Jag skulle till gymmet idag, för andra gången denna vecka. Jag hade kämpat länge med flätan i spegeln, sprayat hjässan mörk med torrschampo och kammat över håret i ett desperat försök att täcka spåren utav min ätstörning. Jag frågade mammas sambo innan vi gick om det var tillräckligt förtäckt och om man kunde se min ljusa skalle igenom gliporna. Han stannade upp i sina rörelser och tystnade, jag visste att han funderade på vad han skulle säga.. hur han skulle formulera sig för att inte göra mig ledsen.

"Ja, det.. det beror ju såklart på hur håret ligger och.. det är inte så farligt. Men du Felicia, du måste börja äta igen." Hans nervösa stämma sade mig att det inte alls såg bra ut. Och jag visste ju det, jag visste det redan innan jag frågade. Men jag hade hoppats på ett mirakel utan att tänka på det faktum att magi inte existerar i min vardag. Fan vad korkad jag är. 

En vecka. I en vecka har vi pratat, varje dag - ofta i telefon. Du säger att du inte bryr dig om min kala hjässa, om mitt fett eller mitt groteska utseende. Du pratar om mig som om att jag vore en gudinna, som om att jag vore felfri, helt utan brister. Om du bara visste, O. Jag är livrädd för att träffa dig, du kommer bli så besviken och känna en bitter smak i käften när du ser vilket monster du har konverserat med. Du kommer ångra den tid du lagt ned på mig, jag kommer äckla dig och det kommer synas så väl i ditt ansikte sekunden du möter min blick. Vem vill ha en tjej utan hårsvall? Du tror att du vill ha mig, du tror att jag är värd dig... du tror till och med att jag spelar i en annan liga. Vilken liga, O? Jag är bottenskrap, avskum, samhällets missanpassade missfoster. Och du har ingen aning.

Jag försöker bli bättre nu, förlusten av mitt hår fick mig att vakna upp igen. Jag försöker öka mitt matintag även fast det ger mig sådan ångest att jag knappt kan andas, jag pendlar fram och tillbaka mellan styrka och svaghet - jag lever i en krigszon och bomberna haglar över mig. Detta hinder är något jag måste ta mig över, men det är svårt och det känns ofta som om att jag är påväg att förlora mig själv. Trots att tallriken är fylligare och gaffeln snuddar vid mina läppar oftare så blir det inte lättare, jag vill ju inte gå upp i vikt, men samtidigt klarar jag inte av att se på när slingor utav mitt hår slits loss utav min hårborste. Eller de slits ju inte loss, de faller bara av. Enkelt, som om att det vore normalt. Hur kunde jag blunda för verkligheten så länge? Hur kunde jag låta det gå så långt? Varje dag är en kamp för mig, jag försöker verkligen överleva men det känns omöjligt när livet spottar mig i ansiktet. Vill jag ens finnas längre? Jag tror inte det. 

Vi skriver som om att det vore normalt, som om att åldersskillnaden och den knepiga situationen vi sitter i inte skulle existera... men verkligheten skakar om mitt huvud varje gång skärmen lyser upp av ditt namn. Jag blir så glad, för jag vet att du redan vet hur jag ser ut och ändå väljer du att skriva till mig. Som om att mitt utseende inte skulle vara äckligt nog för att avskräcka dig - och jag gillar den känslan. Men jag kan inte hoppas på rosor i en öken utan oaser... det är ett misstag som inte bör återupprepas. Ändå väcker du hopp i mitt hjärta och det är tillräckligt för att få mig att kliva över den uppenbara gränsen mellan oss. Hjälp mig, jag förlorar kontrollen igen.

Låt oss prata om mitt hår - ett ämne som är väldigt jobbigt för mig just nu. På grund utav min ätstörning har jag tappat ungefär hälften av mitt hår. Jag kan inte längre ha uppsatt, då syns gliporna som mest och det ser vidrigt ut. Att dela med mig utav dessa bilder gör ont i hela själen, jag skäms så himla mycket och jag kan knappt se igenom tårarna när jag skriver detta. Men det är också viktigt, för ni som läser detta och kanske tänker att ni vill gå ner i vikt på samma sätt som mig - titta på dessa bilder och fråga er själva om det är viktigare att vara smal än att ha hår på huvudet. Skammen går inte att beskriva med ord, jag är tjugotre år gammal och håller på att bli flintskallig. Är det verkligen värt det? 

Våra svettiga kroppar klibbade ihop under det stora täcket, lukten utav alkohol hängde kvar i det stökiga rummet och solens kraftfulla strålar träffade mig rakt i ansiktet igenom de tunna, vita gardinerna. Dina lugna snusningar sade mig att ljuset inte hunnit röra vid dig, jag låg vaken medan du drömde dig bort, lyckligt ovetandes om att min värld var påväg att gå under. Jag försökte desperat komma undan dig samtidigt som mitt upproriska inre skrek efter din beröring, splittrad och sorgsen låg jag orörlig vid din sida, mannen som ratat mig efter att han erövrat min kropp. Vi skulle ju vara vänner, allt skulle bli som normalt. Så varför kändes det inte bra? Vi låg tre personer i den där trånga sängen, alla berusade utav livets gift, men de sov som små spädbarn medan mina demoner höll mig vaken. Och vad gjorde jag under den tiden? Jag gjorde bort mig ytterligare. Jag skrev saker jag inte borde till en man jag inte borde prata med. Och nu är allting hundra gånger värre. Varför gör jag såhär emot mig själv? 

Borderline... jag måste berätta hur det känns, jag vill visa er min vardag och dela med mig av min problematiska, smärtsamma verklighet. Det är en främling jag möter i spegeln varje dag och det faktum att hon kontrollerar varje cell i min kropp gör mig livrädd. Hon döljer mig ifrån världen och lever med mig i sin skugga, jag är inte ens kapabel till att nå solstrålarna utan hennes samtycke. Hennes ansikten är omöjliga att tyda när hon ser in i djupet av min själ och jag undrar ofta hur många personligheter som lever i hennes kropp när hon vårdslöst väljer vem som ska styra för dagen. Är det den där arga tjejen som inte känner något annat än hat för sin omvärld? Är det den där ordentliga, ordningsamma flickan som alltid vill vara till lags eller kanske den där trasiga människan som inte ens kommer upp ur sängen? Ska vi leka en lek, där vi apar efter människorna i vår omgivning för att känna oss accepterade? Eller ska vi lyssna på hög musik i hörlurarna och låtsas som om att vi äger världen? Tomheten i bröstkorgen är det hål hon lämnade efter sig när hon med näbbar och klor klöste sig ur min kropp. Ville hon skapa kaos ifrån början eller blev det bara så när hon tappade kontrollen? Var det mitt eget fel? Kunde hon höra mina skrik på hjälp när alla lämnade mig? Jag var så liten när jag skymdes bakom alla dessa ansiktsuttryck... är mitt leende ens mitt eget?

Har det någonsin varit det? 

Jag har inte haft tid för att blogga den senaste tiden på grund utav diverse anledningar.

Jag har drabbats av ett återfall, jag har ätit massor med mat och har därför gått upp i vikt igen.

Jag som hade skött mig så bra, jag som precis skulle justera mitt matintag och börja äta lite mer.

Men allting har gått överstyr och ångesten har tagit över min vardag. Anledningen till att jag skulle öka mitt matintag var endast på grund utav att min kropp inte har hängt med i min drastika viktnedgång, min figur är fördärvad och jag vill så gärna få tillbaka mitt hår. Men jag kan uppenbarligen inte hantera denna förändring, även fast jag desperat försöker hålla i tyglarna och återfå kontrollen över mitt eget liv.

Det är måndag imorgon och jag ska ge mig själv en chans till, jag måste styra mitt skepp i rätt riktning och hålla koll på kalorierna. Jag vill bara försvinna just nu, speciellt när jag möter min egen spegelbild.