Du skulle väl inte släppa in en hjärtlös människa i ditt liv? Någon som bara vill förstöra, trycka ned eller såra?
Nej, när du möter en person för första gången analyserar du, tänker efter, reflekterar. Du är försiktig.

Och oftast, träffar du rätt. Oftast, kan du se skillnaden på människa och monster. Oftast.

Men ibland är du så fokuserad på de få ljusglimtarna du har i ditt liv, att du missar fläckarna av mögel.

De som expanderar och blir mörkare för varje dag som går. För varje bråk som uppstår.

Ibland är du för god för att se hemskheterna. Iallafall innan det är för sent.

I sju år fördes vi bakom ljuset.

Tills det en dag bara kokade över och allting tog slut.

Visst anade jag att något inte stod rätt till, när min styvfar sedan sju år tillbaka inte kom och besökte mig på sjukhuset där jag låg inlagd för självmordsförsök. Eller när han slutade prata med mig strax efter att jag fått min ADHD diagnos. När han vägrade gratulera mig på min födelsedag, när han slutade se åt mitt håll, inte svarade på tilltal. När bråk som inte ens hade med mig att göra helt plötsligt handlade om allt jag gjort för flera år sedan. Hur familjen gick sönder bara för att jag hade ADHD.

Visst förstod jag då egentligen att något var fel. Jag ville bara inte inse det.

För min mammas skull, kanske. Eller för att jag litade på honom.

En förebild, en del utav mitt liv.. en såkallad förälder. Det måste vara ett misstag.

Men det enda misstaget vi gjorde, var att lita på honom.

Den 14 februari fick jag och hela min familj ta del utav hans innersta tankar.

Han hade läst min blogg och var rasande över att jag försökt ta mit liv för lite mer än ett år sedan, han kallade mig egoistisk, äcklig, patetisk, en borderlinefitta, en äcklig jävla chilenare. Han bad mig dra åt helvete, sa att  jag skulle gå och cutta mig (cutta betyder skära), stängas in på sjukhus och försvinna ur hans hus. "Ingen vill ha dig här."

Därefter knuffade han mig, jag stötte in i en köksbänk och mamma försökte lugna ner mig.

"Lyssna inte på det han säger, andas, andas."

Hur fan ska jag kunna andas när lungorna inte samarbetar? När hjärtat brister samtidigt som att vreden härjar i mig? Hur ska jag kunna hålla mig lugn när världen rasar under mina fötter?

När jag är en äcklig jävla borderlinefitta som borde gå och skära mig i armarna? När jag borde försvinna?

Hur ska jag vara lugn?

Han försvann han mitt i natten. Det var slut, hade han sagt. Mamma grät, min syster grät. Jag grät.

Vi har precis sålt huset och vi ska flytta ut om 3 månader. 3 månader.

Jag har 3 månader kvar i min trygghet, min tillflyktsort. Sedan tas den ifrån mig. Igen.

Jag har inte orkat blogga, inte kunnat samla tankarna.. inte förrän nu. Och inte ens hälften av det som hände kunde jag skriva ner. Jag saknar ord. För första gången i mitt liv saknar jag ord.

Jag är totalt jävla maktlös.  
Här står jag och kan inte röra på mig. 

Och så knuffar ni mig framåt, klagar på att jag står stilla.  

MEN JAG KAN JU INTE RÖRA PÅ MIG.

Varför ska det vara så svårt att förstå?

För helt plötsligt har jag en mening med mitt liv. Mina tankar har vandrat vidare ifrån både rakblad, droger och självmordsförsök.. Idag är jag viktig, jag är allt. Jag är morgondagen, blöta pussar, vackra ord, oändliga samtal, jag är en förebild, jag luktar gott, jag är hela världen.

När jag går till jobbet varje morgon, lämnar jag huset till ljudet utav saknad.

"Snälla, kom tillbaka. Jag älskar dig. Mitt allt, vart ska du? Kommer du hem igen? Skynda dig. Jag vill inte vara utan dig."

För första gången i hela mitt liv är JAG betydelsefull. Oersättlig. Favoriten. Värdefull.

Sekunderna som tickar förbi utan min närvaro är tråkiga, långa och gråa. Någon väntar på mig vid dörren, litar på mig med sitt liv, tror på mig med hela sitt hjärta. Sin själ.

Någon tror på MIG.

Jag vet att jag kommer klara det, för att HAN är säker på att jag gör det.

Jag tänker le med hela ansiktet idag, för att han älskar att se mig lycklig.

Oliver älskar mig. Och det är allt jag behöver.

Jag lovade fler inlägg, men har helt enkelt inte tillräckligt mycket ro i kroppen för att sätta mig ner och skriva. Oavsett vad jag gör känns världen skrämmande och oändlig under mina små fötter.

Hur håller jag balansen när jordklotet snurrar runt, runt, runt?

Även om planeten skulle stå stilla, så skulle jag fortfarande inte klara av att hålla mig uppe.

Och klamrar jag mig fast i panik kastas jag omkull utav kritik.

"Släpp taget" "Väx upp" "Ryck upp dig" "Bit ihop"

Fast jag kan inte bara bita ihop när världen rasar under mina fötter.

Jag ska försöka uppdatera bloggen innan helgen. Jag har inte särskilt mycket tid över, Oliver kräver all min uppmärksamhet dygnet runt & jag älskar varje sekund utav det! Men jag är iallafall ledig på fredag, så då ska jag passa på att skriva lite så fort mitt lilla monster väljer att ta en tupplur!

Håll ut, snart publiceras längre inlägg än förut!

Jag vet att jag borde skriva oftare, jag VILL skriva oftare.. Det går bara inte just nu. 

Så mycket har hänt och jag sitter här på havsbotten igen och håller andan. 

Jag är så tacksam för min lilla Oliver, han lyser upp mitt oändliga mörker. 

En hund - tusen känslor. 

Rehablitering i form utav en bästa vän. Den 21/2 kommer lilla Oliver hem till mig.

Som jag har längtat! Du kommer att förändra mitt liv till det bättre, lilla vän, det vet jag redan nu.

Jag ber om ursäkt för mina oregelbundna uppdateringar. Det är bara så jag fungerar.
Det finns inget mellanläge, inga jämna mellanrum eller ett rullande schema. Det är alltid såhär!

Och det kan ju vara lite besvärligt när det kommer till att leva i ett samhälle som är uppbyggt utav tider att passar, rutiner att hålla eller en standard att leva upp till.

Jag kan inte din klocka, jag når varken upp till dina krav eller förväntningar.

Jag tappar bort mig själv i mina tankar, slänger ur mig kommentarer jag inte hunnit tänka igenom, kastar mig fram och tillbaka mellan mina impulser för att sedan sjunka ihop som en säck potatis utan någon som helst energi kvar i kroppen.

Jag är medveten om mina brister, jag kan bara inte förhindra dem.

Visst har jag lärt mig att bromsa, men jag kan fortfarande inte styra!

Gasen är alltid i botten eller så har jag dragit i handbromsen och rör mig inte ur fläcken.

Men jag är bara arton, jag har många år på mig att ta mitt körkort.

Jag kommer visserligen att köra ner i diket ett par gånger, kanske krockar jag till och med.. Men jag kommer inte att ge upp, det är bara för mig att andas, backa tillbaka och sedan köra igen!