De dagar han inte valde att trakassera mig, satte läraren guldstjärnor på hans bänk.

De lös om dem, de få stjärnorna han skrapat ihop igenom att frysa ut mig. De var kanske 40 stycken..

jag gick i samma klass som honom under två års tid och han lyckades skrapa ihop 40 stjärnor.

Vissa kanske skulle hurra för fyrtio mobbningsfria dagarna, glädjas åt att han ändå lyckats kontrollera sig själv och inte använt mig som hackkyckling. Under fyrtio dagar. Men tyvärr kunde jag bara se de resterande 316 dagar då han valde att göra mitt liv till ett rent helvete.

De där stjärnorna som skulle motivera den här 2 år äldre killen till att sluta förstöra en osäker, tjock, ensam liten 11årig flicka, var bara ytterligare ett nedslag för mig. Han vann och jag förlorade.

Och jag menar inte bara status, vänner, självförtroende och betyg. Jag förlorade mig själv någonstans i den där natthimlen där alla hans stjärnor glödde lika starkt som min vilja att inte längre finnas kvar.

Jag kan fortfarande se dom idag. De där jävla stjärnorna. Sju år senare kan jag fortfarande se dom.

Många dagar är jag bitter, förbannad, olycklig.. Jag kan inte förstå.

Men mest utav allt, undrar jag hur denna lärare tänkte.

Hur kan man belöna ett barn med guld när det andra barnet får betala i blod?

För det var exakt det jag gjorde.

Det var här mitt självskadebeteende började.