Bilder tagna innan jag blev inlagd på psyket för två år sedan, då vägde jag 47 - 48 kg. Jag gillade det dock, jag älskade att jag kunde se mina revben. Ursäkta bildkvalitén, min mobil gick sönder när jag var uppe i bergen i Thailand och matade hundar. Jag hade idiotiskt nog inte dragit åt korken på vattenflaskan i väskan ordentligt haha!   

Osund viktnedgång, men ändå en viktnedgång. Jag hoppas att jag har gått ner mer i vikt sedan bilden togs. Jag får se den 26/3. 

Jag har skrivit fel i mina tidigare inlägg slog det mig när jag denna morgon låg bland mina mjuka dunkuddar och våldsamt jagades utav oönskade minnen. Det har inte gått fyra år, det har gått sex år sedan vi möttes, sex år sedan du gjorde det otänkbara. Det känns som en hel livstid och jag tror att jag kan höra mitt hjärta krackelera när jag tänker på det. Jag har slösat så mycket tid på ett spöke som aldrig var menat att hemsöka mig. Hur kunde jag låta det gå så långt? Bilderna i mitt huvud ringlar sig runt min kropp och likt en anakonda kramar dem om mig tills benen knakar och revbenen bryts. Du sväljer mig hel och spottar ut mig igen när du känner min kropp ge vika, när det mosiga köttstycke du trycker i dig inte längre gör motstånd. Ge mig något. Sänd mig en frälsare med styrka nog att lyfta mig ur denna vidriga sumpmark innan mörkret tar över, natten flåsar mig i nacken och jag andas in min egen galenskap.

Detta är självmord. Jag är ett offer och en förbrytare på samma gång. Sluta tänka.

Bron står stadig under mina fötter, snöflingor faller och smälter i mitt hår, mössan kändes inte nödvändig när jag klev utanför dörren i syfte att ta mitt eget liv. Vinden sliter i min jacka och suset ifrån strömmen utav bilar under mig sätter min själ i lågor, magen är i uppror och mina avdomnade händer darrar som asplöv. Benen bär mig knappt, är det modet som sviker mig eller är det min egen kropp? Armarna klarar inte av tyngden, jag misslyckas med att slänga mig över räcket. Modfälld och frusen vänder jag tillbaka med en sista, läntangde blick emot bron innan jag försvinner in i mörkret. Stegen leder mig tillbaka till mitt hem där familjen väntar i värmen efter ett stort gräl med mammas sambo, stämningen är tryckt och ångesten hänger i luften. Med svansen mellan benen flyr jag upp till toaletten för att färga mitt skinn. Kylan har bitit sig fast i min hud och bedövat mina lemmar, jag känner inte att jag skär för djupt, jag håller emot men det slutar inte flöda. En knackning på dörren, sedan två, jag gråter i panik. Lillasyster skriker och bankar utanför, de lirkar upp dörren med en kniv och in rusar mamma med fruktan i blicken. Hon ser förfärat på det fläckiga golv jag sitter på med handen hårt pressad emot mitt lår, "det slutar inte" hulkar jag och känner hur rummet snurrar, mamma kastar sig fram och stänger ute min syster som redan har sett för mycket. Jag känner hennes stadiga hand emot det gapande såret och hon sluter mig i sin famn medan jag hysteriskt gråter emot hennes axel. Mitt blod klibbar emot hennes handflata och hon kämpar febrilt för att få blodflödet att upphöra samtidig som den sluga,mörka kroppsvätskan envist letar sig ut ifrån revan i min hud. Blodet koagulerar tillslut efter en tröttsam kamp och med ett leende tjepar hon ihop mig med vita remsor. Kors och tvärs sitter dem över mitt bultande sår och påminner mig om det destruktiva liv jag lever. 

Jag lämnade kvar en bit av min själ i det där badrummet den kvällen.

Jag hade tänkt skriva om min medicinering tidigare, men olika känslor och förtryckta minnen beblandade sig med varandra och helt plötsligt skrev jag ursinnigt om otrevliga vanföreställningar, gamla spöken och flashbacks istället. Min dos är för hög, halterna i kroppen har stigit något fruktansvärt på väldigt kort tid - den nivå jag nu ligger på är farlig för min kropp. Min läkare blev lättad av att höra att jag inte hade drabbats utav några krampanfall än och när hon sa det i telefonen höll jag på att smälla av. Det är läskigt, riktigt läskigt. För jag har ingen kontroll över vad som sker i min kropp just nu, jag kan bara låta en nål penetrera min hud och och fylla på mina provrör med blod medan jag nervöst väntar på svar. Här sitter jag och tuggar på fingrarna medan min vardag rullar på som vanligt, förutom det faktum att min kropp inte alls mår bra. 

Skammen bubblar i mig, jag var svag när jag för två veckor sedan hetsåt och sedan kräktes. Jag trodde verkligen att jag var klar med den biten, jag har ju lovat mig själv att inte göra det igen för mina tänders skull då jag inte vill ha munnen full utav ruttna tandstumpar innan jag har fyllt trettio. Men viljan att få ur mig den där vidriga födan är så stark att det blir för svårt att stå emot och den känslan sitter i hela tiden, speciellt om jag en dag har skött mig bra och sedan äter lite för mycket. Då vill jag bara vrida tillbaka klockan, vilket såklart inte går och att köra ner fingrarna i halsen är då en väldigt tilltalande lösning på problemet. Men detta är varken fysiskt eller psykiskt bra då det är under min värdighet att hänga över en toalettring med håret fullt utav spya. Samtidigt så får jag grov ångest när jag tryckt i mig mat och är tvungen att känna måltiden skvalpa runt i min magsäck. Majoriteten av gångerna klarar jag av att stoppa impulserna, men ibland går det bara inte. Varför måste det vara såhär? Jag är så förbannat trött just nu.

Låt mina stämband vara, ätstörning.

Du slet i min hud där vikten hade lekt dragkamp och bildat djupa revor i mitt skinn, du höjde din pensel och lät kreativiteten flöda. Med en stadig hand skapade du din konst, jag var din målarduk och din favortifärg var blå för du älskade nyansen utav ett blåmärke. Min kropp var ditt skakande staffli och med en blick full av lust och njutning tittade du på när mascaran färgade mina kinder svarta. 

Jag var ditt mästerverk.

Du jagade mig och jag flydde till den vita soffan, du följde efter med en mörk blick och pressade din kropp emot min tills din tyngd tvingade ner mig mellan soffkuddarna. Den svarta, tajta klänningen jag bar för din skull hasade ner en aning och jag såg med fasa på hur du fångade upp mig med en omfamning. Spännet på ditt bälte grävde sig in i mitt hull när du tryckte dig närmare för att kunna greppa min käke och återfå kontrollen. Du lutade dig över mig med ett fast tag kring mitt fylliga lår och flåsade mig i ansiktet med ett brett, triumferande grin. Du ville att jag skulle erkänna mitt nederlag med blicken, känna skammen sprida sig i mitt blod och etablera sig i min bröstkorg, du ville andas in den ångest jag utsöndrade. Jag försökte spjärna emot och göra motstånd, men du fick återigen övertaget när du viskade förföriska ord i mitt öra, giftiga ord om hopp och kärlek och en ljus framtid. Du bröt ned mitt psyke och med det följde min kropp, en stöt till och jag släppte på tyglarna. Fullt avslappnad, redo för din attack.