Fåglarnas orkester ljuder i bakgrunden och beblandas med bruset ifrån trädens svajande grenar, återupplivade knoppar pryder dem likt julgranskulor och dansar med i de svala vindbyarna som också leker med mitt hår. Solens strålar värmer min nyvakna själ som muntert sprakar i takt med dessa efterlängtade vårkänslor, Olivers päls glittrar vackert i solljuset där han ligger på de slitna trädplankorna och kisar upp emot den självlysande himlakroppen. Bredvid den gamla altandörren står en påse på lur och längtar efter att få bli upptäckt, ståtliga lökar där i skriker otåligt efter att få begravas i jordens omslutande trygghet. Kattens blågråa svans sticker yvigt upp bakom buskarna, den oändliga jakten är igång och hans byte är sömniga flugor som inte har en chans emot hans mjuka men livsfarliga tassar. Grillen fräser och tången rör sig med rytmiska rörelser över vurstar som färgas svarta utav det sotiga gallret, bröden avvaktar tålmodigt vid sidan av, precis intilll den sötsliska saften som kommer att serveras till maten. På altanen syns spår utav festmåltiden i form utav fläckar av drypande fett och utspilld dryck som slarvigt har torkats upp med en servett. Någonstans i röran sitter jag med en glödande cigarett i min nedkylda hand och njuter för första gången på länge utav livet. 

Vikten har alltid varit mitt största problem, men nu för tiden kan jag inte ens granska mitt eget ansikte utan att bli vansinnig. Jag är arg, jag är arg för att det är så fruktansvärt orättvist att alla andra ska vara så jävla vackra och jag... jag ser ut såhär. Jag skäms över sättet jag går på - med fötter som går emot varandra så att skorna nöts ner strax under fotknölarna, jag får ångest över min hemska profil och min motbjudande dubbelhaka som dallrar när jag pratar, jag hatar hur min rumpa hänger ner till knävecken, full utav äckliga celluliter som aldrig försvinner oavsett hur hårt jag skrubbar dem. Min spegelbild bokstavligt talat förgör mig. Det finns ingenting kvar utav min självkänsla, jag kan inte säga att jag gillar någonting med mig själv. Just nu vill jag bara ta en kökskniv och karva bort min hud, jag går hellre dränkt i blod än i mitt eget skinn.

Munnen rör sig i sidled när ångesten sluter sina käftar kring min tillintetgjorda självbild, vemod droppar likt ett skyfall över de överblommade ängarna och knopparna på de utmärglade grenarna svajar dystert med i vindens melankoliska takt. Tystnadens eko ljuder i dalens krater och mättnaden av den överflödiga födan får marken att spricka upp i ett förtvivlat skri medan skammens bittra smak valsar runt på tungspetsen. Min kropp är förtärd av lidande.

Death is beautiful. 

Middagsbordet är fullt utav väldoftande mat, det ryker om de heta varmrätterna och de starka kryddorna som redan har fäst sig i kläderna får hungriga munnar att vattnas. Vinet har lämnat ett spår längs den avlånga bordsskivan i form utav röda, osymmetriska fläckar och ljusen i stakarna sprakar muntert medan lågorna smeker varandra och väser ljuva ord om romantikens frestelser. Livets dryck höjer stämmorna och får de livliga diskussionerna att högljutt studsa mellan väggarna, ett blad faller sorgset ifrån en vissen tulpan och tyst på en stol sitter jag och tittar på. Ser ni mig? 

Det är tragiskt men jag kan med säkerhet säga att jag hade tagit mitt eget liv om det inte vore för min familj. Ibland önskar jag att de vore hemska människor, hemska människor som inte brydde sig om mitt välmående eller rentav misshandlade mitt psyke. Men olyckligt nog så vägrar de överge mitt havererande skepp trots att det störtdyker ner i havets mörker. Därför känns det som om luften sugs ur mig när jag börjar se bortom min egen olycka och öppnar upp ögonen för deras istället. Hur skulle jag kunna krossa deras hjärtan när de kämpar så hårt för att hålla ihop mitt?

Jag tänkte börja bjuda på mina egna bilder i varje inlägg, jag hoppas att ni ska gilla dem! 

Jag har mått rätt dåligt de senaste dagarna och har därför drabbats utav skrivkramp. Idag var en riktigt tuff dag men orden nådde mig till viss del ändå. Denna text representerar dagens känslor!

Möblerna flyter ut och smälter ihop med de vita väggarna i köket, ögonen rullar bak i huvudet och kortsluter min hjärna med ett aggressivt hånskratt. Med trevande händer över det sviktande golvet försöker jag förblindat ta mig igenom explosioner utav tvångstankar och vidriga minnesbilder. Lungorna väser motvilligt när den tjocka, röda kroppsvätskan läcker in med ett gurglande läte och viljan att överleva slungas utom räckhåll utav ytterligare en ofantlig smäll. "Försök att andas nu då!" gormar sorgen med ett grin och det ringer i mina uppfläkta hörselgångar "Kom igen, andas då!". Skrattet ekar lektfullt och belåtet i det nedsläckta rummet medan onda vålnader smyger längs golvets gråa lister. Jag ger upp. Jag bugar inför ångestens härskare och min kropp massakeras utav dess avfallskvarn. Jag är smuts, jag är sopor.

Jag är ett med min panikångest. 

Här om dagen stod himlen i lågor, det var en fantastisk syn och jag fick uppleva spektaklet tillsammans med min andra halva, min hund Oliver. Det var magiskt.