en gång i timmen men det var den enda friheten jag fick. Och lokalerna... människorna som var där var alltid höga på lugnande, det var som om att alla omkring mig var spöken och jag höll på att bli tokig där inne.
Dessa männniskor, inklusive jag, borde ha blivit erbjudna samtal,aktiviteter och dylikt. Eller det tycker iallafall jag, man måste jobba för att må bättre. Inte bara flyta runt.

 

Leonardo

11 mars 2019 14:57

Hej igen Felicia! Jag lider med dig! Min son drabbades av en ätstörning när jag och mitt ex skildes. Han valde att bo med mig och ville inte träffa sin mamma. I ett helt år kämpade han o jag och en mängd specialister för att hjälpa honom. Jag upptäckte rätt snart att enda chansen var att visa honom att livet kan vara väldigt roligt och att smärtsamma upplevelser kommer gå över. Ingenting stannar för alltid.
Om det är möjligt för dig - dvs om du inte är på en sluten avdelning - kanske du kan försöka berätta för dina närmaste vad du tycker ör roligt att göra. Och gör det! Jag vet att det är svårt i början. Min son ville inte göra någonting alls. Men det lossnade ganska snart o rätt som det var gjorde vi en massa roliga saker varje dag. Det behöver inte vara märkvärdiga o dyra saker. Viktigast är att man är tillsammans med människor man älskar o litar på. Ge inte upp! Det kommer bli bättre!
Leo

Felicia

11 mars 2019 15:20

Hejsan!
Jag är verkligen ledsen för din sons och din skull, att leva med en ätstörning är ett rent helvete och påverkar alla i ens omgivning. Jag hoppas att han mår så bra som han bara kan just nu. Och du med såklart!

Hur fick ni hjälp? De vill skicka mig till ett center för ätstörda men då måste jag sluta gå ner i vikt och det vill jag inte.. jag behöver inte vara sjukt ätstörd kanske, men jag vill fortfarande tappa kilon och det är strängt förbjudet. Och de tvingar en att äta stora portioner, så det är jag livrädd för.. jag vet inte hur jag ska komma över mina rädslor här.

Jag ska försöka,men mamma blundar lite för min ätstörning just nu och sa idag att det hade blivit bättre och att jag borde börja träna igen.. så det finns kanske inte särskilt mycket förståelse här för tillfället. Men jag kan försöka göra saker, mer saker.. jag rör mig varje dag och är ute i naturen som jag älskar då jag har min hund!

Har du några förslag på roliga saker man kan göra?
Tack för ditt stöd, det betyder väldigt mycket för mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Social fobi kännetecknas av en bestående rädsla för att bli granskad och bortgjord i sociala situationer.” Det handlar om att inte kunna borsta tänderna framför din partner av rädsla för att ska se dig få tandkräm på hakan och bli äckl...

Nu är jag där igen, under ytan i ett oändligt, ilsket stormande hav. Ett hav så mörkt att jag inte kan se händerna framför mig när jag trampar för mitt liv. Det finns inga båtar i sikte, ingen trygg hamn, bara ren desperation, ångest och förrädiska...

Idag åker vi till pappa, jag, Jonas, Marianne och Oliver. Det känns skönt, jag behöver en paus. Nackdelen är att jag kommer röka där för jag kan verkligen inte stå emot det när jag har det framför mig. Tvärtom, jag ser fram emot det. Det är väl det s...

Jag tänkte skriva ett inlägg för jag har så många ord inom mig som vill bryta sig loss ur detta köttsliga fängelse, men när jag väl satte mig ned så verkar det som om att meningarna fattas mig. Jag kan väl försöka mig på en uppdatering efter senaste ...

Nu är det dags för den sista examinationen och min text är åt helvete. Den är verkligen skit, jag vet inte vad som hände. Jag brukar kunna formulera mig rätt väl i skrift, jag menar jag fick ändå A på förra examinationen men den här gången har det he...