Trots att jag har gått ner 2,4 kilo på en och en halv vecka så är jag inte nöjd. Jag blir aldrig nöjd. Jag är 8 kilo ifrån min målvikt just nu och det känns såklart jättebra, men varför kan jag inte se min kamp i spegeln? Varför kan jag inte få njuta utav det jag har jobbat så hårt för?

Magen är fortfarande rund och låren är fortfarande feta. Dallriga och vidriga.

Viktnedgången har lämnat sina spår längs min kropp, allting hänger, speciellt mina bröst och min rumpa. Jag kan inte möta verkligheten än, därför undviker jag dessa områden med blicken. Kommer jag se ut såhär för alltid? Hur ska jag kunna visa mig naken framför en man igen? Föreställ dig själv att du tar tag i en sladdrig rumpa under förspel, en rumpa som såg fast ut i ett par jeans men nu känns som en platt pannkaka i dina händer - du skulle känna grundlurad.

Nej, nej det går inte. Bara tanken ger mig magsmärtor.

En vag reflektion utav min kropp i altandörren, ögonen vattnas och läpparna säras i ett tyst rop på hjälp. Tårarna leker framför hornhinnan och suddar ut min omgivning med sin grumliga, salta vätska. Kylskåpet intill mig skrockar hånfullt när jag räcker ut handen för att stödja mig emot dess kalla, silvriga rygg. Jag kan inte längre höra mina egna tankar, det brusar i öronen och käften är full utav blodsmakande vånda. Mina ben bär mig knappt, allt jag kan göra är att stirra ut igenom fönsterrutan och hoppas på att jag ska återfå kontrollen över min skälvande kropp. Men jag står kvar, lamslagen och vinglande tätt intill mitt köksbord. Vem fångar mig om jag faller? 

Ilskan bubblar inombords när jag snäser av min förbryllade omgivning i en explosion utav raseri, redan darriga händer skakar ytterligare utav adrenalinet som pumpas runt i min kropp.
Åsynen utav något som inte faller mig i smaken får bägaren att rinna över och min krökta överläpp rycker i vredesmod när förkrossade själar försöker lugna ner mig, men blicken är mörk och Felicia är redan försvunnen. Ett monster kliver fram och blottar sina käftar för mänskligheten, redo att svälja dem levande. Jag spottar vidriga meningar och rör mig likt ett rovdjur i rummet, en del av mig är vaken, levande men utan kontroll. Den andra delen är redo att förgöra världen.

Detta är en dag utan tabletter. Är det på grund utav abstinensen eller är det här den riktiga Felicia? Är det här människan jag har blivit eller är det de få skärvor som finns kvar utav mig som skriker efter hjälp? Har ni skapat ett odjur eller var jag alltid såhär? Frågorna är många och ångesten är förödande.

Förlåt mig, förlåt för att jag är så vidrig.

Hur ska jag bete mig nu? När du är alldeles likgiltig och jag inte ens kan sluta rodna av din blotta närvaro? När mitt hjärta rusar i bröstkorgen och ditt klappar på som vanligt? Som om att ingenting har hänt, som om att natten mellan onsdag och fredag aldrig inträffade. För mig är den fortfarande verklig även om din torsdag var ett misstag som du redan har lagt bakom dig, jag kan ju fortfarande känna dina handflator emot min mage och dina fylliga läppar emot mina. Jag var så nervös att min mun torkade ut, vi skrattade åt våra klumpiga rörelser och jag kände mig lycklig för första gången på länge. Den där natten lever kvar i mig och hemsöker mig dygnet runt med sin bittra verklighet. Jag vill inte att det ska vara slutet, jag trodde att det var början på något nytt för mig, ett nytt kapitel med kärlek och salighet som kunde bryta mitt mönster. Det är så bitterljuvt och jag kan inte sluta plåga mig själv med bilder utav våra konturer i mörkret. Det måste få ett slut, men dina nonchalanta sms hänger över mig likt ett mörkt moln och jag kan inte sluta hoppas på något mer. Helst av allt önskar jag egentligen att du kunde ge mig mer tid, ett sätt att bearbeta det som faktiskt har hänt och kanske komma över det tillslut... men du vill låtsas som om att allting är som vanligt och jag klarar helt enkelt inte av det just nu. När jag ser dig nästa gång, kommer min tunga att svullna upp och min talförmåga att försvinna? Eller kommer jag fly i panik och göra det ännu jobbigare för oss båda? Jag vet inte och det gör mig livrädd.

Så hur ska jag bete mig nu?

Allt jag vill är att självskada. Jag som har varit ren så länge. Åt helvete med allt.