Tänkte bara slänga in ett inlägg om ett, i mina ögon, väldigt viktigt ämne.

Nämligen medicinering.

Min hjärna är inte kapabel till att bygga sina egna broar, det finns ingen koppling, ingen broms, ingen fjärrkontroll jag kan styra mina kanaler med. Allting flödar på i sin egen takt. Lite för snabbt, lite för långsamt. Antingen tippar vågskålen över eller så fylls den inte alls.

Därför tar jag en tablett varje morgon och sedan ytterligare en på eftermiddagen.

Jag äter inte tabletter för att jag är dum i huvudet eller för att jag tycker det är kul.

Nej, vissa dagar känns det rent av förjävligt att jag måste.

MEN, jag är tvungen för att jag ska kunna fungera i dagens samhälle.

De är ett redskap, ingen "snabbfix" eller ett botemedel.. men ett verktyg. 

Jag har blivit försedd med plankor, spikar och en hammare.. Nu behöver jag bara bygga min egen bro.

Jag är ingen snickare, mina broar är långt ifrån perfekta, men de duger att korsa.

Och helt plötsligt kan jag ta mig ifrån den ena tanken till den andra, helt utan problem.

DET mina vänner,är en förbannat härlig känsla! Och hela syftet med medicineringen. 

Jag har funnit tröst bland kreativa, fantastiska historier. Bland små, svarta bokstäver och tunna blad.

Visst är det underligt, att jag som har ADHD kan sitta försjunken i en bok i flera timmar i sträck, när jag inte ens kan hålla fokus på de som väljer att konversera med mig?

I början läste jag tunna böcker, med stora bokstäver och korta kapitel. Nu sitter jag med näsan i en pocket på tusen sidor och en text så liten att jag ibland måste kisa för att kunna tyda orden.

Ibland har jag läst en hel sida utan att komma ihåg ett enda ord.. och då måste jag börja om.

Det är jobbigt och påfrestande. Jag blir fruktansvärt frustrerad, jag som så lätt tappar mitt tålamod.

Men orden försvinner ingenstans, de kommer att vänta på mig, sida efter sida, tills jag är koncentrerad nog att läsa igenom dem. Jag behöver inte be dem återupprepa sig, de klagar inte på att jag är för snabb, att jag tappar bort mig eller klantar mig med orden.

I mina böcker styr jag mitt eget skepp, jag bestämmer takten, mängden och hur många gånger jag måste ta en paus. Utan att jag känner mig misslyckad eller bortkommen.

Jag viker ner en kant, sträcker på benen och sedan är jag redo för att köra igen.

Böckerna har blivit mina bästa vänner. Tålmodiga, fyllda med äventyr, spännande karaktärer, vilda fantasier och lyckliga slut. Böcker är betydligt mycket mer än tomma ord på papper.

De är en varm,solig sommardag samtidigt som att regnet smattrar emot ditt fönster, hederliga hjältar i en annars så falsk värld.. De kan innebära kärlek för en ensam själ och stöd för någon som saknar styrka. 

Du bestämmer själv, vill du vända på sidan eller läsa om ditt kapitel? Eller vill du kanske testa båda? 

När man stöter på sjukdomar som faktiskt går att ta på, har man vett nog att varken kritisera eller pika personen ifråga som kanske saknar ett ben, ett öga eller till och med sitt hår efter en aggressiv behandling med cellgifter.

Många gånger får jag, som är sjuk på insidan, höra att jag borde rycka upp mig. "Det syns ju inte att du är sjuk."

Nej, det syns kanske inte för dig. Det känns kanske inte. Du kanske inte är kapabel till att förstå.

Du kanske inte kan förstå att jag saknar en bit utav mig själv, mina ben fungerar som dom ska, jag har två ögon att se med, du kanske tycker att jag borde vara tacksam för det jag har.

Och missförstå mig rätt, jag är tacksam för att jag har en fungerande kropp.

Något jag däremot saknar är ett friskt, fungerande psyke.

Varje dag är en kamp med mig själv, jag fäktar vilt med armarna i ett ångestfyllt hav, ju mer jag fäktar fylls mina lungor med vatten, men om jag slutar sjunker jag till botten.

Jag måste varje dag hitta ett mellanting. Jag måste lära mig flyta på vågorna. Varje dag måste jag lära mig hur man flyter. Igen.

Jag vaknar, drunknar, slåss, sjunker, kvävs.. Och ofta hittar jag tillbaka till ytan efter total panik.

Men många dagar ligger jag på botten bland sjögräs och fiskar och ni tittar på mig och undrar varför jag håller andan.

Varje dag måste jag lära mig man använder ett par ben som helst bara vill ligga stilla. Ett par ben som inte tycker det är värt att ta sig upp ur sängen. Som inte längre orkar bära min tyngd.

De skakar, jag ramlar omkull, ligger på golvet och gråter tills jag samlar ork nog att resa mig igen.

Ibland tar det timmar. Ibland minuter. Ibland sekunder. Men ofta så klarar jag inte av att resa mig på flera dagar. Jag ligger kvar där på träplankorna bland hånfulla dammtussar och min oändliga sorg.

Varje morgon försöker jag övertyga mitt hjärta att picka på i en dag till. Jag måste pumpa runt mitt eget blod, ibland måste jag slå igång det och ibland ligger jag och lyssnar till mina hjärtslag som ebbar ut.

Ibland hörs de inte alls.

Varje dag måste jag öppna mina ögon, så att de kan möta en spegelbild jag helst av allt skulle vilja glömma. En bild jag önskar inte var sann. Varje dag måste jag torka tårar som inte verkar vilja ta slut.

Ibland försvinner all vätska ur min kropp igenom min tårkanal.Då ligger jag där som en mumie,

eller som en bit torkat kött och kan inte leva.

Varje dag försöker jag lära mig hur man stoppar tårarna i tid. Men ibland hinner jag inte med.

De beskriver en utav mina diagnoser som att "leva utan hud".

Varje stöt, knuff eller kant jag springer in i lämnar djupa sår.

Hade jag haft en hud, som du, hade jag nog kunnat rycka upp mig.

Då kanske jag inte skulle ligga och förblöda. Jag kanske skulle kunna resa mig med ett leende på läpparna. Jag kanske inte hade behövt drunkna. Eller lära mig hur man överlever. Varje dag.  

Men jag har ingen hud. Även om du nu kommer peta på min arm och fråga "vad är det här då?".

Om du lär dig lyssna med hjärtat och se med öronen, då kommer du kunna se allt.

Mitt kött, mitt blod, mina senor. Mitt förkolnade, förkrympta lilla hjärta. Mina svarta, trötta lungor. 

Då skulle du skulle förstå.

Jag är inte sjuk på utsidan.

Men bara för att DU inte kan ta på min sjukdom, betyder det inte att den inte finns där.

Du kan ju inte se luften vi andas, det som fyller dina lungor för att DU ska kunna överleva. Vi accepterar det för att det är något alla behöver. Men om jag behöver konstgjord andning vissa dagar för att min kropp är för trött för att fungera, har du helt plötsligt rätt att ifrågasätta min existens.

Är det så fel? Det vi gör för att rädda oss själva? Dina barn använder flytklossar när de inte kan simma, stödhjul när de inte kan cykla.. Kryckor när de inte kan gå. En ledarhund när de inte kan se. Gips när de har brutit sina armar. Plåster när de skrapat sina knän.

Om du jämför mig med ett utav de här barnen, är vi ändå inte så olika. Jag behöver inga flytklossar. Jag behöver en flotte. Jag behöver inte stödhjul, jag behöver en motor.. Ibland behöver jag inte kryckor, utan en rullstol, ibland måste jag plåstra om mina handleder och ibland måste vi sätta gips runt hela mig för att jag inte ska gå sönder.

Varför skulle det vara okej att ifrågasätta mitt handikapp?

De senaste åren i mitt liv har legat i total förmörkelse.

Under den värsta perioden i mitt liv bestämde jag mig för att jag inte hade någon plats i den här världen längre, jag hade inget att erbjuda och livet hade ännu midre att erbjuda mig.

Min underbara, fina, fantastiska familj var allt jag andades för, allt som höll mig kvar.

Min mamma hade under många år tvingats att blåsa liv i mig, hela tiden, varje dag. Det var så jag gick runt. Jag var livrädd när hon inte var nära mig. Vad gör jag om mitt hjärta slutar slå?

Samtidigt som jag inte kunde släppa hennes hand utan en panikattack, hatade jag mig själv för att hon tvingades stå ut med mig. Jag tog upp allt hennes syre och klängde mig desperat fast vid hennes hals.

Hon kan inte leva för två.

Så antingen drar jag med henne i djupet och låter hennes lungor fyllas med vatten, eller så släpper jag taget och låter henne sparka sig upp till ytan. Ensam.

Vi båda behöver inte drunkna.

En dag för cirka två år sedan stod jag på perrongen, redo att hoppa och lämna världen bakom mig.

Min mamma är och kommer alltid vara min hjälte, den mitt hjärta slår lite extra för - hon är den som lyser starkast utav stjärnorna på min natthimmel.

Mamma, tack för att du satt med mig på sjukhuset varje dag. För att du är min kämparglöd när min livsglädje har brunnit ut. Tack, inte bara för att du bar mig inom dig i nio månader, utan för att du låg i min säng med mig när jag drömde mardrömmar varje natt och inte vågade sova ensam, tack för alla gånger du har tejpat ihop en blodig handled och tvättat rent mina sår, tack för alla gånger du har stått upp för mig när jag inte har kunnat föra min egen talan, för alla panikattacker du har jagat bort med dina kramar, tack för att du skrattar med mig, pratar med mig, älskar mig, pussar mig, uppskattar mig, finns i min närhet.. Tack för att du är ljuset i mitt mörker. Tack för att du visar vägen. 

Du är fantastisk. Tack för att jag får vara din dotter. Tack för att du är hela min värld. Tack.

Jag älskar dig.

Pappa, tack för att du stannade med mig på sjukhuset. För alla gånger vi har skrattat tills vi gråtit tillsammans, tack för alla bråk, leenden, all kärlek. Tack för alla stödsamtal, tack för att jag kan ringa dig när det stormar inombords, tack för att du hjälper mig att reda ut mina tankar. Tack för att du hjälper mig att reda ut mig själv.

Tack för att du kom med din trygga famn när alla ljus hade slocknat i Gottsunda, tack för att du hittade mig där ensam i lägenheten och räddade mig ifrån mörkret.

Tack för att du finns i mitt liv. Tack för att jag får vara din dotter.

Jag älskar dig.

Paloma, tack för allt du gör för mig,förlåt för allt du stått ut med, allt du tvingats uppleva, allt du har fått se. Tack för att du kom till sjukhuset när jag var inlagd. Tack för att du höll om mig när jag inte kunde andas. Tack för att du håller mitt huvud över vattenytan. Tack för alla skratt, alla minnen, alla bilder, alla bråk, all kärlek, allt det som gör livet värt att leva.

Trots allt du tvingats gå igenom, så fortsätter du att överraska mig varje dag, du har vuxit upp till en sådan smart, fin och fantastisk tjej, mitt hjärta spricker av stolthet varje gång jag ser på dig. Jag kunde inte önska mig en bättre lillasyster. Du är allt för mig. Tack mitt hjärta, tack för att jag får vara din syster.

Jag älskar dig.

Ellen, tack för att du följde med mig till sjukhuset. Tack för att jag alltid kan komma till när jag behöver prata, oavsett vad jag behöver slänga ur mig finns du alltid där, tack för att du alltid har tagit emot mig med öppna armar, tack för all kärlek, alla leenden, alla gapskratt, tack för din dåliga humor, för din envishet,alla minnen vi skapat tillsammans.

Jag är så stolt över dig, över allt du har åstadkommit. Du är en fantastisk människa och ingen jag känner har ett hjärta lika stort som ditt. Fortsätt vara den du är.

Tack för att jag får vara din syster.

Jag älskar dig. 

Hur mycket hänsyn man än försöker ta till ett barn som går runt på tabletter, karvar sig i armarna och inte ens orkar ta sig utanför dörren, så är man inte mer än mänsklig. Man gör misstag, bråkar, gråter,skriker, älskar utan gränser. Min familj gjorde ett jävligt bra jobb med att älska mig.

Utan er är jag ingengting. Ni är anledningen till att jag fortsätter kämpa. Tack för mitt liv. Tack!

Det är för mörkt för att skriva just nu.
Eller bländas jag av ljuset? Jag vet inte.

Med mig kan man aldrig vara säker.

Inte på någonting.

Ibland blir jag så rädd för mig själv att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Hur gör jag nu? 

"You were given this life because you are strong enough to live it."

Nej. NEJ. NEEEEEEEEJ.

Jag är inte stark. Jag kan inte leva såhär. JAG KAN INTE LEVA.

JAG KAN INTE ANDAS. Jag kan inte blinka utan att själen går sönder.

När någon tar i mig spricker jaget. När ni ser på mig raseras hoppet.

Viljan. Orken. Allt. 

Lämna mig med min olycka. 

Hur känns de nya medicinerna då, Felicia?

Jag blir totalt överrumplad av hur fullständigt bortkommen, patetisk och hjälplös jag känner mig. Inombords haglar det tankar och jag drunknar i en tsunami utav känslor. Orden förvandlas till aska på tungan och lämnar en bitter eftersmak i hela munnen. Vart är jag? Vem är jag? Vad gör jag?

Samtidigt som det stormar inombords kluckar vågorna lugnt mot stranden.

Och det är då jag inser, ni ser verkligen inte vad som finns här under.

Inte ens om jag karvade bort min hud, delade på mitt skal eller spräckte skallen framför er skulle ni se.

Och bara det krossar den lilla flotte jag så desperat klänger mig fast vid.

Så jag går och drunknar i mina vågor medan ni njuter av att känna sanden mellan tårna.

Det är som om att jag betraktar världen under stängda ögonlock. Ögongloberna fortsätter rulla i huvudet fastän det är nattsvart.

Men när man sluter ögonen är det ju inte bara mörker man möts av.

Jag vet vad jag ser men jag kan inte beskriva det.

Ljus, färger, rörelser, symboler. Det finns där men jag kan inte riktigt ta på det.

Och det är så jag upplever världen. Som färger, rörelser, ljud, upplevelser, händelser och symboler jag inte förstår mig på.

Ser din värld ut som min när du sluter dina ögon?