Idag tvingades jag att väga mig själv på dårhuset, jag ville egentligen inte men kunde inte vägra.Jag var nämligen bombsäker på att jag hade gått upp minst 4 kg sedan det senaste besöket för 2 veckor sedan, jag hade pinsamt nog fallit tillbaka i gamla vanor och börjat äta mer än vad jag borde. Så jag visste ju att jag hade gått upp i vikt, jag både såg det i spegeln och kände det när jag klädde på mig. Och jag avskydde mig själv för att jag tappat kontrollen igen, allt slit för inget.

Sköterskan sa åt mig att blunda, men aldrig i livet, mina ögon var allt annat än stängda - jag skulle minsann stirra ner på mitt fatala misslyckande och hata mig själv för det jag hade gjort.

Allting var förstört nu och det var mitt fel, bara mitt fel. Hur kunde jag vara så dum?

Jag placerade fötterna på vågen trots att mitt inre skrek nej och kroppen protesterade,

jag såg med fasa på hur siffrorna på skärmen rörde sig tills de bildade ett nummer. Panik.

Sedan kom chocken. Jag kunde inte förstå, hur kunde det bli såhär? En explosion i bröstet, glad, jag var glad.Jag hade gått ner ytterligare 1 kg.

Tårarna vällde fram och jag bara log emot min vårdare,hon skrattade lite och lade huvudet på sned, "är du glad nu?" frågade hon och lutade sig emot väggen. "Ja" svarade jag och snyftade. Jag gick därifrån med ett leende och lyckan bubblade inom mig. Stolthet.

Stolthet var nog det jag kände när jag korsade trottoaren, tills jag tittade ner i en pöl och mindes min egen spegelbild. Det ser ut som om att jag har gått upp i vikt ju, hur kan detta stämma?Något måste vara fel.

Blodet rusar igen och det ringer i öronen. Allt jag känner nu är skam, skam över den falska stolthet jag precis har upplevt. Och om vikten nu stämmer, så är det ändå för lite.

1 kg är för lite. Så jag har misslyckats igen. 

Jag tröstade mig själv med mat. Och allt jag kände var ånger.

Den där kaffeautomaten som står där i väntrummet,
mittpunkten för alla andras fokus.
Den där kaffeautomaten som låter dig välja vad du vill ha,
med de 6 knapparna som finns tillgängliga bara för dig.

Choklad. Choklad var det mina smaklökar skrek efter
och mitt finger rörde sig emot just den knappen.
Sedan kom jag på, mitt i min klumpiga rörelse, 
det där är ingenting för mig, vad håller jag på med?
En tjockis kan inte välja något med socker i, inte i ett rum fullt av människor.

Jag behöver definitivt inte fler kalorier,
min kropp skriker det högt så att alla ska höra,
att jag, mitt äckliga jag, skamligt nog tänkte tanken.
Och alla de dömande ansiktena här i väntrummet visste redan om det,
de såg det sekunden jag nervös och svettig klev in innanför dörren.

En blaskig kaffe i handen och oroliga,skakande ben, 

mitt misstag hänger fortfarande kvar i luften och färgar mitt ansikte rött. 

Rätt åt mig, tänker jag och försöker göra mig osynlig. 

För vem som helst förstår att choklad är till för alla,

alla förutom en tjockis. 

Bränn dom, bränn dom tänker jag och vinden piskar, men helt förgäves
vatten droppar ifrån arken och ett ord flyter ihop med ett annat.

Bränn dom då! skriker jag, lyckligt ovetandes om att 

en emulsion ej kan ske mellan eld och vatten. 

Det spelar ingen roll vilka siffror som står på vågen, för när du ser den där groteska, vidriga kroppen i spegeln så är de som bortglömda. 

Hur kan ni inte se hur äcklig min kropp är? Hur kan ni inte se hur stor jag är?

HUR VIDRIG JAG ÄR?

Visst är det svårt att lita på vad andra säger? Jag menar, det du ser själv måste väl ändå vara sanningen,eller?

Har man aldrig haft en förvrängd självbild kommer man aldrig kunna förstå just hur läskigt det är att leva med en hjärna som ljuger för dig. På en daglig basis.

Vad är sanning? Vad är lögn? HUR SER JAG UT EGENTLIGEN?

Man vet inte. Så man väljer att tro på det logiska, du tror på dig själv och du ser den här tjocka människan i spegeln som definitvt behöver gå ner i vikt.
För det logiska ÄR att en spegel talar sanning, ögonen kan inte ljuga.

Och du kanske är underviktig, men ser dig själv som större.

Eller tvärtom, att du är överviktig och inte ser just hur stor du är. Och det är också skitläskigt.
Jag har varit i båda positionerna. Jag har aldrig bara varit åt det ena hållet,

jag har pendlat mellan att hetsäta utan kräkning, hetsäta med kräkning och självsält.

Under skiftningarna av dessa persioder brukar jag gå upp eller ner ca 30 kg.

Detta är då under en väldigt kort period.
Och jag är så jävla medveten om mitt problem, men jag kan bara inte sluta.

För rädslan för att gå upp i vikt i nuläget är så överväldigande att det är allt jag kan tänka på, då det är dessa kilon som definierar mig, de avgör vem jag är som person - inte riktigt, men det är så visan går. Och den är alltid där, rädslan, oavsett hur tjock jag blir.

För även när jag går upp i vikt handlar det inte om att jag släpper på tyglarna,
utan om att jag FULLSTÄNDIGT förlorar kontrollen.

Så, hetsätning. Hur kan jag beskriva det? Maten blir till en tröst, jag äter mina känslor helt enkelt.

Allt jag väljer att äta smakar bra, även om JAG inte mår bra.
Och när jag väl börjar äta, hur ska jag förklara.. det är som knark, jag blir fullständigt manisk

och måste äta varje liten tugga utan paus. Allt måste jag ha, maten kommer att göra mig lycklig.
För en stund iallafall, för skammen är aldrig långt borta när man lider utav en ätstörning.

Har jag köpt någon typ av föda och förvarar det i kylskåpet till exempel, så måste jag äta det. Idag, nu, helst igår. Jag kan liksom inte vänta tills imorgon, det spelar alltså ingen roll just hur mätt jag är.

Och när de omkring dig ser hur pass mycket du äter och kanske börjar pika eller ge dig blickar, så slutar du. Endast för att gå upp igen på natten när de andra har lagt sig.

Du står alltså patetiskt nog i mörkret och trycker i dig mat medan du konstant ser dig över axeln. Fördödmjukande. Du skäms och du vet att det är fel, du kan bara inte sluta.

Jag gör inte detta för att jag vill bli tjock som sagt, men med mina förutsättningar lägger jag på mig väldigt fort och helt plötsligt är jag grovt överviktig igen. Och den skammen..wow.. din egen spegelbild får ögonen att tåras. För du ser, men du KAN. INTE. SLUTA.

Tänk såhär, du mår så sjukt dåligt att du inte vill leva, du är konstant nedstämd med mycket ångest,du har knappt några vänner och ditt liv verkar stå stilla. 

Och sedan hittar du den här fantastiska drogen, som tar bort ALLT för en stund.

En drog som finns med överallt, varje dag, oavsett vart du går.
En drog du måste få i dig, självklart i en måttlig mängd. Och det kanske en normal person klarar av, att hålla det på en bra nivå menar jag. Men du? Du som inte har någonting annat som lyfter dig i din vardag? Du var körd redan innan du förstod det, du är en fånge i din egen hjärna och du äter för att bedöva den känslan. 

Det är så jävla lätt att bli beroende. Och hur enkelt är det att ge upp något som temporärt tystar rösterna som skriker i ditt huvud? 
I ett liv där allt du vill är att få en paus. Hur lätt är det då att sluta? Ju längre tid som går, desto svårare blir det.

Jag kommer inte ihåg senaste gången jag hade en sund relation till mat, jag kan verkligen inte minnas.

Det hände mycket tidigt i mitt liv och jag minns att jag var överviktig redan som 10 åring.

Mat var min tröst, mat fanns alltid där. Wow, jag tyckte det var fantastiskt.
Ett år senare började jag skära mig, jag lade alltså till ett beroende på listan.

Två beroenden som följde mig länge i livet.. ett beroende som fortfarande hänger kvar.
Rakblad får du inte uppkörda i ansiktet varje dag om du går utanför dörren eller kikar in i kylskåpet, men så är det tyvärr med mat. Tyvärr? Haha, nu är det nog min ätstörning som talar igen.

Jag har ingen kontroll och det gör mig livrädd, jag faller handlöst och just nu finns det inget som kan fånga mig.
Mat, du är min fiende och jag hatar att jag älskar dig. Eller kan det kallas kärlek? Knappast.

Jag hatar dig, jag rent av hatar dig.

- hetsätning

Mamma förlåt, men det är jag som är regnet som härjar över dig,

jag är blåsten som kämpar för att släcka den eld du så desperat försöker hålla vid liv. 

Och du står där med ditt leende likt en sol,trots att ljuset aldrig når mitt skyfall.

Kan en människa verkligen tämja en storm?

Mamma du är nära nu, du står här i monsunen med mig och

vi tittar på när blåsten sliter itu allt vi känner till.

Det är jag som drar igenom landet med min olycka.
Blixtrar exploderar, gnistor växer till skogsbränder - vi är instänga nu.

Men du rör dig inte ur fläcken, trots att världen rasar samman runt oss.

Hur kan du leva med en storm när du inte kan förutse väderleken?

Spring för ditt liv mamma och lämna mig bakom, för med orkanen följer alltid mörker. 

Det är fruktansvärt obehagligt det här med känslor.

Mina är så plötsliga och intensiva, jag hinner liksom inte förbereda mig. 

Markens alla vibrationer tycks ebba ut i takt med mina hjärtslag. Jag kan inte delta, er värld är inte verklig för mig. Även fast jag vissa dagar tycks existera. Jag finns inte här, inte med er.

Jag är så ensam i ett hav utav människor. Tusentals. Olika, men ändå så lika. Och aldrig som jag.

Det enda som är verkligt för mig är Oliver. Han fångar upp mig när jag driftar iväg.

Den lilla markyta jag lyckats finna är i ständig rörelse, det är som att jag står mitt i en tornado och förväntas hålla mig kvar. Bitarna faller inte på plats. Det går inte ihop. Nitton år senare och jag talar fortfarande inte samma språk. Hur kan man vara så äckligt jävla ledsen att hjärtat brister och aldrig slutar blöda? Varför är jag så arg? Hur sätter man ord på något som omöjligt kan förklaras?

Frågorna är oändliga och meningarna oavslutade.

Ett öppet sår. Det är allt jag är. Trots att jag ska föreställa människa.

Vad tänker du på när du hör ordet "offerkofta"? Hur smakar ordet, vad betyder det för dig?

Under många års tid fick jag höra att jag klädde mig i just en offerkofta. Varför?

För att jag tyckte synd om mig själv.

Och jag tänker inte skämmas när jag skriver det. Eller säger det. Eller pratar om det.

För jag tycker det är synd att en tioårig flicka ska behöva drabbas utav psykoser, att en fjortonårig vilsen själ inte ser en morgondag, att man väljer rakbladet framför skola, familj, hopp och vänner. Jag tycker det är synd att en sjuttonårig tjej behöver läggas in på sjukhus för att hon inte orkar leva en dag till. Att man inte vågar gå utanför dörren till sitt hus för att omvärlden skrämmer livet ur en. Att man inte orkar möta sin egen blick i spegeln för att man fullständigt hatar det man ser.  

Men mest utav allt tycker jag synd om den människa som väljer att trycka ner istället för att lyfta upp.

Jag tycker synd om den som inte kan se skillnad på rätt och fel, självklarheter och medmänsklighet.

Jag tycker det är synd om de som inte förstår bättre, inte själva kan tänka efter eller reflektera över sina handlingar. Jag tycker synd om de som ser ner på sina medmänniskor bara för att de mår dåligt, har det svårt, eller helt enkelt bara inte tänker eller beter sig som du.

Jag är inte svag för att jag mår dåligt. Jag är inte mindre värd för att jag har ett par diagnoser, ärr längs mig kropp och ett tungt bagage att bära på. Och jag är långt ifrån ett jävla offer.

Jag är en krigare.

Så varsågod, räck över offerkoftan, jag kommer ta på mig den och bära den med stolthet. För i mina ögon är det inte längre något att skämmas för, offerkoftan var ett redskap, en bidragande faktor till min överlevnad. Och här sitter jag, livs levande - vilket betyder att jag lyckades.